Jag föreställer mig att jag är långt ifrån ensam i min situation. Snart fyrtio år gammal, två barn och ett vardagspussel som ständigt ska gå ihop. Jag har lagt på mig några småbarnskilon för mycket och försöker hitta tid för mig själv mellan barn, sambo, hushållssysslor, jobb och diverse åtaganden. Livet ser helt enkelt annorlunda ut än det gjorde för tjugo år sedan.
Innan jobb, innan högskolestudier och innan sambo fanns det en tid då jag nästan dagligen spelade World of Warcraft. Det var en självklar del av vardagen. Vissa kvällar var närmast heliga och vigda åt räder tillsammans med vännerna. Man visste att man skulle logga in vid en viss tid, samla gruppen och ge sig ut på nya äventyr. Det var inte bara ett spel, utan också ett socialt sammanhang där vänskap byggdes och underhölls.
I dag är söndags- och torsdagskvällar heligt vigda åt att leda äldsta sonens innebandylag. Det lämnar fem andra kvällar till sambon, lillebror, uppdrag som skribent här på Gamereactor och alla de familjeaktiviteter som på något märkligt sätt alltid lyckas fylla kalendern. Vuxenlivet har en förmåga att göra anspråk på varje ledig minut.
Jag kan därför uppriktigt bli lite provocerad när mina båda söner börjar skrika och gråta när skärmtiden är slut. Inte för att jag inte förstår känslan, tvärtom. Jag vet exakt hur det känns att vilja spela vidare. Skillnaden är att jag också vet att jag själv inte längre har i närheten av den tid som de har till sitt förfogande. När de tycker att en timme känns alldeles för kort kan jag ibland tänka att en timme ostörd speltid nästan känns som en lyx.
Alternativen är få. Antingen spelar jag tillsammans med barnen, eller så spelar jag när barnen har somnat. Om jag väljer det senare alternativet sker det oftast också efter att sambon har gått och lagt sig. Klockan har då ofta hunnit bli tio på kvällen och dagen efter måste jag ändå stiga upp runt sex. Med lite tur innebär det två till två och en halv timmes spelande innan det är dags att sova.
Det låter kanske inte så illa, men det förändrar sättet man spelar på. Fördelen är att spelen räcker länge. Nackdelen är att spelen räcker länge. Min backlog av ospelade spel har vuxit till ett mindre berg sedan första sonen föddes 2017. Spel som kräver att jag bokar upp specifika kvällar för flerspelarlägen har sedan länge sorterats bort. Andra spel hinner jag tröttna på innan de är slut eftersom de dras ut över månader snarare än veckor. Ett färskt exempel är Spider-Man 2 till Playstation 5. Det klarade jag först förra veckan och det släpptes för tre år sedan. Tre år! Förr hade jag förmodligen klarat det på en eller två veckor.
Nu utforskar Fredrik Valheim för tredje eller fjärde gången i räkningen.
I våras nämnde en kollega att hon och hennes sambo hade börjat spela Valheim på en egen server. Jag vet inte om det var längtan efter flerspelarumgänget eller min kärlek till Valheim som gjorde att jag mer eller mindre bjöd in mig själv. Kanske var det en kombination av båda.
Det blev några veckor fyllda av sena kvällar, bosstrider, resursinsamling och enorma byggprojekt. Precis som så många gånger förr hann dock verkligheten ikapp. Träningar, familjeaktiviteter, jobb och allt annat som hör vuxenlivet till gjorde att spelet långsamt gled mig ur händerna.
Men under de där veckorna slog det mig att Valheim fångar mycket av det jag saknat från mina många långa kvällar i Azeroth. Äventyren. Jakten på loot. Känslan av att steg för steg bli starkare och kunna möta större utmaningar. Det finns samma upptäckarglädje och samma känsla av gemenskap.
Den stora skillnaden är flexibiliteten. Jag kan fortfarande ha en slags rädkväll, men det krävs inte att tjugo personer bokar upp sig flera veckor på rad. Vi är tre eller fyra personer som loggar in när tiden finns. Missar någon en kväll är det ingen katastrof. Tempot är lägre, kraven mindre och prestigen nästan obefintlig.
Kanske är det också därför Valheim passar mig så bra just nu. World of Warcraft var det perfekta spelet för den jag var då. Valheim känns som det perfekta spelet för den jag är i dag. För även om livet förändras, och även om tiden för spel blir allt mindre, finns behovet av äventyr kvar. Det ser bara lite annorlunda ut än det gjorde förr.
Hur har er relation till tv-spel förändrats över tid?