Jag skulle fylla nio. Nyss börjat trean. Min Colecovision fick jag tre år tidigare av mormor. Jag minns julaftonsdagen som om det vore igår. Jag fick välja ett paket att öppna strax innan Kalle Anka skulle börja och valde rätt. Innanför pappret låg en begagnad Colecovision med spelen Frenzy, Ladybug och Looping. Jag var fem år gammal och hade precis fått min första spelkonsol. Lyckan var såklart total.
Petters mormor gav honom sin första spelkonsol.
Looping var ett fenomenalt spel. Jag överdriver inte när jag påstår att jag tillbringade över 500 timmar med det spelet under de kommande två åren. Grafiken bestod av ett antal löst sammansatta, gula pixlar som formade avloppsrör och ett minimalt flygplan. Utmaningen låg i att med hjälp av Coleco-kontrollens styrspak manövrera flygplanet genom snirkliga passager som försvårades av en alltmer komplex avloppsrörs-arkitektur. Jag minns hur trögstyrt det var, och att svårighetsgraden var i det närmaste sinnessjuk. Men som femåring, med sin allra första TV-spelskonsol under armen, var det såklart omöjligt att sluta.
Jag bytte bort Frenzy (som var ett vidrigt skräpspel) mot Cabbage Patch Kids: The Adventure och tillbringade lika mycket tid med det som jag hade gjort med Looping. Grafiken var snyggare, fler sprites trängdes på skärmen samtidigt och det fanns en variationsrikedom i det spelet som vare sig Ladybug eller Looping ens kunde konkurrera med. Den korpulenta kålungen i ljusrosa klänning skulle hoppa över vattenpölar, klättra på lekställningar, slunga sig fram i trådsmala lianer och sick-sacka mellan argsinta hästmyror. Cabbage Patch Kids var ett äventyr, det kändes expansivt och mystiskt för mig som snorig femåring och jag kunde inte sluta spela det. Nyfikenheten tog ofta över. Jag minns mycket väl hur gärna jag ville veta vad som fanns bakom nästa fälla, bakom nästa utmaning.
Looping var inget särskilt bra spel men Gamereactors chefredaktör älskade det som snorig femåring.
Min Colecovision gick varm nästan varje dag i nästan tre års tid. Jag spelade så pass mycket att mina handkontroller ofta glappade. En vänlig granne fick vid flera tillfällen skruva upp dosorna och löda ihop sladdar som lossnat för att sedan lämna tillbaka dem dagen efter. När det väl var dags för Nintendo att kliva in på den europeiska spelmarknaden med debutkonsolen NES var min första spelmaskin så gott som utsliten.
Det var under en rast, under skoltid, som min klasskompis Jonas krafsade fram ett reklamblad om "Nintendo" ur sin lortiga ryggsäck. Vi satt på en bänk strax utanför skolmatsalen när fyrfärgsbroschyren tryckt på högblankt papper åkte fram. Jag minns till och med Jonas första ord efter att ha vikt ut mittenuppslaget och pekat på själva konsolen med medföljande Super Mario Bros-kassett. "Pappa och jag åker ned på fredag och köper den". En millisekund senare var jag så avundsjuk att det sved i hela kraniet. Jag visste ännu inte riktigt vad Nintendo var. Jag hade sett rörmokaren på bilden i Donkey Kong vid tidigare tillfällen men hade ingen aning om vad Super Mario Bros var för något. Ändå visste jag från det ögonblicket att mitt liv de närmaste åren skulle kretsa kring en enda sak: att få tag i en Nintendo.
Fredagen kom och Jonas liksom min andra klasskompis Mattias dök aldrig upp på skolan den morgonen. Alla trodde naturligtvis att de båda smittats av någon envis bakterie och stannat hemma på grund av det. Sanningen var dock en annan. Båda två, oberoende av varandra, hade farsor som lät dem vara hemma och låtsas vara sjuka för att kunna tillbringa dagen liksom kvällen och den efterföljande helgen tillsammans med Nintendo. De hade båda fått en konsol. De hade båda fått spelen Super Mario Bros, Balloon Fight och Kung-Fu.
Ladybug och Cabbage Patch Kids. Två Coleco-klassiker.
Jag hade kommit överens med min kära mor denna fredag att jag, i vanlig ordning, skulle styra min rostiga BMX mot hemmet samma sekund som klockorna ringde och skoldagen nådde sitt slut. Morsan jobbade dubbla jobb och som ensamstående var det såklart omöjligt att hålla järnkoll på vad hennes åttaårige (snart nio) son gjorde direkt efter avslutad skoldag. För det mesta gjorde jag såklart som jag blivit tillsagd. Cyklade hem, åt en smörgås och spelade Colecovision. Inte denna fredag, dock. Inte en chans.
Jag ledde cykeln 600 meter från skolgården hem till Jonas. Det tog en lång stund efter det att jag ringt på innan hans pappa öppnade dörren. Jag såg deras spelhörna på håll medan jag slet för att så snabbt som möjligt få av mig skorna. Jonas satt ihopkrupen i en gigantisk fåtölj inne i sin fars hobbyrum och gejmade Kung-Fu så ögonen blödde. Jag kastade mig ned på golvet och bevittnade just då, just det där fredagen i september 1986, det coolaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Jonas styrde en vitklädd ninja som svepte, slog och kickade anstormande fotsoldater för brinnande livet. I slutet på banan mötte han en kina-gubbe i hästsvans som vevade ett par nun-chuks med en vildsinthet som min Colecovision såklart aldrig ens kunnat drömma om.
i september 1986 släpptes Nintendos första spelkonsol i Sverige.
Jag minns musiken i Kung-Fu, jag minns grafiken, atmosfären och de otroliga animationerna. Det tog inte länge innan Jonas kastat ut kassetten ur sin Nintendo, bytt till Super Mario och visat mig de första tre banorna. Jag satt som förstenad. Samma morgon hade jag spelat lite Looping, ett spel som nu, i jämförelse med Kung-Fu och framförallt Super Mario Bros kändes så otroligt primitivt att jag knappt kunde forma begripliga meningar. Efter att ha stirrat på TV:n i dryga två timmar cyklade jag hem. Lika upprymd som nedstämd, på något märkligt vis. Jag minns känslan. Jag minns det här mer tydligt än saker som skedde förra veckan. Hjärnan är ett selektivt instrument och den här dagen är färsk i minnet, trots att 28 år hunnit passera.
Cykelturen hem var proppfylld av intryck. Vissa var svåra att smälta. Jag visste redan då att jag aldrig skulle äga en Nintendo. Jag hade inga pengar. Min kära mor hade inga pengar och jag hade ingen farsa som kunde sjukskriva mig en hel skoldag, köpa ett nytt TV-spel och bygga en ultramysig gejminghörna i sitt prylsaliga hobbyrum. Men jag började drömma. Jag började fantisera om att på egen hand slå ned alla de där fienderna i Kung-Fu, om att själv lyckas hitta den där gömda bönstjälken i Super Mario Bros. Och det var väl i stort sett där, den dagen, som jag visste med säkerhet att spel skulle bli en stor del av mitt liv.