En solig och rätt lagomt höstdeppig oktoberdag dök det upp ett email från chefredaktör Hegevall med rubriken: "Vem vill åka på ett James Bond-event?". En fråga med ett självklart svar för vilken filmnörd som helst men när dessutom Blu-ray nämndes i texten blev jag barnsligt ivrig, sådär man blev på julafton som liten parvel. Nuförtiden blir det bara mjuka paket så den ivern får man nog aldrig uppleva igen. Efter några snabba samtal och email var tandborsten och deodoranten nedpackad. Ett fullspäckat tvådagarsevent skulle gå av stapeln i fotbollens och de vidriga korvarnas land, Storbritannien. Eller London närmare bestämt.
Det hela höll dock på att ta slut innan det ens hade börjat. vårt kära statsägda järnvägsbolag har köpt in en uppsättning tvåvåningståg som håller minst sagt tvivelaktig kvalité. Redan efter tio minuters resa från Linköping pajjade tåget. Givetvis flög tankarna i skallen, hur fasen ska jag hinna med flyget? Vi fick med knapp styrfart rulla in i Norrköping och till min stora lättnad gled ett gammalt hederligt medelålders tåg med destination Stockholm in på perrongen. Väl på Arlanda stod en morgonpigg Markoolio och höll låda men jag skyndade till gaten för en smidig men tråkig SAS-resa. De bjöd inte ens på mat.
Men på Heathrow tog det hela en annan vändning. En fåordig gorilla modell större väntade med en välpolerad BMW och sen drog vi i vanvettig fart längs M1 till Luton Hoo. Det är ett sånt hotell där gästerna kommer i helikopter om ni förstår vad jag menar. Två Bond-filmer och några andra större titlar har spelats in där och det förstår jag. När journalistskocken väl inkvarterats var det dags för lämmeltåget att bege sig till en lokal som dagen till ära delvis konverterats om till biosalong.
Under det sedvanliga journalistminglet innan screeningen tror jag att värden försökte supa ner oss. Drinkbordet var proppat med allehanda goda drycker men tyvärr fanns även det jag befarade. Skakad Vodka med Martini. Under några ödesdigra sekunder var det något som tog över min kropp och det enda jag kunde få ur mig var "Vodka Martini, shaken not stirred". James Bond-upplevelsen blev total men jag vet inte vad ni andra tycker. Den här spritchocken är ju inte ens god, överskattad alkisdrink med vidrig smak. Fy
Sen var det dags att äntra salongen. Fox marknadsansvarige i Storbritannien öppnade med några ord angående deras ambitiösa Blu-ray-satsning. Nu i den första vändan ska de släppa sex stycken Bond-rullar på Blu-ray för att sedan öka på förrådet. Det är inte lite arbete som krävs för att fräscha upp de ibland mer än 40 år gamla rullarna. De har bland annat digitaliserat varenda bildruta med den så kallade Lowry-processen för bästa resultat. Ljudet har också fått sig en behandling för att passa i hemmabions ljudanläggning. Sen var det dags att titta på Dr. No. Den allra första James Bond-filmen från 1963 med Sean Connery i huvudrollen som den legendomspunna och något manschauvinistiska agenten 007.
Redan efter några sekunder drog mungiporna upp. Förutom den tidsenliga klädseln och omgivningarna är det svårt att tro att filmen är 45 år gammal. Dr. No på Blu-ray är en fröjd att titta på. Det är rent och snyggt och jag imponeras av hur MGM/Fox har förvaltat den här godbiten. Filmen i sig går det ju att ha synpunkter på. Den är helt underbar om man är på rätt humör. Det är klassisk James Bond-action när den är som bäst och Sean Connery är en grym skådespelare. Men jag kan förstå dem som rynkar på näsan. Specialeffekterna håller inte precis världsklass och i slutet när Dragon Tank dyker upp är det svårt att hålla sig för skratt.
Tidigt dag två var det dags för att bege oss till Bletchley Park norr om London. För er som inte vet, var det där som de Brittiska kodknäckarna bland annat löste tyskarnas krypterade meddelandemaskin Enigma under andra världskriget. Vad har det här att göra med James Bond undrar ni? Jo det är nämligen så att James Bond-författaren Ian Fleming jobbade där under kriget. Men det var inte förrän 1970 som sekretessen släpptes och övriga världen fick veta om det. Det var där som Ian Fleming fick sin inspiration till att skriva böckerna. Några av hans överordnade har även fått gestalta diverse karaktärer. Till exempel "M", chefen över MI-6.
Ian Fleming hade ingen speciellt framstående position i kodknäckeriet, men hade en del vilda idéer för att skaka fram information från tyskarna. Bland annat en helt galen operation vid namn Ruthless. Den gick ut på att ett gäng brittiska soldater skulle klä ut sig till tyska piloter, krascha med ett tyskt bombplan i Engelska kanalen, och sen överrumpla besättningen från räddningsbåten. Som förhoppningsvis skulle komma och rädda dem. Därefter skulle de sno en Enigma eller någon annan viktig utrustning. Tyvärr för den fantasifulle Ian blev det inget av den operationen. Vädret var för dåligt löd den officiella anledningen.
Efter den historielektionen var det dags att träffa bondlegenden Sir Roger Moore. Som en superstjärna kom han givetvis inflygande i helikopter och ett sus hördes bland oss kändiskåta journalister. Innan han kom hade jag förväntat mig en döende skröplig gubbe på kryckor men så var inte fallet. Den gamle Bond ser oförskämt fräsch ut trots sina 81 bast och var riktigt sprallig och pratglad. När TV-journalisterna gjort sitt fick vi andra chansen att sätta oss ner för en pratstund.
Att Sir Roger Moore är en lustig prick kom inte som en överraskning och han skämtar ofta om sig själv och andra. En gång uttryckte han sig "Jag fick höra att nyckeln till framgång är 33% talang, 33% utseende och 33% tur. Det är fel, du behöver 99% tur och 1% av det andra". Det sammanfattar rätt bra hans attityd. Roger Moore spelade James Bond i sju stycken filmer från 1973 till 1985. Ingen av dem är något mästerverk men följer helt klart James Bond-mallen och måste ses som klassisk filmhistoria.
Under intervjun fick han svara på frågan vad som var det farligaste som hänt under en inspelning och han svarade ogenerat: "To kiss Grace Jones", följt av asgarv. Resten av intervjun gick i samma stil. Mansgristakterna sitter i då han på frågan om det i framtiden skulle kunna finnas en kvinnlig James Bond svarade: "Yes, but she has to be lesbian", ännu mer garv. Jag diggar Roger Moore. Han är en lättsam och skämtsam gammal gubbe med glimten i ögat.
Tyvärr tog intervjun slut på tok för tidigt. Men han har väl mycket att stå i antar jag. Sen var det dags att bege sig hemåt. Vi gav oss ut på den proppade motorvägen igen och passande nog precis under fredagsrusningen. Trots att planet skulle gå fem timmar senare grodde tvivlen när bilen kröp fram. Fast det löste sig till slut och burgaren på Heathrow var riktigt smaskig. Det jag ser fram emot nu är James Bond-filmerna på Blu-ray och det verkar bli precis så bra som jag hoppats.