Petter väljer:
Resident Evil 4
Jag ska vara ärlig här... Jag gillade aldrig riktigt Gamecube. Själva konsolen var för vek och handkontrollen var mestadels märklig, bitvis ganska fånig. Jag var heller inte särskilt förtjust i spel som Super Mario Sunshine, Zelda: Wind Waker eller Mario Kart: Double Dash... Det började för min del kännas här som att jag hade växt ifrån Nintendos spelprylar då jag gick från att dyrka Super Mario 64/Ocarina of Time/Mario Kart 64 till detta, ett stadie av total likgiltighet. Visst fanns Metroid Prime där i mitten, en titel som jag nästan spelade sönder men förutom det och ett antal timmar av Pikmin-tragglande användes min Gamecube verkligen inte särskilt mycket, åtminstone inte förrän Resident Evil 4 slog ned som en skräckdränkt dödsbomb. Jag minns mycket väl första kvällen efter att jag slitit upp paketet som innehöll recensionskopian som skickats till mig från Bergsala. Jag och grannen JB tillbringade hela natten tillsammans med Leon Kenney (och Ashley, efter ett tag) och när jag tänker tillbaka på chocken där i början, när den där jämnbruna äckel-byn proppad av bindgalna zombiebönder med rostiga motorsågar började anfalla - drabbas jag nästan av kissrysningar. Capcoms förtrollande fantastiska fyra var lika bedårande vackert som det var tight, läbbigt och varierat. Ett mästerverk och det bästa i serien, enligt undertecknad.
Jonas Mäki väljer:
Super Monkey Ball
Till skillnad från Petter hör Gamecube till mina absoluta favoriter som hårdvara betraktat och det är faktiskt den enda retrokonsolen av alla som fortfarande inte plockats bort utan står bakom min TV. Varje gång polarna kommer på besök och det ska gejmas, så finns ovärderliga multiplayerskatter jag inte kan vara utan. Jag velade länge mellan WarioWare, Inc.: Mega Party Games och Super Monkey Ball, innan jag kom fram till att sistnämnda nog ändå är den skatt jag verkligen har ljuva minnen från med alla genialiskt utformade banor. Det som i början kändes som ett ganska enkelt koncept, visade sig snart ha fysikbaserade pussel och direkt helvetiskt svåra genvägar att ta. Det mest uppenbara är väl den gitarrformade banan där den smalaste strängen gav en millimeter bred väg att rulla fram på mot rekordtider, men till och med den allra första banan där du bara skulle rulla rakt fram en liten bit gick att trixa med för att förbättra tiderna. Jag och mina vänner spelade Super Monkey Ball vecka efter vecka och putsade rekord, tävlade i multiplayer och än idag står det sig som ett av de enklaste men ändå djupaste och mest geniala pusselspel jag haft förmånen att uppleva. Ren magi.
Kenny Gustafsson väljer:
Super Smash Bros Melee
Jag och mina småsyskon var redan stora fans av Super Smash Bros långt innan Gamecube-eran. Vi hade nämligen spenderat flera glädjefyllda timmar med originalspelet hos våra kusiner genom åren. Men det var efter att vi testade uppföljaren Melee, i en lokal leksaksbutik (som även sålde spel på den tiden), som vi blev helt förtrollade. Att kunna spöa på varandra med karaktärer som Bowser, Mr Game & Watch och Ice Climbers var helt enkelt för mycket för våra unga nördsinnen att hantera. Så jag, som är den äldsta av alla syskon, tog på mig ansvaret att samla ihop tillräckligt med pengar för att köpa en Gamecube och en kopia av spelet (mina syskon fick samla stålar till en varsin handkontroll). Och utan att överdriva så spenderade vi sen ca 90% av vår speltid med Gamecuben för att lira Melee (resten gick till Mario Kart: Double Dash och Mario Party). Det här blev starten på många år av härlig underhållning tillsammans med mina bröder. Och kärleken till spelserien har bara vuxit genom åren tack vare de fantastiska uppföljarna Brawl och Smash Wii U.
Henric Pettersson väljer:
Luigi's Mansion
Jag var en riktig fegis när jag var yngre. En riktig jäkla fegis! Det spelade ingen roll att det var självaste Luigi som spelet handlade om så var jag oroad när jag startade min första sparfil. Det var dock på tiden att Marios broder fick sig en egen titel och när det kommer till Gamecube erbjöd Luigi troligtvis bättre spel än Mario. Luigi's Mansion känns som ett Resident Evil för en yngre målgrupp som kom med en del klurigheter att lista ut samtidigt som det var en kul idé att likt Ghostbusters ta itu med spöken på ett något annorlunda sätt. Och vem kan glömma Professor E. Gadds märkliga språk eller rörmokarens rop på sin broder? ''M-m-mario? Maaaaarrriiiooooo?!''. Det var ett oerhört stämningsfullt spel som jag med glädje skulle vilja spela om idag och förhoppningsvis få ett ännu bättre slutbetyg än vad jag fick som yngre efter att ha besegrat King Boo. Jag skulle vilja suga upp alla spöken utan att behöva oroa mig för att behöva byta underkläder (ni skulle sett mig inför fighten mot bebis-spöket).
André Wigert väljer:
Warioware Inc.
Partylir skriker med en viss avsaknad idag. Annat var det när Nintendo briljerade ut finfina flerspelartitlar till sin lila minilåda med spelhistoriens minsta skivor. Super Smash Bros., Super Monkey Ball, Mario Party var alla fullgoda argument till att ett helt gäng med Gamecube-kontroller fick köpas för månadspengen - men bland alla kompislir så var minispelsspelet Warioware Inc. min absoluta favorit. Upplägget var så korkat och fullständigt lysande, att även de mest enkla uppgifter fick hjärnan att brinna upp i en mäktig kranieeldsvåda. Spelutmaningarna kunde vara så konstiga som att pricka ögondroppar i ögonen på en snubbe, fånga en pinne med ett knapptryck, klippa av allt hår på en stackars frisörskund, ja allt minimaliskt och helkonstigt som inte hör hemma i ett TV-spel över huvud taget. När man väl hade vant sig vid med det heltossiga upplägget så skulle också allt göras inom loppet av bara någon sekund, och för att sätta en ytterligare tova på uppdragen så spegelvändes kontrollschemat ibland så jag och mitt grabbgäng misslyckades kapitalt med något så enkelt som att parkera en bil. Detta framkallade akuta skrattattacker, och förmodligen har jag Warioware att tacka för en hel vänner som jag än idag träffar på regelbunden basis.
Joakim Sjögren väljer:
Metroid Prime
Det här låter kanske lite konstigt (och förmodligen lite skrämmande på samma gång), men mitt allra första möte med Metroid Prime var som att förlora oskulden. Typ. Jag hade visserligen spelat en hel del actionspel innan den där vårdagen 2003 och jag var därtill inte helt främmande med något mörkare teman, men sättet Retro Studios lyckades leverera på sin Gamecube-debut var som om en helt ny värld öppnande sig framför mina oskyldiga ögon. Allt jag upplevde från tiden jag borda rymdpiraternas omloppssvävande Tallon IV-bas till dess att jag sköt den Phazon-dopade Prime-parasiten till efterlivet var nämligen läskigt, främmande och alldeles, alldeles underbart. Redan vid titelskärmen kunde man visserligen förstå att något exceptionellt var i görningen då Kenji Yamamotos soundtracks lyckades på ett unikt sätt blanda både kalla och elektroniska ljud tillsammans med en smidig, varm och ytterst levande tonföljd som än idag får mig att rysa av myspysigt välbehag. Äventyret var sedan som en dröm - en dröm jag inte visste att jag hade, men som på många sätt skulle förändra min syn på TV-spel för alltid. Jag har nämligen sällan känt mig så ensam, utsatt och samtidigt så otroligt stark och kraftfull som jag gjorde i Samus Arans skor, och sättet utvecklarna skötte historieberättandet och världsbyggandet i takt med att man erbjöd en klanderfri spelbarhet är än idag värd alla typer av lovord man kan tänka sig. Om jag slutligen längtar efter Metroid Prime 4? Gissa.
Kim Orremark väljer:
Metal Gear Solid: The Twin Snakes
Något oväntat gick Hideo Kojima ihop med Nintendo för att släppa ett av Playstation-erans mest uppskattade spel till den lilla lila kuben i ny skrud - och för mig var detta såklart goda nyheter. The Twin Snakes var en ambitiös remake som uppgraderades med grafik och spelbarhet från det andra spelet i serien, gjorde om spelets dialog och pumpade in nytt liv i mellansekvenserna. Visst, det blev lite väl mycket The Matrix genom Ryuhei Kitamuras regi men det spelade ingen roll när ett av världens då bästa spel fick upplevas igen. Jag satt och toksvettades av scener som jag redan visste hur de skulle sluta, kände en ny kärlek till David Hayter (rösten till Solid Snake) och jag är tämligen säker på att The Twin Snakes ytterligare cementerade min kärlek för Hideos Kojima spelserie. Vi hade inte sett Metal Gear på en Nintendo-konsol sedan tidigt 90-tal och nu har vi inte gjort det på 15 år igen. Visst hade väl ett återsläpp av The Twin Snakes på Nintendo Switch varit alldeles underbart?
Kim Jakobsson väljer:
Resident Evil 4
För mig finns det inget annat spel som kännetecknar Gamecube-eran så mycket som Resident Evil 4. Steget från den styltiga kontrollmetoden i föregående spel in i ett bakom-axeln-perspektiv som sedan skulle bli synonymt med hela actiongenren var så sjukt innovativt. Jag minns hur jag med darrande händer sträckte fram mitt betalkort i den lille spelbutiken i Örebro för att hämta ut min kopia av Resident Evil 4. Jag kan inte ha varit mycket äldre än tretton bast, och kvällen som följde är en av de bästa spelögonblicken i mitt liv. Precis som Petter älskade jag hela atmosfären i den ruggiga och avlägsna byn. Hur galningar med motorsågar och högafflar attackerade Leon på löpande band. Capcom omdefinerade hela spelserien över en natt, och lade en viktig grund för kommande actionspel med detta nya tredjepersons-perspektiv. Resident Evil 4 är för mig ett nästintill perfekt spel när det kommer till spelvariation och tempo. Jag hade inte en tråkig sekund i spelet, och för mig står det sig som ett av spelvärldens viktigaste släpp.
André Lamartine väljer:
The Legend of Zelda: Wind Waker
Jag ägde aldrig en Gamecube, men om jag ägde en hade jag nog säkerligen varit en mer komplett gamer idag - för när jag har återbesökt konsolen på senare år har jag upptäckt hur många spelpärlor jag har gått miste om och Wind Waker var nog en av de större förlusterna. För här snackar vi tvättäkta spelmys! Den mysiga cel-shadingen och den enkla karaktärsdesignen gav spelvärlden en bedårande uttrycksfullhet och en sagolik stämning som jag sällan upplevt i ett Zelda-spel förut. Att segla ut på öppet hav mot ingenstans och leka pirat var en trivsam spelupplevelse som blev desto mer tilltalande ju mer man upptäckte i spelvärlden, som ju vibrerade av liv och personlighet. Det tog visserligen ett tag att vänja sig vid den småknöliga spelkontrollen, men när vanan väl satte sig var det bara att njuta och trots att jag aldrig hann avsluta äventyret fylls jag av somriga minnen när jag tänker tillbaka på Wind Waker. Det är förmodligen dags att hitta mig en lila liten spellåda igen och fortsätta äventyret tillsammans med Link.
Vilket är ditt favoritspel till Nintendo Gamecube?