Gamereactor Årets Spel - Genom tiderna (2)

Nedan hittar du originalmotiveringarna till varför titlarna vi valde ut vann Årets spel för respektive år. Många av texterna ligger i artiklarna här på siten medan andra endast går att finna i gamla nummer av Gamereactor Magazine.

2 0 1 3
The Last of Us
Plötsligt händer det. Du sätter dig ner framför den dovt upplysta TV-skärmen, och hela din kropp försvinner. Det är omöjligt att sätta fingret på varför du börjar leva ett annat liv just där, just då, men du vet att du måste spela vidare. Berättelsen kräver det. På sätt och vis är det inte längre du som spelar spelet - det är spelet som spelar dig. The Last of Us var på många sätt ett epos. Ett spel som med de allra enklaste metoder tvingade oss att stå ansikte mot ansikte med livets fulaste och allvarligaste sidor: överlevnad, moral, förtryck och medmänsklighet. Med avstamp i actiongenren sa den skoningslösa berättelsen bestämt nej till steroidpumpad övermänsklighet. Istället vågade The Last of Us visa antihjältar som också var rädda, trasiga, trötta och hungriga.

I efterskalven av en muterande epidemi som skördat miljontals liv följde vi Joel och Ellies desperata kamp i en värld lika bitterljuvt vacker som hänsynslös. Det ständigt närvarande hotet höll oss respektfullt på tårna genom hela äventyret, då allt som separerade Joel och Ellie från gravens kant var ett enda förhastat beslut. Uppdraget blev en svår resa i flera bemärkelser, inte minst på grund av fiendernas slipade AI och spelets hårresande skräckmoment som sopade banan med motsvarigheter i närliggande genrer samtidigt som vi fick magen vänd ut-och-in under några genuint obehagliga scener på vägen. Det var det oförlåtande och brutala narrativet i The Last of Us som lyckades med den otacksamma uppgiften att försöka lära oss något om oss själva, en utmaning som få utvecklare vågar sig på, och ännu färre klarar av.

Naturligtvis handlade det inte bara om gripande replikbyten eller dramatiska filmsekvenser. Grafiken i The Last of Us var ut i varje kilogram lika tung som dess story och serverade oss en detaljrikedom värdig den abdikerande Playstation 3 på alla tänkbara plan. Tillsammans med ett välkomponerat soundtrack och en minutiöst polerad ljudbild knöt Naughty Dog ihop säcken på ett sätt som, även om de individuella delarna inte var särskilt unika eller banbrytande i sig, bevisade bortom alla tvivel att spel som medium kan vara mycket mer än en bortkopplad lekstund framför en TV-skärm. Utan överdriven teknik eller desperata PR-gimmicks var det i denna helhet som spelglädjen till slut uppstod. Den följde med oss i övergivna tunnelbanor, viskade hotfullt när Joels fotsulor nuddade vid fel underlag och skrattade ihåligt när vi precis dödat andra överlevare utan att känna någon seger. Det är det obehagliga, det briljanta och det minnesvärda i en berättelse som är oss nära som gör The Last of Us till vad det är - årets bästa spel.

2 0 1 4
Alien: Isolation
Det såg bra ut redan när det avtäcktes men efter dunderkatastrofen Aliens: Colonial Marines vågade vi inte hoppas på ett riktigt bra Alien-spel. Tji fick vi, som man säger, för vad Creative Assembly lyckades koka ihop med Alien: Isolation är inget annat än makalöst och står sig som årets starkaste spelupplevelse. Ingen av titlarna som landade på hyllorna under 2014 imponerade oss lika skoningslöst som denna pärla. Att stå öga mot öga med Xenomorphen som hemsökt våra drömmar genom den större delen av våra liv är nästan en religiös upplevelse och Creative Assembly lyckades verkligen fånga det som gör detta monster, lika vackert som det är perverst, så skräckinjagande. Med ett medieutmanande tempo, brutal atmosfär, effektiva skrämselmoment och design att (som de Alien-fans vi är) dö för lyckades spelet gripa tag i oss så fort vi tog våra första steg som Amanda Ripley. Det är nästan surrealistiskt, men till slut fick vi vårt drömspel - och det har fortfarande inte släppt taget.

2 0 1 5
Fallout 4
En plågsamt lång tid av tystnad och ovisshet hann passera innan Bethesda släppte atombomben över oss, ett efterlängtat Fallout 4 skulle anlända och det redan under samma år. Efter ett exemplariskt lanseringsarbete sköts förväntningarna snabbt genom taket och rätt upp i skyn. Bara detta hade kunnat lägga upp för ett rejält fiasko. Men så blev det inte. Istället introducerades vi för en spelvärld proppfylld med intressant innehåll, inlindad i en fantastisk stämning och med ett minst sagt imponerande sammanhang. Omsorgen som lagts i detaljerna var underbar. Det fanns så mycket att utforska och sysselsätta sig med att vi hade stora problem att slita oss ifrån skärmarna. När årets spel skulle koras behövdes således inga diskussioner, redaktionen stod enad redan från start. Fallout 4 är årets tveklöst starkaste spelupplevelse och kommer att hålla oss varma och gosiga genom vintermörkret.

2 0 1 6
Inside
Ibland händer det. Inte ofta, men det händer. Att du sätter igång ett spel utan att egentligen begripa vad du har gett dig in på. Sen sitter du till slut sitter där, med hakan fastklistrad i golvet stirrandes vemodigt på eftertexterna. Likt den där välkända tänkarscenen i "A Beautiful Mind" försöker du pussla ihop allt. Injicera en dos logik i det hela. Men det går helt enkelt inte. Anledningen är att du har inte lirat ett spel i mängden, nej. Du har fått uppleva Inside - årets bästa spel. Inside är en andlig uppföljare till Playdeads tidigare spel Limbo. I och med detta har den danska studion byggt vidare, utvecklat och breddat sitt unika koncept och någonstans på vägen där lyckades de skapat något alldeles fantastiskt. Ett rakt av enastående spel med ett oförglömligt slut. Det oförutsägbart absurda slutsekvensen i Inside slog samtliga i redaktionen med häpnad och förvandlade oss till en fågelholkspark. Efter flera långa terapisamtal mellan både oss i redaktionen och med våra vänner, kunde vi äntligen greppa vad storyn egentligen handlade om. Om vi nu ens har greppat det.

Det är lätt att skriva att Inside handlar om en liten pojke som lever i en dystopisk värld fylld med döda grisar, hjärntvättade människor (eller?) och biologiska monstrositeter. Där han ränner runt och löser välkonstruerade pussel i en designmässigt fulländad monokromatisk och atmosfärtung spelvärld. Det biten, att förklara vad Inside handlar om, är lätt. Vad som inte däremot inte är lätt är att förklara vad exakt det är som gör Inside till ett briljant spel. Det är något som du måste uppleva själv.

2 0 1 7
The Legend of Zelda: Breath of the Wild
När ett spel fastnar i förseningsfällan, tyder det ofta på att något inte riktigt stämmer och att utvecklarna tvingats tillbaka till ritbordet mer än en gång. The Legend of Zelda: Breath of the Wild är ett klockrent exempel på ett sådant spel, det utannonserades redan 2013 och hade då varit under utveckling länge till Wii U. Vi medger att vi var nervösa när det började skjutas upp, gång efter gång. Att det dessutom kastades in till Switch helt plötsligt, utan att vara optimerat för den nya konsolen lovade inte heller sådär överdrivet gott. Men det är ju ändå så att man aldrig någonsin ska tvivla på Nintendo, och The Legend of Zelda: Breath of the Wild är ett klockrent kvitto på det. Vad Nintendos EPD-team lyckats med var inte bara att erbjuda ett alldeles magnifikt och mastigt äventyr som på flera sätt utmanar ramverket för hur ett Zelda-spel ska se ut och fungera - det rent av återuppfinner de öppna spelvärldarna på nytt.

Redan när vi tidigt i äventyret blickade runt omkring oss i det nya Hyrule stod det klart att alla platser vi ser är sådana det går att komma till. Det resulterade snabbt i att spelsystemet i sig självt utmanade oss att skapa våra egna äventyr i jakten på de mest avlägsna öarna och topparna. Hela tiden tvingades vi hitta på nya grejer där vår utrustning ofta kunde användas på fler än ett sätt. Usla trävapen kunde sätta eld på saker, sköldar användas som snowboards och det kändes alltid som att det fanns flera sätt att lösa problem på. Kort sagt, Nintendo gör saker på sitt sätt och med ens blev Hyrule en plats vi på redaktionen inte kunde slita oss ifrån. Det fanns alltid mer att göra, nya platser att upptäcka och när det äntligen var dags att möta bossen var det flera av oss som med klump i halsen drog runt och gjorde småsaker istället för att få upplevelsen att räcka längre. The Legend of Zelda: Breath of the Wild är något helt nytt och på samma gång så oerhört välbekant och häftigt. Öppna, tomma spelvärldar med småsegt narrativ är hädanefter ingenting vi kommer tolerera, Nintendo må ha varit bland de sista på banan med öppna spelvärldar, men trots det visar det sig att de förstår dem bättre än några andra. Hatten av Nintendo, detta är fullkomligt magiskt.

2 0 1 8
God of War
Efter en lång, lång vila återvände Kratos äntligen till Playstation i våras. Det kändes lite som att vi själva hade åldrats tillsammans med spartanen och att det nu var ett kärt återseende vi fick ta del av. Trots en mer dyster stämning än tidigare. Från att tidigare varit hämndlysten och tvingats hantera sina inre demoner var han numera en person som försökte gömma sig för dem. Glömma den tid som var, och starta om på nytt i en värld helt olik den vi tidigare sett honom i. Hans förflutna var däremot aldrig honom kvitt och den resa som God of War erbjöd oss blev en hårresande sådan. Ett par av oss på redaktionen var på förhand skeptiska men det räckte med att spela ett par minuter för att inse att detta var något väldigt, väldigt speciellt. Något som inget annat spel i år kunde toppa. Det finns få spel (om ens något) som lyckats förändra en spelserie så pass mycket att det känts som en helt ny upplevelse som såväl nykomlingar och gamla fans kunnat njuta av. Medan tidigare spel handlade om mustig action och våld i överflöd var denna nystart någonting helt annat. Kratos hämnd mot de grekiska gudarna har förvisso alltid varit en tragisk berättelse i grund och botten men den har aldrig berört oss på det sättet som nystarten gjorde. Här kunde vi lida med honom och kunde förstå varför han likt en mussla stängde igen sig varje gång hans son Atreus vägrade sluta ställa frågor som påminde Kratos om hans förflutna. Men utöver att vi kände för honom var naturligtvis God of War även ett fantastiskt actionspel som vi njöt av från början till slut. Att slunga vår yxa mot de nordiska gudarna eller knyta ihop nävarna och dunka på dem något så överdjävulskt var något vi aldrig tröttnade på. Och vi kan än idag knappt vänta på att få göra det igen i form av en utsökt uppföljare.

2 0 1 9
Resident Evil 2: Remake
Att ta fram ett grundkoncept och lägga de största byggstenarna för en ny spelserie är något bland de mest tidskrävande och svåraste som en spelutvecklare överhuvudtaget gör. Visionen måste hålla och alla dina kollegor måste förstå, i bästa fall dela din fantasi. Från det perspektivet är det enklare att göra en nyversion på ett redan frammyntat spelkoncept, men å andra sidan har du inte bara en miljonstor publiks piskande raseri på nära håll, utan också deras nostalgiska minne och känslor för originalet som absolut inte får bli nedsvärtade. Vi har sett brakfina remakes under de gångna åren men med 2019 som signatur fick vi något alldeles speciellt fastsparkat på våra hornhinnor. Det kultklassiska snuthuset i Raccoon City är ett kärt minne för många av oss. Både lycka och fullständig fasa förknippas med platsen och Capcom lyckades i år att skrämma oss på samma sätt, på samma plats, på samma premisser, men i en modern tappning. Spelmotorn från Resident Evil 7 har uppdaterats något enormt och även om själva färgpaletten var något urvattnad så kan Resident Evil 2-remaken stoltsera med att vara något av årets snyggaste titlar men också den absolut bästa.

Skräckgenren är så lätt att sjabbla bort men utvecklarna lyckades leverera perfektion sett till hur vi konstant fick kontra ammunitionsbristen, skrikrusa förbi ett helt gäng med zombies för att sedan behöva vända tillbaka igen då Leon och Claires mycket begränsade fickor inte hade plats för den där nyckeln som vi verkligen behövde. De levande döda var så välgjorda, med övertygande röster, motion capture-animationer, köttigt lemkapade och bara helt fruktansvärda. Det räckte inte där dock. Mr. X, den ständigt vandrande giganten blev snabbt årets snackis med sina horribla ekande steg vilket lett till att om någon trampar för hårt i trapphuset så höjs pulsen på en majoritet av redaktionsmedlemmarna. Resident Evil 2 visade den vackraste av respekt för originalet, bjöd på rättvis och skitrolig skräckspelbarhet, och skrämde oss ärligt talat tårögda.

2 0 2 0
Microsoft Flight Simulator 2020
I en tid då vi alla var isolerade i våra hem. Under ett år då världen stängde ned, var det ett spel som fick oss att blicka bortom horisonten och se någon slags ljusning. Microsoft Flight Simulator kändes naturligtvis på förhand precis som vilken stålgrå, snustorr, aptrist flygsimulator som helst och här på Gamereactor var det i stort sett bara Adam och filmskribenten Marcus som överhuvudtaget såg fram emot det innan det väl damp ned genom vårt brevinkast. Men så startade vi det. Tog till skyarna och insåg att det som franska Asobo Studio hade byggt, var något mycket mer än "bara" en torr flygsimulator. För det här spelet borde egentligen ha döpts till "Earth: The Game" istället. Till något mer storslaget, och passande. Att lyfta från Frankfurts flygplats, kryssa ned mot Barcelona och sätta ned sin lilla Cesna bland sol och sand, för att senare under samma spelsession dra vidare söderut, flyga över de sandtäckta dynerna i Kenya, korsa världshaven, snurra omkring ovanför Manhattan för att samma eftermiddag återvända hem till Arlanda - Är en sällsynt märkvärdig upplevelse som känns som något så mycket mer, så mycket större - än bara flygsimulering. Microsoft Flight Simulator väcker känslor som vi aldrig någonsin trodde att det skulle, och det är flera av oss som till och med gråtit en skvätt när vi lagt flygplanskroppen ett par hundra meter ovanför våra barndomshem, eller kryssat förbi platser där släkten bor (och sitter isolerade på grund av Covid-19). Och då har vi inte ens pratat om den fullständigt rasande imponerande tekniken som gör det möjligt för Asobo att emulera jordklotet i detta magiska spel.

2 0 2 1
Halo Infinite
Det var med lika delar förtjusning och skräck vi startade Halo Infinite veckorna innan lanseringen. Vi hade fortfarande den horribla uppvisningen från i juli förra året i relativt färskt minne, och det var inte alls självklart att 13 månaders extra utveckling skulle göra underverk. Men tredje gången gillt, heter det ju, och 343 Industries tredje ordinarie Halo-spel lyckades bli allt vi drömt om. Spelmässigt backades bandet till de absoluta grunderna från de tre första Halo-äventyren samtidigt som mer möjligheter än någonsin tillfördes i och med änterhaken. Till detta fick vi en precis lagom öppen värld att utforska, som aldrig tog fokus från huvudstoryn, utan lät Master Chief på nytt påminna oss varför vi föll pladask för honom för tjugo långa år sedan. Lägg till detta en fenomenal multiplayer-komponent som bara blivit bättre sedan lanseringen, som visar att 343 Industries faktiskt har örat mot marken och hör vad communityt önskar sig, och du har inte bara ett mästerverk som förtjänade vårt allra högsta betyg - utan nu även koras till årets bästa spel.

2 0 2 2
God of War: Ragnarok
Året 2022 kommer kanske inte gå till historien som det bästa spelåret någonsin, men genom att titta tillbaka på de gångna tolv månaderna (och de tidigare placeringarna på denna lista) så har vi här på redaktionen ändå kunnat konstatera att vi har bjudits på mängder av underhållning sedan nyårsklockorna klämtade senast. Cult of the Lamb, Pentiment, Triangle Strategy, Scorn och A Plague Tale: Requiem var som exempel bara en handfull av titlarna som knockade oss samtidigt som årstiderna växlande och högtiderna avlöste varandra, och adderar vi därtill smällkaramellerna Tunic, Victoria 3 och Mario + Rabbids: Sparks of Hope så har det varit svårt att klaga på såväl kvaliteten som kvantiteten under året som gått. När det gäller titeln Årets Spel så visste vi alla dock att det i slutändan skulle handla om en titelmatch, en holmgång av episka proportioner, när Elden Ring och God of War: Ragnarök ställde sig mot varandra. Det var liksom inget snack om saken.

Båda spelen belönades nämligen med välförtjänta tior i betygskolumnen, och att det har rört sig om två mästerliga äventyr från början till slut har det verkligen inte varit någon tvekan om. Bara ett spel kunde dock vinna i slutändan, och när krutröken väl hade lagt sig så skulle vågskålen tippa över, om än med en ytterst liten marginal, till Santa Monica och God of Wars fördel. För satan vilken underbar resa Kratos och Atreus bjöd på i mitten av november, och med fullpoängare i snudd på samtliga kategorier (oavsett om det handlade om grafik, ljud, underhållning eller berättande) så gick det inte att blunda för vilken fullträff Sony återigen prickade in när det vankades expansion av deras imponerade förstapartsstall. Allt var nämligen förfinat från föregångaren som lanserades för fyra år sedan, och med ett tydligare fokus i berättandet, ett utökat stridssystem och variation i mängder så skulle God of War: Ragnarök inte bara knipa guldpengen på årets bästa-listan, utan det skulle även komma att bli ett av våra mest älskade spel genom alla tider.

2 0 2 3
Baldur's Gate III
Larian Studios försökte sig på det omöjliga genom att göra toppa en av spelvärldens mest hyllade spelserier. Det var inte den enda uppförsbacken för den lilla studion utan även genrevalet står sig minst sagt tveksamt i vår tid. Att försöka sig på ett isometriskt taktiskt omgångsbaserat datorrollspel är ingen lätt uppgift. Både vi på Gamereactor och spelvärlden blev inte bara förvånade utan glada när vi fick sätta vantarna i detta äventyr. Kvaliteten gick det inte att ta miste på. Vi bjöds på lekfull spelmekanik, svepande vacker musik, grymma karaktärer med unika personligheter och en förtrollande berättelse. Paketet var så pass bra i sin helhet att det blåste bort all konkurrens från årets första plats. Det blev extra tydligt när du spelat ett tag, fått lära känna dina kompanjoner och utforskat deras sidospår.

Mängden detaljer, intressanta uppdrag och dess reaktivitet på dina spelarval var uppfriskande. Du kunde i princip göra vad du ville och systemet anpassade sig efter dina beslut. Vi vet att det är något som ofta saknas i andra moderna titlar. För att verkligen kunna erbjuda den valfriheten var mängden mellansekvenser helt absurd. Spelet är nämligen proppat med nästan 174 timmar sekvenser. Dessa är ofta variationer och beroende på besluten du tog under ditt äventyr. Detta gick hand i hand med lekfullheten. Om du ville bygga en stege till himlen av sprängtunnor kunde du göra det. Möjligheterna med systemet var oändliga och medvetet designat på det sättet. Det gick att lägga ut bakhåll och förändra slagfälten med föremål och förmågor på ett sätt som saknar motstycke. Med en kraftfull karaktärsskapare och djup i klasserna kunde det spelmässiga skina. Du skapade en karaktär med en unik bakgrundshistoria, som färgades av hur du interagerade med världen. En paladin med en ed behövde hela tiden förhålla sig till den. En warlock behövde istället förhålla sig till sin svurna pakt med en mäktig varelse. Krafterna du fick i utbyte tjänade dig väl men kom alltid med ett pris. Det hela resulterade inte bara i ett väldigt långt äventyr utan ett väldigt omspelningsbart sådant. Förr oss på Gamereactor var det därför tidigt tydligt att Baldur's Gate III är årets bästa spel.

2 0 2 4
Astro Bot
Att ett plattformsspel kan ro hem titeln Årets spel 2024 bevisar verkligen hur denna genre kan fortsätta att vara högst relevant. När Team Asobi äntligen gav den lilla blåvita roboten det storslagna äventyr den förtjänade så charmade han oss alla. Ja, en gång till alltså. För vi som redan hängt med honom i VR och med det förinstallerade Playstation 5-spelet visste ju redan hur cool han var, förstås. Men nu var det alltså dags för ett fulländat plattformsspel fullproppat med världar som bjöd på hemligheter och utmaningar till bristningsgränsen. Men allra mest var det såklart fullproppat av ren spelglädje. Varje värld, varje bana och varje ide var så rolig och fantastisk att vi satt med ett leende på läpparna. Vi lät oss underhållas av snillrik plattformsdesign och en perfekt hyllning till Playstations fantastiska spelhistoria.

Det är svårt, kanske till och med omöjligt, att inte ryckas med i precis allting som Astro Bot har att erbjuda. För varje gång det där lilla Dualsense-rymdskeppet dök ner mot en ny färgsprakande bana, så var det som att varje sekund sedan påminde oss om varför vi spelar och älskar TV-spel så mycket som vi gör. Vi fick en överdos av roliga power-ups, fantastisk grafik och medryckande musik. Astro Bot gav oss ett komplett paket av ren och skär underhållning på alla vis. Man blev liksom lycklig i samma ögonblick som titelskärmen dyker upp och det säger en hel del. Vi misstänkte redan vid releasen att vår lilla blåvita robots fantastiska äventyr skulle ha en god chans att knipa den åtråvärda förstaplatsen på vår lista. Men det är alltid för tidigt att kora något innan vi sett allt vad året har att erbjuda. Men när vi till sist då sammanfattar spelåret 2024 så är det bara att gratulera Team Asobi till att ha utvecklat det vi på Gamereactor anser är årets bästa spel.

Del ett av denna artikelserie hittar ni här.