Jag hade turen att få möjligheten att kika in i arkadspelens förlovade land. Spel som visades upp på massan var bland andra Metal Slug 6, Mario Kart Arcade GP, Tekken 5: Dark Resurrection och Segas nya Lindbergh-hårdvara.
Det var med stor förväntan jag hoppade av tåget vid Kaihin-Makuhari-stationen lördagen den 3 september. Ett lämmeltag av spelsugna japaner i blandade åldrar var på vag mot ett och samma mål, 43:rd Amusement Machine Show. För ynka 70 kr stod mängder av skinande nya arkadmaskiner och blinkade freeplay. Väl inne på mässan var stämningen på topp och ur alla utställares hogtalare ljöd musik långt över 90 decibel.
Metal Slug-serien ar många arkadtokiga svenskar väl bekanta med och nyligen fick vi ju även konsolspelstillskott ute i spelbutikerna. Metal Slug 6 visades upp på fyra maskiner och det var 2D-pangpang från start till mål. I ärlighetens namn var det enda nya förutom bandesignen; 2 nya karaktärer, Ralf och Clark från King Of Fighters-spelen, samt två nya knappar, D och E. Dessa används för speciella närstridsattacker och vid vapenbyte. Lite tunt kan tyckas, men varför ändra på ett vinnande koncept?
Bilspelen lyste för ovanlighetens skull med sin frånvaro. Dock blev jag positivt överraskad av att få se den lille rörmokaren i Mario Kart Arcade GP. Spelet sprudlade av energi, pastellfärger och okomplicerad racing. Ratt är helt klart roligare än Gamecube-kontroller. Bonusbanan där man skulle rulla en stor boll framför sig var ett kul inslag och funktionen att med hjälp av en liten kamera lägga in sitt ansikte i spelet likaså.
Japaner älskar att slåss, åtminstone i spelvärlden. Kön till Tekken 5: Dark Resurrection var lång, så lång att jag nöjde mig med att begrunda spelet på en av alla storbildsskärmarna intill. Spelet har berikats med två nya karaktärer och diverse utsmyckningar i form av solglasögon etc. Smådetaljer kan tyckas, men det är ju detaljerna som gör det, och visst känns det mörkare.
Sega visade upp några direkt salivframkallande trailers på vad som komma skall till deras nya Lindbergh-hårdvara. House of the Dead 4-demot gav en eftersmak lik vampyr-party-scenen i Blade-filmen, Virtua Tennis visade upp an större realism än tidigare beträffande rörelsemönster och spelaruttryck, Virtua Fighter 5 kändes som en fet käftsmäll och Afterburner fick mig verkligen att skina upp som en sol. Med en till synes stor frihet gällande styrning, fet vapenarsenal och ursnygga fiendemissiler (med enda mål att spränga spelaren i mikroskopiska polygoner) kan detta spel ge flygsimulatorn en plats i arkadhallarnas finrum igen.
Mässans enligt mig mest underskattade spel som jag tycker förtjänar en plats i rampljuset var en shooter vid namn Under Defeat, lägg det på minnet mina damer och herrar. Styrningen och upplägget påminner till viss del av Zero Gunner där man kan rotera siktet och inte bara maniskt skjuta rakt fram. Överdrivna explosioner, oförlåtande bossar och vacker landskaps- och havsmiljö gjorde mig sugen på att slita loss ett arkadkabb och springa mot utgången.
Aruze gjorde stort väsen av sina två onlinesatsningar, Sorcerian Legend och Vintage Master Japan, som även fick pryda deras urläckra merchandisepåse. I Sorcerian Legend ser man spelet snett uppifrån och tillsammans ska de gulliga små karaktärerna helt enkelt ut på drakkrossaräventyr. Stora fläskiga monster som täcker halva skärmen har man ju inte sett sedan Ghouls n Ghosts glansdagar, mäktigt. Vintage Master är ett strategispel i fjärran östern-miljö som använder sig av touchscreen-skärm. Mitt tillkortakommande vad gäller det japanska språket gjorde sig dessvärre påmint, men på svenska hade det antagligen varit riktigt underhållande.
Namco hade lastat fram ett gäng snygga svarta LCD-skärmar med tillhörande tangentbord som satt ihop i en enda jättekoloss. Min första tanke var att "oj vad de försöker härma CS" vid närmare granskning såg jag just texten Counterstrike. För ett ögonblick ville jag ropa ut att jag var svensk och att vi minsann är stenhårda på Counterstrike (även om jag själv suger som en gammal svamp). Spelet flöt lika snyggt som vi är vana vid på våra monstruösa PC-datorer, men hade en obeskrivlig arkadkänsla instoppad i sig.
Vad som lockade många av de yngre besökarna på mässan var alla så kallade UFO Catchers där man styr en robotarm, och i bästa fall får ett litet gosedjur. Utställarna var mycket generösa och det var många små barn som glatt skuttade hem den dagen. Den senare tiden på massan vilade jag mig sittandes vid ett tidsenligt, virtuellt blackjackbord. Som vanligt förlorar man ju alltid mot dealern, men även här var det free-play. Skönt for plånboken.
Utställningen avslutades med två scenshower från Aruze och Sega. Aruze hade valt en duktig gammal avdankad elgitarrist i svarta skinnkläder från sent 80-tal som frontfigur, till sin hjälp hade han en skönsjungande tjej och ett gäng unga modellvana dansöser. Sega skottade in ett pojkbandsliknande rockband som lät ungefär som japansk spelmusik kunde låta under Saturn-eran. De avslutade sitt framförande med att skrika Sega, Sega, Sega, publiken svarade och gjorde vågen. Arkadkulturen i Sverige må spela i femte division, men i världens bästa liga i Tokyo är det bara en generationsväxling på gång.