Gamereactor snackar spel med Lasse Kronér

Här står jag, framför en ytterdörr med lite darr i benen på grund av vad jag har framför mig; en pratstund och en kopp kaffe med en av Sveriges största underhållningsprofiler. Vi har sett honom i allt från Triple & Touch och Bingolotto till Bäst i Test och Dobidoo - en resa som påbörjades under mitten av 80-talet och som fortfarande, såhär 40 år senare, är högst aktuell. Med andra ord så är det en man av dignitet jag ska prata med... Jag ser mig omkring och, nervös som jag är, lyckas jag inte lokalisera någon dörrklocka där jag står ute på farstun. Ska jag knacka istället? Gör man så? Jag knackar och efter ett par ögonblicks pirrig väntan öppnas dörren och han hälsar mig välkommen med ett fast handslag. Magkänslan som viskade om att det är lätt att jobba med karl'n eftersom han verkar vara en genuin och otroligt trevlig människa visade sig inte bara stämma utan även i det allra högsta grad. Timmen vi snackade flög bokstavligen förbi och med mig tog jag en väldig massa intressanta diskussioner och åsikter från någon som, kanske aningen otippat, visat sig verkligen vara en riktig gamer.

Så fort vi fick nys om att denne herre tillbringade mycket tid med handkontrollen i ett fast grepp i nävarna så gjorde vi vårt yttersta för att få tag i en mycket upptagen man som bara dager efter vårt möte skulle resa bort för att medverka i Över Atlanten på Kanal 5. Till slut (efter mailande till ex antal olika pressbyråer och agenturer) fick vi tag i honom och som den gode göteborgaren han är var det ingen tvekan om att ställa upp på en intervju. Här nedan kan ni läsa om när jag, Johan Mackegård, träffade Gamereactor-redaktionens nya idol: Lasse Kronér.

"Hej Lasse och stort tack för att du vill träffas! Jag skulle vilja börja från början. Vad var det som fick dig att börja spela?"

Självklart!

Tidigt tidigt i sex-sjuårsåldern började jag göra egna sällskapsspel som vi lirade tillsammans, kompisar och jag. Jag var helt galen i spel liksom.

Sen när jag hade tjänat ihop, lånat ihop och skramlat ihop pengar så köpte jag mitt första TV-spel, jag tror det hette Luxor och jag tror att det är svenskt, way back. Det var ju liksom Pong med tre knappar på konsolen som man kunde köra upp, fram och snett. Helt värdelöst men jag var ju kung med det spelet och alla mina kompisar hängde där jag var och vi spelade detta.

Sen ganska snabbt in i livet så fortsatte jag köpa konsoler när de kom och då var det väldigt mycket Nintendo. Jag var extremt inne på Nintendo och när första Zelda kom så tror jag inte att jag såg dagsljus på kanske tre månader. Jag fullständigt älskade det och sedan var det samma sak med Super Mario när det kom. Det var ju mycket Nintendo som ledde utvecklingen då och det gör de fortfarande, tycker jag.

Lasse är väldigt intensiv när han talar om TV-spel. Det går fort och jag får nästan hålla i mig när det svänger fram och tillbaka mellan konsoler, utvecklare, genrer och olika spel. Det märks att han brinner för det här. Det är en genuin passion som lyser över herr Kronér när han berättar och jag tror faktiskt att den börjar lysa lite starkare ändå när "Söndagsskolan" kommer på tal:

Men så började Playstation-tiden och då träffade jag ett litet gäng ganska snabbt och sedan dess har vi haft en liten lekhörna som heter Söndagsskolan där vi träffas varje söndag och spelar på ett sätt som kanske inte alla andra spelar. Vi spelar alltid Grand Theft Auto men då spelar vi bara banor som vi själva har byggt. Det kan vara deathmatch och det kan vara race, som framförallt jag har byggt. För jag tyckte det var lite kul att bygga banor liksom. Så vi lirar en lista med 16 banor. GTA är ett helt jävla "freakat" spel om man spelar det vanliga GTA. Det gör ju inte jag, jag spelar ju GTA på vårt sätt. Sen kör vi ofta GT7 och nu kör vi väldigt mycket Arc Raiders. Call of Duty har vi också spelat mycket tillsammans.

"GTA är ett helt jävla "freakat" spel om man spelar det vanliga GTA. Det gör ju inte jag, jag spelar ju GTA på vårt sätt."

De som är med i vårt lilla gäng har varit med länge. Vi är typ tio, nio stycken och det är uppställning varje söndag och vi har träffats privat en massa gånger också. Det är folk som man egentligen bara känner över TV-spel men vi har haft middagar här. Just vid detta bordet har vi haft en stor 500-fest när jag gick över level 500 och då var det utdelning av olika priser. Det är ju barnsligt och så men det är jätteroligt. Fruktansvärt roligt. Det finns inte en dag i veckan som jag skrattar så mycket som söndagarna, alltså varenda gång händer det någonting. Och så är vi ju alla äldre så ibland är det ju lite så att man säger, allvarligt vi skulle haft en Youtube-kanal där vi kan visa folk hur jävla dumma i huvudet vi är. Men vi har väldigt väldigt roligt tillsammans och det har blivit ett väldigt bra kompisgäng. Man sitter och analyserar med dem nästan mer än vad man gör med sina vanliga kompisar. Man sitter och pratar oavbrutet och man är med varandra liksom.

Vi börjar alltid klockan åtta och kör till ungefär tolv-ett. Sen spelar vi ju andra dagar än söndagar också men det är just då som vi är alla, för då kommer allihop. Vi har en chatt där vi pratar i veckan om det kommer nya grejer, så det är gott. Gott att ha ett sådant litet gäng liksom.

Det har inte alltid varit känt att Lasse varit en gamer. Det är först på senare år som detta bubblat upp till ytan och han berättar om hur många vill få chansen att spela med honom:

Jag råkade ju prata om detta någonstans, hos Carina Bergfeldt var det, och efter det har jag liksom fått en miljard förfrågningar som "Du, vad har du för användarnamn" och sådär. Jag har hållit det lite lågt och jag menar inte att vara märkvärdig men det är kul att ha de kompisarna som man har där. Men det har kommit några som jag har pratat ganska mycket med, om det var på Instagram eller Facebook, som har bjudit in till att prata och så när man pratar med dem så märker man att det är jävligt sköna snubbar. Så vi kanske får utöka Söndagsskolan lite.

Som ni säkert märkt är det mycket GTA som dyker upp när Lasse pratar. Men det visar sig att det inte bara är det Rockstar-spelet som varit aktuellt i hans spelande:

Red Dead Redemption är också ett av de bästa spelen jag vet. Närmare bestämt tvåan. Jag hade faktiskt aldrig ettan, konstigt nog. Det var nästan så att jag funderade på att köpa ettan när tvåan kom, för tvåan tog tag i mig rejält. Först när man spelar storyn så var det ju superbra men sen när det var online, när de fick till alla dårarna som trodde att det var ett pvp-spel, så blev det roligt. Jag vet inte vad det är men att gå omkring och loota och skjuta de där jävla svanarna och få någon fjäder. Det var något i det som triggade mig och oss i gänget. Vi var väldigt på Red Dead Redemption. Nu ska de ju släppa GTA VI, när det nu lär komma, om sju år eller något, men jag hade varit lyckligare i hjärtat om det hade varit Red Dead Redemption 3 som hade varit på väg, för jag tycker att det är ett jävligt mycket bättre spel än GTA.

"Take Two, som hela företaget heter. Jag tycker att de har en skön inställning som jag tycker att EA borde titta på rejält. För EA gör faktiskt ganska bra spel om man då gillar den typen av spel som jag gör, men de är ju helt jävla... De har blivit som Apple liksom."

Jag kan älska Rockstar, alltså ett företag som säljer ett spel för tolv år sedan, är det väl nu, och jag köper det för 790 spänn, eller vad det nu kostar, och sen efter det så har jag inte lagt en spänn på det spelet. Man har väl kanske köpt några Shark Cards, men grejen att de hela tiden uppdaterar det, oavbrutet för de 790 spännen. Räkna ut det på tolv år, det är fan ett öre om dagen som jag har betalat för det. För allt det nöjet jag har fått på det och samma sak med Red Dead Redemption. Rockstar är ett fruktansvärt skönt bolag på något sätt. De har en annan tes liksom, som jag diggar. Även om LA Noire kanske inte var det bästa spelet de har gjort. Det var konstigt att de släppte det, de brukar vara duktiga på att inte släppa saker. Det finns ju "stories" om Rockstar, att de är långt framme i produktionen på ett spel som kostat hur mycket som helst men att de säger "Nej, vi skiter i det". Det kan ju vara skrönor naturligtvis men det finns något med det företaget som jag diggar. Take Two, som hela företaget heter. Jag tycker att de har en skön inställning som jag tycker att EA borde titta på rejält. För EA gör faktiskt ganska bra spel om man då gillar den typen av spel som jag gör, men de är ju helt jävla... De har blivit som Apple liksom.

"Vad tycker du om spelbranschen idag?"

Jag kan tycka att, framförallt om du är inne på Playstation Store och vill ha ett nytt spel så är det samma grej i varenda spel. Du ska gå ut och skjuta en zombie och där ska du gå ut och skjuta en annan och det är skjuta, skjuta, skjuta. Och det tycker jag är så fruktansvärt tråkigt. Spelmarknaden tycker jag är ganska rak. Det ser ut på ett och samma sätt och så någon gång kommer det ett Red Dead Redemption, även om vi ska skjuta där också, men det är på ett helt annat sätt. PvP-spelen är ju same, same, same liksom. Det är att du ska köpa detta och så får du en cowboyhatt liksom. Det borde vara mer innovation i en så stor bransch som är så fruktansvärt fräck och som idag omsätter mer än någon annan bransch i världen, nästan. Det borde finnas mer innovation, tycker jag. Att man ska spela tillsammans du och jag, det borde inte bara vara att vi ska skjuta varandra och den som inte dör vinner. Man borde kunna hitta massa andra upplägg för hur man spelar tillsammans.

Nu har jag inte spelat det men spelet från Fares där man behöver vara två, It takes Two. Där finns ändå känslan av innovation, att det är något annorlunda. Jag tycker att spelbranschen är för mainstream, alltså för "trökig". Det finns ju fantastiska spel grafiskt och allt sånt där men grundidéerna är ju bara samma samma samma och det kan jag tröttna på. Sen att EA släpper NHL 37 liksom, och man sitter och "Jaja, jag har fått en ny hockeyklubba". Grafiskt är det bättre naturligtvis men samtidigt så händer det inte så mycket.

"Men det här med att du ska köpa ett pack som kostar tusen spänn. Liksom, är ni helt sjuka i huvudet eller? De kvaddar det spelet så nu har jag dippat på dem, tyvärr."

Jag älskade FIFA och NHL. Jag tycker det är fruktansvärt bra spel och jag är så intresserad av fotboll och hockey, och jag köpte spelare och tradade men FIFA och EA är sådana "rip-idioter". De sitter på en jättebra idé som Fotboll Ultimate Team som är skitkul att trada och fixa och dona och bygga upp sitt lag. Jag hade mitt FUT-lag och du hade ditt och så möttes vi och så "Shit, har du fått tag i Beckham" eller vad fan det nu är liksom. Men det här med att du ska köpa ett pack som kostar tusen spänn. Liksom, är ni helt sjuka i huvudet eller? De kvaddar det spelet så nu har jag dippat på dem, tyvärr.

Det finns ju många anledningar till att spela TV-spel. Har man ett hektiskt schema, som Lasse i allra högsta grad har, så är det heller inte konstigt att det är något han använder för att koppla av. Lite verklighetsflykt från ett liv som kantas av allehanda uppdrag runtom i Sverige.

Jag kan väldigt sällan somna när jag kommer hem sådär efter att ha varit och giggat på scen och då kan jag behöva koppla av med någonting. Vissa kopplar av med böcker, vissa kopplar av med en kopp te, vissa dricker sprit. Alla gör olika och jag märkte att jag kom ner i varv och kunde somna om jag satte mig en, två timmar med TV-spel och det blev verifierat hemma med ex-frun att så är det liksom. Det har gett mig jättemycket. Att komma till något annat än det jag gör där för jag slappnar av när jag spelar TV-spel.

När jag var på turné nyligen köpte jag ett Playstation Portal och det är fruktansvärt bra. Det är ju helt sjukt att jag sitter på ett hotellrum någonstans och kan göra detta. Men så då blev ju det också rätt skönt att man kunde softa efter gigen och komma ner i varv.

Något som ingen av oss hade koll på var Lasses egna resa som spelutvecklare. Och inte bara i form av ett hyllat brädspel utan även samarbeten som involverar Bergsala och legendaren Owe Bergsten.

Sen började jag skriva egna spel och jag har skrivit två väldigt stora sällskapsspel. Ett som heter Wall Street som kom 2002. Sen återupprepades det 2011 och jag har också en trea på gång för det, för de har sålt slut varje gång och tyvärr finns de inte i affären vilket är tråkigt för det är ett jävla bra spel. Det får jättemycket bra omdömen. Så spelintresset har ju alltid funnits.

Sen blev jag programledare för Bingolotto och då visste inte Gert Eklund, som på den tiden ägde Bingolotto, att jag också var spelintresserad så där började jag konstruera spel. Superchansen, som de fortfarande använder, har ju jag konstruerat. Sen gjorde jag ett som heter Grottan och ett som hette Bankvalvet. Så där satt jag och skissade och kom med de här idéerna, tillsammans med redaktionen naturligtvis. Men det intresset har alltid funnits, jag har alltid gillat spel, alltid tyckt spel är skitroligt. Sällskapsspel tycker jag är vansinnigt roligt och sen har det blivit TV-spel.

Där någonstans under Bingolotto-tiden träffade jag han som då var VD för Bergsala, Owe Bergsten, Nintendo då givetvis. Vi fick ett väldigt nära samarbete så vi startade ett bolag ihop. Vi köpte en studio och den har gjort ett par spel. Ett som heter Steam och ett som heter Ants. Jättebra spel. Steam kanske finns på Steam idag men jag vet inte var de har tagit vägen. Sen skiljdes våra vägar efter ett tag men det gjorde ju min Nintendo-närhet mycket mycket mer intim.

Jag har ju alltid haft alla Nintendos konsoler. Zelda är för mig världens bästa spel genom alla tider. Det finns inte så bra spel någon annanstans, tycker jag. Framförallt Ocarina of Time och den senaste Tears of the Kingdom. Det är nästan så jag skulle vilja spela det igen nu.

"Du som är kreatör och sitter och skriver, hur skulle ditt drömspel se ut?"

Det har jag gjort och det var lite därför som jag startade det där bolaget med Nintendo (Bergsala). Jag har fortfarande kvar det spelet och vi har fortfarande namnskyddat det. Jag håller kvar det varje år och säger att nej, jag ska inte släppa det än, jag behåller det lite. Och jag har fortfarande inte sett spelet. Men problemet med det spelet var att det var tidigt. Jag var lite tidig på bollen där. Det spelet är i telefonen och det var innan man kunde GPS-positionera. Vi var ganska långt framme med det för vi var uppe och tittade på studios som vi då skulle köpa in oss i eller köpa. Det var två av dem som det var jävligt synd att vi inte kom in i, kan jag säga, för det hade blivit julafton. Men det var då, nu ligger den idén och jag är sådan att jag älskar att göra idén och sedan lägger jag den där (åt sidan) och gör något annat. Jag är fruktansvärt dålig på att städa upp efter mig. Jag är bara kreatör. Jag är inte ute och säljer eller tjänar pengar eller fixar, jag är inte bra på det. Jag är helt ointresserad av det faktiskt.

Jag har kvar bolaget som jag hade med Bergsala, nu har Bergsala gått ur, men alla idéerna ligger kvar där. Men det händer något i huvudet när man blir lite äldre, för jag har alltid gått från nästa idé till nästa och nästa och nu är jag lite så här "Det ordnar sig". Jag vet inte om man blir lat eller för bekväm. Tiden räcker inte och jag har ju dessutom ganska mycket jobb.

Lasses alldeles egna brädspel, Wall Street, släpptes år 2000 och han är, bevisligen, väldigt nöjd med vad han skapade. Det råder dock lite frustration över att spelet inte finns ute i handeln och att det jämförs med Monopol - ett spel som Lasse kallar "världens sämsta". Det visar sig dock att han har Monopol att tacka för att Wall Street blev verklighet.

Men det är lite synd att Wall Street, som det brädspelet heter, inte finns ute, för det är alldeles för bra, och det säger jag inte för att det är jag som har gjort det utan det säger jag för att det är bra. Det är ett jävligt bra brädspel. Det skulle behöva uppdateras naturligtvis, tiden går liksom, men den uppdateringen är inte svår att göra. Jag skissar lite på att kanske slänga ut det igen. Det är ett stort spel. Det tar tid att spela. Många jämförde det med Monopol, som jag tycker är världens sämsta spel, just för att det är 40 rutor och är fyrkantigt och att det handlar om pengar. Men det är som att jämföra Nya Finans med Monopol, det är ju två totalt olika spel. I Monopol, om du får Norrmalmstorg och Centrum så är ju spelet över. Det kan man ju aldrig vända liksom.

Jag gjorde mitt spel efter att jag hade förlorat mot min exfru i just Monopol och jag bara sa att "Du vann, vi skiter i det nu", liksom. Men nej nej, hon ville ju naturligtvis spela klart, för hon låg ju svinbra till, medans jag var ju körd. Den motorn, tänkte jag, det måste gå att hitta ett sätt att komma tillbaka även om du leder med så mycket, och jag har ingenting. Hur gör jag den motorn? Jag jobbade nog med det, utan att överdriva, i sex år i alla fall. Jag ändrade och fixade och hade skrivit upp dummies och hade tryckt upp grejer och var helt "freakad" med det spelet. Jag lade en jävla kraft på det och till slut så hittade jag motorn och då var det som; "Där kom den!".

Jag kommer ihåg att jag satt på ALGA och ville ge ut det, bara för att det var lite barndom i det. Då satt jag och spelade med Roger Gehrke som var chef där, och han låg åt helvete till hela tiden och han tyckte att spelet var sådär, märkte jag. Och jag tänkte att "jävlar, det här är inte bra". Men så vände det och han var liksom "Hur fan gick detta till?". Där slog motorn till. Där hände det, liksom, och då fick jag kontrakt på det och ge ut det. Det var jättekul.

"Finns det någonting i dagens spelkultur som du kan vara lite avundsjuk på att det inte fanns när du växte upp?"

Allt. Ja herregud, hade jag haft det jag har nu, då. Liksom en sådan stor skärm, den grafiken. Där vi är nu, det är ju inte klokt. Ibland får man nypa sig. Man blir ju bortskämd nu för det går så jävla fort. När Red Dead Redemption kom ut, för kanske sex år sedan... Den grafiken. När man står uppe på Strawberry längst upp i bergen och tittar ut. Det är ju någon form av naturupplevelse, i ett spel! Och så har jag suttit och hoppat på de här jävla boxarna i Super Mario och allt detta liksom. Det är ju klart att allt detta hade ju varit magiskt att ha då men var sak är ju på sin plats liksom.

Det är lite synd bara att det är så jäkla dyrt nu, bara att utveckla spel. Även om jag nu skulle sitta på jordens bästa idé så är det så fruktansvärt dyrt att utveckla så det går liksom inte att göra det. Där är jag imponerad av Embark, att de har utvecklat Arc Raiders på det sättet.

Det är ju roligt när det kommer sånt som Arc Raiders som är innovativt och man känner att "Wow, här har någon tänkt till". Jag diggar spel så fort det blir innovativt, då triggar jag på dem. Det är lite sådär att man hittar nya små bebisar hela tiden och sen när man hittar en bebis, då går man ju in för den och framförallt om jag har gänget med mig. Då är det ju det vi kör under den perioden.

"Jag blir impad över att de lyssnar på sitt community. Destiny, Call of Duty och EA skiter ju fullständigt i sitt community."

Det är också ett fruktansvärt snyggt spel. Oerhört välgjort. Dessutom är det ett företag man är lite stolt över, även om det naturligtvis ägs av andra bakom ryggen, för att det är ett svenskt företag. Jag blir impad över att de lyssnar på sitt community. Destiny, Call of Duty och EA skiter ju fullständigt i sitt community. Här lyssnar man. Jag diggar inte att spela PvP men jag diggar Arc Raiders och jag diggar att fråga "Are you friendly?". Det finns något jävligt kul i PvP och inte PvP samtidigt. Jag har ju knappt dödat en människa i det spelet men har blivit dödad en massa gånger och nu hamnar jag i lobbies som är mycket najsare helt plötsligt, vilket gör att PvP-spelarna börjar sitta och tycka att det är rätt svårt för alla är ju jävligt bra och är ute efter att skjuta varandra liksom. Jag är ute efter att loota och låta gubben gå vidare. Sen stöter man på någon som är friendly och man hänger på honom eller henne. Jag tycker verkligen att de har gjort ett skitbra spel. Det är årets spel för mig.

Även om vi redan snuddat vid vilka spel Lasse gillar allra mest så vill jag försöka konkretisera vilka spel han verkligen gillar mest. Men det är tydligt att det är svårt att bestämma sig när det finns så otroligt många spel att välja mellan och att faktiskt bestämma sig för vilka av dem som betytt mest.

"Om du skulle nämna tre spel som har betytt lite extra för dig genom åren, vilka hade det varit?"

Ettan är, utan någon som helst jämförelse, Zelda. Alla utom det där jävla ritade Zelda som var helt värdelöst. Wind Waker. Alla utom den. Och då pratar vi alla. Alltså från den första när man gick i den där jävla byn och allt var fyrkantigt, till Tears of the Kingdom. Det spelet har så fruktansvärt mycket. Det är innovativt varje gång. Det sista nu med shrines och hur du har en totalt öppen värld. Det här med hur du kokar mat hade de i och för sig rippat, det har jag sett i ett annat spel innan, men grejen med att du kokar ned ett äpple och så får du en sådan potion. Alltså musiken är så fruktansvärt bra genom alla Zelda i alla år. Det är otroligt bra producerat, skrivet, gjort, så hela upplevelsen är så stor med Zelda. Så det kommer etta och egentligen finns det inget som kommer efter för mig, för det är alltid "top of line".

Red Dead Redemption måste jag också sätta ganska högt. Vad fan kan de göra som de inte har gjort liksom? Tvåan är ju sjukt bra och det finns sjukt mycket att göra. Jag kommer ihåg de här jävla nattblommorna som man bara kunde hitta klockan två på natten. Ja, vad skulle de göra med det som de inte har gjort? Det är svårt. Det är ett väldigt optimalt spel tycker jag. Och man fattade inte det, när man började spela det, hur ofantligt bra det var. Det tog lite tid innan jag fattade vad fan jag gjorde där, jag åkte omkring med någon jävla häst, vad är detta liksom? Men när man väl fattade det spelet så - "oj vad bra det är". Men man tröttnar ju också, det är lite en Rockstar-grej, att man till exempel i GTA ska ha någon bunker och du ska göra grejer och du ska köra dit och dit och dit varenda dag så får du in deg. Så gör du det ett tag och tycker att det är kul men sen får det vara. Red Dead Redemption bygger ju lite på samma sak, du ska moonshina och du ska göra si och du ska göra så, liksom.

Alltså Call of Duty: DMZ tyckte jag var roligt. Jag tycker ju att Call of Duty är ganska kul om man spelar multiplayer, alltså Warzone och sånt men DMZ tyckte jag var fruktansvärt roligt. För det var en annan stil på DMZ så det tyckte jag var ganska kul. Nu ryktas det om att det i November, tror jag det var, skulle komma en ny DMZ men det är bara rykten. Sen fanns det också en Zombiegrej de gjorde i Call of Duty där man helt plötsligt skulle spela tillsammans och det är något med det som jag diggar. Jag diggar mer när är tillsammans än när man är mot varandra. Det kan bero på att jag är jävligt dålig, eller för att vara 63-åring är jag nog ganska bra i och för sig, men om jag möter en 14-åring som sitter på PC, nu spelar jag inte crossplay i och för sig, men så kan jag vara mycket sämre naturligtvis. Jag är inte så snabb så det finns ju inte en möjlighet och då spelar jag ändå gitarr och kan vara snabb i fingrarna, men man tappar det liksom. Jag märker att man blir segare tyvärr, så då får man spela slow play liksom. För jag vill inte sluta spela. Alla nya flickvänner genom åren, det lät ju som att det var 700 stycken, men de har alltid fått acceptera att så här ser det ut liksom. Söndagar är så här och detta är ett intresse och detta är en avslappning och så är det för mig. Jag vill gärna ha det så för jag tycker att det är skitkul. Jag tycker det är kul att spela.

"Alltså GTA därute med en massa jävla flygande tonåringar, det vägrar jag."

Så Zelda, Red Dead Redemption och så ett tredje. Ja, Call of Duty DMZ kanske. Fast GTA är ju nästan det spelet som jag har spelat mest av alla spel. Men det är ju för att vi spelar ju på vårt sätt. När jag hittade "creative" för första gången i GTA och började bygga, tyckte jag att det var fruktansvärt roligt. Det var något med det att till nästa söndag så ska jag ha skapat 16 banor liksom och jag har gjort så mycket banor. Jag vet att jag kan gå in och titta hur mycket tid jag har lagt i "creative" men jag vågar inte titta. Men så kommer söndag och så har jag 16 nya banor och vi ska köra de här och det blir liksom "Wow, jävlar vad du har gjort där"! En gång gjorde jag alla F1-banor som fanns, fast då byggde jag dem på en platå uppe i luften så jag kunde styra vägarna själv men du vet, jag satt ju med min padda och kollade exakt saker som att den var 90 grader och du vet, jag har lagt väldigt mycket tid på det. Så GTA måste också finnas där uppe någonstans, om det är så som jag spelar det. Alltså GTA därute med en massa jävla flygande tonåringar, det vägrar jag. Det är ett spel som jag inte diggar.

Vi bottnar till slut i att det är fyra spelserier som betyder allra mest för Lasse; Zelda, Red Dead Redemption, Call of Duty: DMZ och Grand Theft Auto. Men Lasse, som är en pratkvarn av rang fortsätter att reflektera över GTAs och Call of Dutys plats i spelvärlden och spelen som fenomen. Under min stund med Lasse behövde jag inte ställa så mycket frågor utan det flödade citat, kunskap och reflektioner från mannen på ett väldigt naturligt och passionerat sätt.

Det ska bli intressant att se vad de gör av GTA alltså. Det skulle vara jävligt intressant att få vara en fluga på väggen hos Rockstar. Det är jävligt snyggt att de aldrig släpper något. Att det aldrig läcker. Det har ju varit några småläckor men det är ju väldigt intressant, för det communityt de har på GTA, alltså det är ju världens största. Jag läste någonstans att GTA har omsatt i pengar, på de här åren, är mer än samtliga 20 toppfilmer i Hollywood. Och man spelar det fortfarande och det är fortfarande lobbies som är fulla, vilket är osannolikt, för jag menar, Call of Duty, om de inte uppdaterar eller gör något så märker man ju en dipp direkt tycker jag.

"Man blir vansinnig på den andre och skriker "Är du dum i huvudet? Vad fan, du ser disken?""

Call of Duty kan jag faktiskt tröttna på lite. Just nu i alla fall men man är ju lite periodare och så är det vad kompisarna spelar. Just nu är det väldigt mycket Arc Raiders, liksom och sen kommer något annat, och vi har ju testat jättemånga spel för att se om de passar oss. Så har vi till och med köpt spelen för och titta och se men så säger vi "Nej, det skiter vi i". Jag har många sådana som ligger också. Men sen finns det småspel. Det finns ett jävligt bra litet spel som jag tyckte var roligt att spela tillsammans i soffan. Overcooked hette det. Fruktansvärt kul! Man blir vansinnig på den andre och skriker "Är du dum i huvudet? Vad fan, du ser disken?" Men det var väldigt, väldigt roligt, det spelet. En sådan idé, det är ju innovativt, något nytt och man är liksom tillsammans. Det låter som att jag lägger 60 timmar om dygnet på TV-spel men det gör jag inte.

"Hur mycket spelar du på ett ungefär?"

Det beror lite på. Har jag mycket att göra så blir det lite och tvärtom. På en helt ledig dag och ingen hemma, då är det ofta att jag går upp vid åtta, nio och så går jag ner och målar. Så målar jag fram till tre, typ fyra. Sen går jag upp och gör lite "doings" - alltså räkningar eller brev och svarar på grejer och sånt där. Så går jag upp vid fem, sex någonstans för jag har några kompisar som alltid är inne vid den tiden. Så spelar jag med dem och sen kan det bli en sväng på kvällen att man spelar från åtta till typ elva. Så det blir ju ett par timmar på dygnet, om det är helt fritt.

"Vilket spel ser du mest fram emot just nu?"

Om jag fick ändra lite saker så skulle jag se fram emot nästa FIFA, alltså om de gjorde om så att om du har köpt spelet så räcker det, och att jag kan spela mig till bra grejer. De som är där i top 100 eller top 50 eller top 20, de får grejer ganska snabbt för att de är så jävla bra, men jag kommer aldrig att komma upp i den nivån, jag kan inte slå de killarna liksom, så jag kommer aldrig att få de grejerna. Så hade EA fixat till det spelet så hade jag längtat jättemycket efter det men nu är det nog så att jag säger Red Dead Redemption 3. Då vet jag att det kommer när jag är säkert 73 liksom men det hade jag längtat efter. För Red Dead Redemption 2 tyckte jag var ett jävla bra spel.

"Stort tack för att du ville ses, det var jättetrevligt!"

Ja, det var skitkul!

Mycket belåten kliver jag ut ur det Kronérska residenset. Lasse gjorde ett väldigt stort intryck på mig och jag känner mig lyckligt lottad som fick chansen att sätta mig tillsammans med karln och prata lite - för prata, det är något han verkligen kan. Och även om jag visste om att det fanns ett spelintresse hos honom hade jag ingen aning om att det var av denna storlek och omfång.

Tack för att du har läst!