Gamereactor Summer Meet 2008

Fredagen blev som vanligt aningen rörig när redaktionen anlände allt eftersom, på ungefär de tiderna vi hade bestämt (med viss marginal). Jesper, David och Martin hade dykt upp med ett tidigt tåg och redan varit på storshopping med herr redaktör, och följdaktligen möttes jag, Sophie och Mäki av ett berg av skumsvampar, superhemska baconsnacks, blandat godis och en redan aningen uppsvälld Jesper vid matbordet när vi anlände. Resten var på väg att möta upp Jonas Elfving på tåget.

Men det dröjde. Hur lång tid skulle det egentligen ta att köra kilometern till tågstationen och tillbaka. Emil anslöt sig till förvirringen och högg in på Davids exklusiva Ubuntu-cola. Undergångsteorierna haglade om allt från terroristdåd till invasion av utomjordingar, men till slut dök gänget upp med en svärande Petter i täten. Hyr-Volvon (hemsk, hemsk skräpbil. /Petter) hade fått punktering och behövt bytas ut.

Så var vi samlade, alla som kunde komma alltså. Love, som ännu inte hunnit delta i ett Summer Meet, var förutseende nog att planera in en tillökning till familjen, medan Mattias hade dragit på sig en exotisk sjukdom han inte gärna ville dela med resten av redaktionen. Även lill-Petter och Benke fick förhinder i sista sekunden, så i slutändan blev vi alltså bara nio, med bara Elfving som nykomling i sammanhanget trots en expanderad redaktion.

Hur kom det sig att undertecknad fick det ärofyllda uppdraget att krönikera denna sammankomst? När vi väl hade samlats skulle en officiell krönikör utses. Alla ögon vändes förstås mot David som har skött uppgiften så galant tidigare år. "Nja, alltså, det vore görkul," svarade den före detta stockholmaren med sina valpliknande skådespelarögon på vid gavel, "men inspirationen... inspiratiooooonen". Elfving dök upp som given ersättare, men viftade febrilt med sin inspelningsutrustning för GRFM i någon sorts försök att verka upptagen. När David började mumlade något om "ångest" fick jag stå upp och ta på mig uppdraget.

Vid det här laget var det dags för middag, och hela truppen vandrade iväg för att köpa pizza. Istället för att tränga ihop oss runt köksbordet (som inte riktigt är dimensionerat för nio) valde vi att utnyttja det fina vädret och satte oss i Badhusparken. Även om mozzarellapizzan var duktigt god hittade vi snart ett ännu bättre användningsområde.

En skrattmås betraktade oss försiktigt från behörigt avstånd, så Petter slängde ut halva sin pizza och gav måsen ett ordentligt slitgöra med att bära iväg bytet. Nästa gång var det tre måsar, och mer kanter och regelrätta slices seglade genom luften. Vid det laget måste de ha SMS:at ihop alla sina kompisar för snart satt ett tjugotal måsar på kanten och tittade uppfordrande på oss. Det blev en massa måsslagsmål innan pizzan var slut och både vi och de var mätta.

Trots att Summet Meet är en orgie i intag av fett, salt och socker samt ett utbytande av förolämpningar, pinsamma spelreseskildringar och nya stående begrepp hann vi faktiskt få lite jobb gjort, på fredagkvällen efter pizzan. Vi satte oss ner och diskuterade kommande förändringar på sajt och tidning.

Förslagen haglade, Emil antecknade febrilt (och såg allt mer förtvivlad ut) och framåt ettiden var alla nöjda. Det ser väldigt lovande ut, måste jag säga. Vi ska (BORTTAGET /red.anm.) och så tänkte vi göra en (BORTTAGET /red.anm.). Personligen kom jag med förslaget att (BORTTAGET /red.anm.) som efter en stunds diskussion antogs med stående ovationer (LÖGN /red.anm.).

Lördagen började traditionellt vid tolvtiden med frukost för samtliga. Martin ställde sig i köket och stekte pannkakor åt allihop och Petter rörde ihop blåbärsmoothies i sin svindyra mixer. Jesper gjorde fula miner, Mäki åt femton pannkakor, Sophie såg argt på Mäki, det var precis som det brukar vara. Lagom mätta och belåtna ägnade vi oss åt att diskutera de senaste spelresorna och en "best of"-lista över de bravader vi har blivit vittnen till under åren. Men så reste sig Petter till slut upp. "Det är dags," kom domedagsstämman. "Minigolfen".

Att spela minigolf på Badhusparkens hemska 12-hålsrunda är förstås också en given tradition. Utan att vara någon som helst expert på sporten ifråga kan jag komma med en lekmansanalys. Banorna är designade så att det är fysiskt omöjligt att få en hole-in-one utom enbart på tur, med konstiga rännor och ojämna upphöjningar överallt. Kanterna är gjorda av rundade tegelstenar som gör varje studs till en studie i osannolikhetsberäkning. Men är det tradition så är det, och vi delade in oss i två lag.

Martin och jag (etta och tvåa förra året) spelade som vanligt stabilt, med resten av redaktionen i blandad ordning efteråt. Men vi hade inte räknat med Petters humör, eller brist på sådant. Efter två-tre hål brukar chefredaktören slå djupa hål i gräsmattan och kasta golfbollen långt, långt ut i Storsjön. Så inte denna gång. Petter spelade stabilt, säkert och utan större missar. Så det hela avgjordes på sista hålet, där man bara ska putta bollen uppför en backe tillbaka in i säljboden. Petter satte den på första försöket medan jag och Martin tog sex-sju slag på oss, och segern var avgjord.

Något mer om det behöver inte sägas, och Petter har redan sagt mer än nog i nitton skrytsamma bloggar. Därmed över till speltävlingen, även den ett stående inslag i Summet Meet-kulturen. Vi har en ganska etablerad spellista med bara enstaka nykomlingar varje år (ungefär som melodifestivalen) och hade i år valt följande grenar: utslagsturnering i Super Street Fighter II (Virtual Console) med dubbel eliminering, straffläggning i NBA 2K5, aprullning på Super Monkey Ball (bana 7 på Advanced), låten Even Flow i Guitar Hero III: Legends of Rock, ett varv runt Fuji Speedway i Gran Turismo 5: Prologue i Petters favoritåk Nissan GT-R, och slutligen en vanlig utslagsturnering i Tekken 5: Dark Resurrection.

Efter att Jonas och Emil hade krånglat lite med komponentkablarna i biosalongen (spelrummet) lyckades vi sparka igång Wii:n, som Petter i vanliga fall bannlyser till vanliga TV-apparater (med motiveringen att den stackars superhögupplösta projektorn mår dåligt av så tung diet). I ljuv 480p-upplösning bläddrade Jonas bland de femtiotvå spel vi lyckades få in på Wii:n innan internutrymmet tog slut och hittade till sist Super Street Fighter II. När den minst sagt grovkorniga SNES-versionen dök upp i ljuvliga 224p tyckte vi nästan att vi hörde en suck av gråt bakifrån. Om det var Petter eller projektorn får vara osagt.

Turneringen blev lång och intensiv. Med dubbel eliminering får alla en andra chans att slå sig tillbaka in i finalen och man måste förlora två gånger för att åka ut. Petter, som favorittippade sig själv efter sin seger i Street Fighter Alpha 3 förra året, fick resolut smisk av Mäkis gamla goda Guile-fegande och fick sätta sitt hopp till loser's bracket (där han fick däng av Emil och sedan tjurade resten av turneringen: "är vi inte klara med det här jäkla spelet snart?").

David imponerade med sin solida Ryu och lyckades ta Jonas i kvartsfinal, för att sedan åka ut i semin mot Mikael med minsta möjliga marginal. Det föll sig så att han fick en grudge match mot Mäki där igen i loser's bracket-finalen, och lyckligtvis (för undertecknad) hade han nerver av stål och lyckades sänka Guile ännu en gång. Jag var obesegrad och behövde alltså två förluster medan David bara hade en chans, och det var Ryu mot Ryu. Med iskallt användande av Hadoken för att hålla trycket uppe och välplacerade kontringar mot mina hoppattacker tog David den första matchen och allt skulle alltså avgöras, Ryu mot Ryu, på Zangiefs bana.

Trycket fortsatte in i den första ronden. David vann den första och allt såg hopplöst ut (från min del av soffan i alla fall). Men det vände i andra och jag blev mer aggressiv, och slog tillbaka tämligen obehindrat, för att avsluta med en kaxig jab Shoryuken. Nerverna var vid det här laget virkade av billigt garn men båda satsade allt. Många attacker slutade i skada för båda och energin var slut. Båda skulle bara klara en attack till. Jag försökte finta med en Hurricane Kick för att vinna på blockskada, David duckade och försökte sig på en låg spark som parerades. Jag fick till Ryus judokast... och matchen var slut!

Efter den pärsen var det välkommet med lite andrum. NBA 2K5 har vi kört i flera år nu, för straffläggningen är briljant. Det gäller att hålla in både L och R precis lika mycket och sedan trycka X när bollen ligger precis rätt. Kruxet ligger i att fixera pekfingrarna så att man inte rycker till och överkompenserar när man trycker med tummen.

Emil var favoriten sedan förra året och var otypiskt kaxig (Emil brukar annars ha ungefär lika mycket attityd som Arne Weise). Men efter en solid början tappade han fokus helt och blev omkörd av Petter, Martin och Mäki (som hade tjuvtränat). Elfving, som inte tränat i denna ädla konst de senaste åren som alla andra, fick till bottenresultatet varpå vi förklarade hur det egentligen skulle gå till.

Han fick upprättelse i nästnästa spel, men innan dess skulle vi spela Super Monkey Ball, även det på Xbox. Vi har en speciell bana som bara går rätt ner, en smal bana med väggar i vägen, där det gäller att vara snabb nog utan att tappa kontrollen helt och bli appastej på marken långt, långt längre ner. Men eftersom vi byter konsol att spela det på varje år så lyckas vi aldrig hitta sparfilerna. "Inga problem," sa Mäki, "jag spelar fram den". Efter tio banor på Beginner kröktes ögonbrynen under arméfrillan. "Kanske det var på bana sjutton".

Då hotade vi med stryk och uteslutning av Jonas paradgren, men efter en stunds överläggning hittade vi banan och kunde utföra tävlingen. Och så var den klar. Nio spelare med ungefär femton sekunders aprullning vardera går ganska snabbt. Petter överraskade med en solid tid som ingen kunde matcha, även om David var snubblande nära. Martin och Emil tjurade borta i hörnet över hemska, hemska apbollar.

När vi började med Guitar Hero för två år sedan var det ingen som hade spelat, typ. Petter hade hunnit testa spelet några timmar och jag hade min Guitar Freaks-träning att falla tillbaka på, men majoriteten lyckades inte ens slutföra "Symphony of Destruction" på medium. Det var då det, och den här gången blev det en väldig prestigekamp och ett stort bekymmer. Poängen anpassas inte direkt till svårighetsgraden och det blir väldigt mycket svårare att plocka poäng på hard, även om man spelar mycket bättre. Även den tävlingen höll på att ställas in tills vi bestämde oss för att alla fick spela vilken svårighetsgrad som helst. "Even Flow" blev till slut valet.

Nivån har som sagt höjts och ingen hade några problem att plocka över 90% noter på medium. Med försiktigt spel lyckades jag ta varenda not och få en supergrym poäng, men diskussion uppstod igen om huruvida Petters 90% på hard var mer värt. Det hela blev dock irrelevant när Jonas Elfving (även känd som Brian May Jr) sammanbitet valde expert-nivån. Med stigande förtjusning blev vi allihop vittnen till hur han plockade not efter not, med bara enstaka missar, och till slut skrapade ihop en oslagbar poäng. Innan vi hade hämtat oss gjorde han ärevarv med att även köra den toksvåra "Cliffs of Dover" på expert utan problem. Det visade sig sedan att de få missarna hade berott på en dåligt kalibrerad inställning. Elfving blev enhälligt utsedd till redaktionens gitarrgud.

Tävlingen började lida mot sitt slut och vi bytte till Playstation 3 för en vända i Gran Turismo 5: Prologue. Det gällde att köra ett varv på Fuji Speedway med Nissan GT-R (på så kort tid som möjligt men det säger väl sig självt?). Petter skulle förstås demonstrera själv och skröt om att han (nästan) hade ägt den bilen själv medan jag diskuterade den kommande GT-R-Transformern med Jonas (ingen annan var intresserad).

Det tog ett halvt varv innan Petter plöjde långt, långt ut i gruset efter raksträckan. Trots det lyckades han vända underläget och fixade sig till slut en respektabel tid. Jesper åkte ännu längre ut, ja, nästan hela redaktionen gjorde precis samma miss, tills vi skrek åt David att börja bromsa fem hundra meter innan svängen och kunna ta den i tantaktiga 10 mph ("det är ju faktiskt 14 kilometer i timmen, faktiskt," surade David).

Jesper gormade på om att det var som att försöka bromsa med en snowracer, med en liten liten metallspade. "Nja," tyckte Martin, som dock fick till en betydligt bättre tid, "det är mer som en tant som håller ut handväskan mot asfalten". "En handväska fylld med Bridgeblandning och handlotion," tyckte Petter.

Den sista grenen var halvnykomlingen Tekken 5: Dark Resurrection - vi tävlade i vanilj-femman förra året. Eftersom Petter var less, Sophie höll på att somna i ett hörn och Martin konstant frågade alla hur kontrollen fungerade bestämde sig oss för en enkel utslagsturnering. Ännu en gång fick David ställa upp i en extra match eftersom vi var en person för mycket och den här gången gick det inte lika bra som i Street Fighter. David fällde sedan bittra kommentarer hela turneringen efter att ha fått smisk av Jespers Hwoarang.

Jag besegrade Sophie (som sov) och Jespers hemske benviftarkorean för att få möta Petter i final, Petter som hade krossat både Mäki och Martin med sin hänsynslösa Kazuya. Med bristande erfarenhet och framför allt bristande blodlust fick Asuka bita i gräset, även om en välplacerad reversal väckte uppskattning.

Vi konstaterade att Petter hade vunnit även den här turneringen på ren råstyrka med placeringar i allt utom Street Fighter, medan jag och David hade skrapat ihop nog poäng för en delad andraplats. Vi skakade hand som riktiga sportsmän, medan Petter hoppade omkring (helt utan hänsyn till sin rygg), skrattade och kastade skumsvampar på allihop. Kvällen led mot sitt slut och vi skiljdes åt, några till redaktionens bäddsoffa, några hem till sig och några till ett inhyrt övernattningsrum.

Söndagen började med frukostrester, mer skumsvamp och mer av Jonas eländiga baconfrigolit. Vi hade inga egentliga punkter på schemat utan tog det bara lugnt, snackade spel och testade referensmaterial på projektorn. Elfving och David, som hittills tyckt att SD-grafik på en femton år gammal 25-tummare med scartkabel är hi-fi, såg storögt på medan Rez HD, Ikaruga och Uncharted rullade på i knivskarp 720p, på 103 tum, med dunkande surroundljud på maxvolym, och gick därefter iväg mumlande om att "det kanske är dags att uppgradera".

Petter höjde insatsen ytterligare med demonstrationer av några av de bästa HD-filmerna någonsin, kvalitetsmässigt (sorgligt nog inte filmmässigt): Happy Feet och Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest på Blu-ray samt Boog & Elliott på HD-DVD. Allihop började överväga huruvida det går att få in en projektor för 50 papp och en jätteduk i våra respektive vardagsrum.

Här var det dags för de flesta att åka hem. Vi hann köra några omgångar Calling All Cars och Virtua Tennis 3 innan nästan alla hade åkt. Några av oss blev kvar och gick ut för att äta upp de sista budgeterade matpengarna innan Summer Meet 2008 definitivt var slut. Slutresultatet: en massa goda planer för framtiden, ett stort mått förnedring och två-tre kilo var att banta bort till nästa sommar. Som det ska vara alltså.

Inte fått nog än? Spana in tidigare Summer Meet!

2007
2006
2005
2004