Det anses väldigt fint och bra att lägga pengarna på resor. Att åka ut och se världen. Jag vill inte se världen, jag vill se på tv. En bra 100 hertz-TV (och det är fan i mig på tiden att de får till ljuspistolerna till dessa). Vurmet för resor är en tråkig utveckling som bara är ett utslag av nya tiders politiska korrekthet. En revoltgrej som slagit slint och är lika progressivt som mor och fars kuskande längs så kallade raggarstråk på den tiden det begav sig på de glada sextio- och sjuttiotalen.
Gör en lista och märk väl. Vi lämnar de 100 procent osäkra flygresorna därhän då ju varje människa känner till riskerna i form av krascher, bakterier i maten som kommit dit när flygpersonalen kliat sig i stjärten samt medpassagerare från Boden som vill slåss. Det blir en kort lista, två punkter, men jag skojar inte, den är skäl nog att hålla sig hemma:
1. WC-standard.
Det är ingen som pratar om detta förrän man frågar. Det är tabu, men när väl vittnesmålen kommer så kommer de från sneda, lite skämmiga leenden. Som ett psycho som just slagit ihjäl en hund med en kvast. Och det är samma eländiga visa från hela klotet - hål i marken och två handtag. Eftersom jag värnar om vattentoaletter och lite armbågs avstånd när det ska krystas så är det här ingen liten grej. Det är i det närmaste skandal att vi inte ska kunna enas om en sorts toaletter. Det är ju inte religion vi pratar om. Nej, jag har inte respekt för andra länders toalettkulturer. Kyotoavtal, nedrustningsavtal men inget wc-avtal. Varför då?
2. Entomologi au bracchio.
En kamrat till mig var i Nepal. Alla har varit i Nepal nuförtiden. Där hängde det jättestora spindlar från telefonledningar som korsade vägen och väntade. För det är det de gör, det är deras jobb, de väntar, väntar på att få äta upp en räv eller en stork eller... ja vad som helst som slinker ner. 24 timmar om dygnet väntar de på att göra samma sak. Och är de mätta, vilket de i princip aldrig blir, så hänger de där och sover och väntar på att bli hungriga igen. Om jag fick bestämma - spreja bort asen. Skulle Nepal bli sämre för det?
Detta anses alltså fullt normalt. Stillasittande i en skranglig buss (ibland fastspänd på taket när det är fullsatt - obs! gissning) längs en eroderad bergssida i Nepal med dessa odjur dängandes i vindrutan. I sämsta fall ansiktet, alldeles kletig därbak efter att just ha halkat i latringropen som värdshuset - ej väststandard - vi just stannade till vid hade att erbjuda.
Men några timmars dagligt tv-spelande anses... fel?
Rekapitulation, vilket är det sjuka beteendet?
Jag vet, ni vet: Det finns alternativ. En snygg justerbar tyg-fåtölj (läder är halt och fult, undantaget Chesterfield som är halt, snyggt och dyrt!) och rensa upp en zombieinfekterad småstad i amerikansk mellanvästern. Är du dessutom inte ungdomsperson så finns det inte en badstrand utanför Norden under 4 flak. Hopp, en Playstation 2 + en Xbox + 2st spel. Om du är en sansad person tänker du vid det här laget: Hmmm, mjae kanske.... JUST DET, och nu vill jag att just du tar nästa steg - köp en digitalparabol, hundrahertzarn har du ju redan. Eftersom alla vet att man får bättre fantasi av TV-spelande är det inte svårt att föreställa sig själv i en pysande gummibåt längs Amazonas framför Travel Channel.
Jag exemplifierar ännu en gång: Discovery, naturprogram, en kille jagade den superhemliga trumpetfågeln. Det här är alltså en helt sann historia. Han hade gjort det till sitt livs grej att hitta den helt omöjliga trumpetfågeln. Klättrade omkring i träd i djungler hur länge som helst och tittade. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter... Plötsligt! En dag! Satt den där! (De visade bilder som han tagit och näbben såg faktiskt ut som en trumpet. En röd.) Nu var det bara en detalj kvar, hur låter den? Som en trumpet? Väntan blev olidlig. Men pippin gjorde sitt jobb och började blåsa upp magen och det ser ut som det ska läggas en ljudmatta i samma nivå som ett flyglarm över trädtopparna. Men...
- fjjjjjöööööööööööööööööööö.....
Man fick inte veta vad den resan kostade. Sannolikt lika mycket som att utveckla Dreamcast. Jag betalar inte fullt 300 i månaden för mitt TV-abonnemang.
En vädjan - bli inte en av de som irrar omkring och försöker citera Karin Boye. "Det är resan som gör målet värt", eller nåt ditåt. För det är ju i själva verket precis tvärtom. Inrikesresenärerna - ok, de är väl inte riktigt ungdomar längre - motorcyklisterna - är en annan grupp som går på sådär. Drar omkring i bästa lördagsrebellstil och gör sken av att de njuter. De gör inte det, de fryser och vill fram till öltälten.