Gears of War 2 mot Halo 3: ODST

Efter att ha spelat otaliga matcher Horde (Gears of War 2) det senaste året och otaliga matcher Firefight (Halo 3: ODST) sedan det släpptes, tycker jag det är på sin plats att ställa dem mot varandra. Horde var inte första gången man som spelare fick möta en till synes aldrig sinande ström fiender i co-op, men det var det som fungerade bäst, gjorde det uppmärksammat och genom namnet Horde gav spelsättet ett ansikte.

Horde till vänster och Firefight till höger. Inte minst hade Epic liknande varianter redan i tidigare Unreal-spel, men med Gears of War 2 fick man verkligen till det, och många tycker det är betydligt roligare att slåss med varandra mot datorn istället för dessa eviga dödsmatcher.

Det gav ett sådant rejält genomslag att jag räknar med att alla actionspel av rang under överskådlig tid kommer att ha liknande spellägen, och att det därmed är lika betydelsefullt och en lika stor milstolpe som exempelvis Capture the Flag. Halo-serien har redan hakat på med Firefight där man slåss mot covenanter, och jag räknar med att få slåss mot helghast på liknande sätt i Killzone 3, mot chimera i Resistance 3, mot rånare (indianer?) i Call of Juarez 3, mot gerillakrigare i militärspel och så vidare.

Men populärast och störst är just nu Gear of War 2 Horde och Halo 3: ODST Firefight. Men vilket av dem är egentligen bäst? Något jag tänkte försöka reda ut här nedan.

En av de stora fördelarna med Firefight är storskaligheten. Det är trots allt Halo vi snackar om här. Att hoppa upp i en Brute Chopper och spätta omkring eller åka runt och rensa i en Warthog finns det gott om utrymme och möjligheter till.

Firefight:
Några dödsmatcher finns inte i Halo 3: ODST, utan istället har Bungie skickat med en extra skiva med hela Halo 3 multiplayer på, komplett med alla bonusbanor. Istället är det Firefight som är multiplayer-huvudnumret där man med upp till tre andra ODST-soldater ska ta sig an en till synes aldrig sinande ström covenanter.

Bungie har valt att dela upp spelandet i fler ronder. Dels kommer vågor av förstärkningar med jämna mellanrum, dels finns det ronder mellan vilka ens egen energi fylls på och dels finns själva seten där liv- och vapendepåerna fylls på. Utöver det finns även bonusronder där det gäller att skapa ett blodbad med så många grunts som möjligt där man kan förtjäna hett eftertraktade extraliv.

Totalt har varje grupp sju liv gemensamt och det gäller att hushålla med dem då de snabbt tar slut. Det finns även fyra energidepåer på varje bana som måste ransoneras rejält. Ett bra system, som dock inte känns lika roligt som att faktiskt springa och undsätta fallna kamrater i Gears of War 2. Dessutom kräver det att alla samarbetar och är vettiga, om någon i gruppen lirar solo och dör alla liv, sabbar han ju för alla mer än han hade kunnat göra i Gears of War 2.

En intressant grej med Firefight är att olika skallar aktiveras mellan varje rond, vilket totalt kastar om regelverket. Ibland är fienden granattokiga, ibland studsar kulor av deras sköldar och ibland får man själv ingen extra energi innan man knockat en fiende. Samtidigt som der ger variation, gör det dock att turen blir en större faktor där man kan få bättre och sämre starter.

Banorna i Halo 3: ODST Firefight är direkt hämtade ur kampanjen. Det är alltså välkända och beprövade slagfält man får chansen att besvara. Inför sista vågen fiender kopplar Bungie på Marty O'Donnels Halo-musik och sätter stämningen på topp och ger en extra episk känsla.

Just starterna är ett litet problem med Firefight eftersom man egentligen aldrig kommer någonstans. Jag har aldrig brytt mig om poäng i Horde, men det är egentligen allt man har i Firefight eftersom det inte finns något slut. Medan det är helt okej i sig (high score-jakt är ju en klassiker), så gör det att man måste börja jaga poäng från noll varje gång och alltså måste börja från början. Vilket gör Halo 3: ODST lite segt i början av varje runda.

Något som dock jämnar ut sig när man kommit en bit eftersom motståndet kontinuerligt ökar. Och när det börjar bli riktigt svårt är Halo 3: ODST som bäst. Det är trots allt Halo och har fantastisk musik, fordon, storslaget sceneri och striderna kan bli riktigt pampiga på de storslagna banorna där man kan spätta på i warthogs över enorma områden, skjutandes wraiths eller försöka ramma brutes sittandes i en halvsprängd ghost. Man rör sig helt enkelt mer och är mer rörlig över större områden än i Horde där laget trots allt spenderar lång tid hopkrupen bakom en liten vägg under kraftig beskjutning.

Sammantaget är Firefight riktigt roligt om än inte fullt så finslipat som det hade kunnat vara. Vissa av banorna känns för stora för att bara vara fyra personer på, det går inte att pausa spelet trots att en hel runda kan ta flera timmar och om någon hoppar av teamet bryts ronden omedelbart. Men trots allt är Firefight nog den variant som riktigt skickliga spelare kommer missbruka sönder och jaga hiskeliga poäng i och som faktiskt känns mest professionell i sin presentation, med rysliga mängder statistik och nätsupport på Bungie.net. Men till Halo: Reach hoppas jag ändå att Bungie utvecklat konceptet till sin fulla potential.

Horde är hårdare och brutalare som en direkt följd av hur Gears of War-världen faktiskt är. Allt är skitigt, trasigt och byggt i sten och kallt stål samtidigt som fienderna är betydligt argare. Det gör att man känner sig mer utsatt i Horde (bilderna kommer ej från Horde-spelläget, utan från annat multiplayer-läge).

Horde:
Även om Epic troligen kände på sig att Horde skulle bli populärt, visste man nog inte riktigt hur poppis det skulle bli. Jag minns att många av er Gamreactor-läsare blev besvikna när det utlovade co-op-stödet för fem i Gears of War 2 visade sig vara ett spelläge där man instängd på en liten bana skulle försvara sig mot fiender. Men Horde rockar och är än idag rysligt populärt.

Grundtänket är enklare än i Firefight med en bana, upp till fem personer och 50 vågor av allt svårare locusts. Efter en våg nollställs banorna och vapendepåer och liv återställs. Svårighetsgraderna är perfekt avvägda där man verkligen får kämpa när man närmar sig nivå 40-50. Dessutom skiljer sig fienderna mellan vågorna och sättet man tampas mot boomers, tickers och de förhatlige blood mounts skiljer sig radikalt, vilket ger vågorna distinkta skillnader.

I själva verket består dock Horde egentligen bara av tio vågor. Bana elva är nämligen bara en svårare variant av bana ett, 21 en svårare variant av elvan och så vidare. Något som i praktiken betyder att bana tio är svårare än elvan. Därmed blir det ett liten andrum efter var tionde runda som dock även känns lite som en transportsträcka där de första fem banorna blir småmeningslösa eftersom det helt enkelt inte är speciellt svårt.

Det blir en sorts motsats till Firefight som börjar segt men slutar i topp, där Horde hela tiden är jämnare men bara levererar de där riktiga utmaningarna i små doser och inte nöter ned spelarna på samma sätt. Horde har även den trevliga egenheten att man kan hoppa in var man vill i spelandet. Klarade ni aldrig våg 47 igår, så man kan man fortsätta där dagen efter. Dessutom kan man pausa (plus att det ges automatisk paus efter varje våg) för vätskekontroll, toabesök eller en kopp snabbkaffe för lite koffeindopning.

Gears of Wars spelsätt är radikalt annorlunda än det i Halo. Man tål mindre stryk, man rör sig klumpigare och man förväntas spela mycket mer defensivt, hukad bakom en vägg med kulorna vinandes runt öronen. Därmed är banorna också mycket mindre än i Halo 3: ODST Firefight och det är inte lika mycket nivåskillnader.

Ett typiskt tecken på hur defensivt Horde är, är de enorma sköldar man kan erövra från fiender för att spärra för dörrar och andra öppningar. Framför allt för att stoppa framrusande Blood Mounts (fienden på bilden till höger) som inget hellre önskar än att tugga på din muskulösa tjurnacke.

Där Halo 3: ODST Firefight känns som en grupp amerikanska militärhjältar som äger utomjordningar, är man i Gears of War 2 Horde mer utsatt. Man har bara ett liv och det gäller att vara rädd om det. Dör man måste man snabbt krypa mot sina vänner och ropa på hjälp innan något locust ställer sig gränsle över en och möblerar om ansiktet totalt med stenhårda käftklappar.

Därför faller det sig naturligt att hålla ihop, är man långt från de andra får man heller ingen hjälp när man dör. I Gears of War 2 Horde kämpar man kort och gott för att hålla sig vid liv tillsammans, snarare än att smiska upp fiender i brygga. Kort sagt känns Halo 3: ODST offensivt och Gears of War 2 defensivt, och i ett spelsätt som detta är faktiskt det defensiva systemet roligare. En annan sak som är till fördel för Gears of War 2 är det faktum att man kan vara fem spelare. Visst, det är en ynka mer än fyra personer, men gör så mycket för sammanhållningen och diskussionen.

Horde är egentligen helt perfekt utan några större svagheter. I kombination med bra achievements och många nya multiplayer-banor (varav alla kan användas till Horde) håller det hur länge som helst och varje bana har en helt unik karaktär som måste spelas på sitt egna lilla vis. Oftast slutar det med att man är 2-3 överlevande med bara en handfull granater kvar, knapert med ammunition och hetlevrade locusts runt hörnet innan det urartar i en sista slutgiltig mäktig strid. Som man sedan kan få uppleva igen. Och igen.

Slutsats:
Horde är spelsättet som på allvar startade vad jag förutspår kommer bli en massrörelse. Och faktum är att det fortfarande är bäst. För som med så många andra kopior i spelvärlden har man tagit i för mycket i Firefight och krånglat till det lite i onödan, samtidigt som det inte är helt superpolerat sett till de små funktionerna som gör så stor skillnad i slutändan. Horde spelas lika flitigt idag, ett år efter att spelet släpptes och lär fortsätta liras till Gears of War 3 släpps (vilket garanterat blir denna generation).

Halo 3: ODST Firefight är också riktigt roligt, men lättare att ersätta och jag tror trots allt inte på riktigt samma hållbarhet, utan att Halo-spelarna kommer gå tillbaka till Halo 3 multiplayer i väntan på Halo: Reach, och inte minst betan på just Halo: Reach. Vinnaren i kampen mellan Halo 3: ODST Firefight och Gears of War 2 Horde blir alltså sistnämnda som bevisar att gammal är äldst. Och bäst.

Ganska klar vinnare av fighter mellan Horde och Firefight är ändå förstnämnda. Originalet är bäst helt enkelt, även om Firefight också erbjuder väldigt trevlig variation för den som inte kan få nog att av skjuta ned illasinnade utomjordingar.