Hemma hos Lord British

Är man fattig och fyller sitt hem med uppdragbara leksaker kommer man antagligen att avfärdas som galen förr eller senare. Råkar man istället vara rik, bo i ett maffigt hus i Texas och har samma hobby lär man bara klassas som excentrisk. Det är tur för Richard Garriot, pappa till Ultima-spelen och executive producer för onlinerollspelet Tabula Rasa, för det är svårt att kalla honom för något annat än en av spelvärldens största excentriker.

Texas-värmen ligger som en filt över Austin när våra bilar kör upp mot Garriots hus, det så kallade Britannia Manor, och man får nästan svårt att andas av den skyhöga luftfuktigheten. Vädret påminner mig om Tokyo på sommaren, förutom att vi omges grön, lummig skog som enbart bryts av de mångmiljonvillor som sticker upp bland träden istället för Shibuyas pulserande neon. De flesta av husen ser falska ut, som att de har handplockats från Disneyland och placerats ut bland träden med hjälp av gigantiska helikoptrar. Allt är större i Texas sägs det ju, men det känns som att här har det äkta fått stryka på foten för att leva upp till det ryktet.

Britannia Manor i all sin prakt.

Richard Garriot var själv med och byggde Britannia Manor och huset ger en inblick i hans personlighet. Vi möter upp med honom utanför och redan där är det svårt att inte lägga märke till vissa detaljer som inte riktigt ser ut att höra hemma i området. Två kanoner, som enligt utsago används då och då ("En gång tände jag eld på skogen där borta med dem", avslöjar Richard stolt), står placerade i rabatten och på den stora gräsmattan står en fungerande karusell. Trädgården innehåller även en liten damm, som pryds av ett lusthus och en plastkrokodil som sprutar vatten om någon trampar på fel planka på den tillhörande bryggan. På själva huset sitter gargoyler på vakt, en piratflagga hänger ovanför dörren, och det hela pryds av en kupol som döljer det privata observatoriet.

Jag varnar dig för att få i närheten av krokodilen. Den sprutar vatten.

Men det är insidan av Britannia Manor som är riktigt intressant. Ett par timmar tidigare har jag i all välmening påpekat för Richard vilken härlig supernörd han framstår som, något han glatt höll med om, men när jag väl stiger in i hans hus inser jag hur rätt jag hade. Den första hallen är täckt av medeltida vapen och bakom en gömd dörr i det lilla biblioteket, som innehåller en rad tidiga utgåvor av Sagan om Ringen och Trollkarlen från Oz, gömmer sig en trappa som leder ner i källaren. Det är i källaren som de riktigt intressanta prylarna väntar, som ett par krympta huvuden och ett äkta skelett gömd i en kista. Överallt finns det hemliga dörrar, lådor och fack - vissa av dem enbart där för att vilseleda eventuella tjuvar. Richard har även dedikerat ett helt rum åt gamla, vetenskapliga instrument och han har till och med lyckats få in en elefantskalle i ett hörn.

Richard Garriot visar upp några av sina mer obskyra prylar.

Man märker att husets ägare verkligen har en passion för sitt samlande, då han enkelt kan berätta en historia om varenda pryl som står uppställt på hans hyllor. Han skiner verkligen upp då han får visa upp det hemliga rummet bakom sin TV- och stereohylla, som han byggt för att slippa alla problem med att dra kablar bakom hyllor, eller den omständigt komplicerade pepparmalaren som pryder matsalen. Men ingenting går upp mot när han äntligen får vissa upp sin största hobby av dem alla, nämligen hans otroliga samling av uppdragbara leksaker. Richard har samlat dem i flera år och han älskar dem verkligen, gillar att plocka sönder dem för att förstå hur de fungerar och har ingenting mot att reparera leksaker som skadats under frakten hem till honom. Hans favoriter är de som har med magi att göra, små trollkarlar som utför olika trick när man vrider upp dem, och han har byggt ett helt rum ovanför sitt garage för att ha någonstans att förvara dem.

När jag ber Richard att posera för en porträttbild envisas han med att få stå tillsammans med sina leksaker.

Leksaksrummet är det sista vi får se innan det är dags att ge sig av. På vägen ut vänder jag mig till Richard, som fullkomligt njuter av att ha fått visa upp sina älsklingar, och poängterar ännu en gång för honom att han är en supernörd. "Absolut", skrattar han fram. "Är det inte underbart?"

Det är bara att hålla med. Britannia Manor är varje rollspelares våta dröm och jag kommer alltid bära med mig en önskan om att en dag kunna bygga mig en egen version.

Akalabeth: World of Doom var Richard Garriots första spel. Det var ett tag sedan nu...