(10) Policenauts
Att Hideo alltid varit tungt influerad av Hollywood-film känner vi såklart alla till och att Snake som karaktär aldrig hade sett ut eller fungerat som han gör om det inte hade varit för John Carpenters Snake Plisken vet vi såklart också. I det något bortglömda 1994-spelet Policenauts hade Kojima låtit sig influeras av såväl Blade Runner som Die Hard i författandet av det ytterst filmiska pixeläventyret Policenauts. Här fick vi spela som snut, som efter att ha kryoslumrat i närmare 30 år, återvände till jordelivet för att slås av en markant annorlunda värld än den han en gång lämnade. Manuset i det här spelet är fortfarande lysande och dialogen är än idag något av det bästa som Kojima har skrivit.
(09) Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Förväntningarna på Kojima när han hade utannonserat Metal Gear Solid V: The Phantom Pain var enorma. Premissen med en större öppen värld som reagerade på vad du gjorde i ett smygspel lät för bra för att vara sant. Det visade sig dock vara sant till viss del och vi bjöds på en spännande spionthriller där vi färdades genom Afghanistan och vid gränsen av Angola-Zaire. Om fyran avslutade serien kronologiskt knyter femman ihop berättelsen med det allra första spelet i serien och fungerar som en föregångare i allt utom namnet. Vi får följa hur Big Boss bygger upp sitt legosoldatsimperium och sitt rykte. Detta görs med en intressant berättelse om än med ett annorlunda sätt att berätta den på. Hela spelet är nämligen uppdelat i uppdrag som i sin tur fungerar som avsnit i en TV-serie med eftertexter. Detta blev ganska snabbt frustrerande att titta på efter varje avklarat uppdrag. Trots detta var berättelsen intressant och både prologen Ground Zeroes och huvudspelet The Phantom Pain var toppspel inom sin genre. Vi på Gamereactor ansåg att även om det inte var ett av Kojimas bästa spel sållade det ändå in sig som ett suveränt exempel på ett fungerande smygspel i en öppen värld, med reaktiva och dynamiska fiender.
(08) Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
Regnet öser ner i Hudsonfloden och vi skymtar en man som långsamt vandrar på en bro iförd regnkappa. Mannen börjar springa, slänger av sig kappan och gör ett ståtligt hopp från bron till tonerna av Harry Gregson-Williams ikoniska musik. Åter suddades gränserna mellan film och spel ut i och med uppföljaren till ett av världens bästa Playstation-spel. Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty var ett spel före sin tid tack vare sin komplexa och postmoderna berättarstil och teman som informationskontroll och artificiell intelligens. Spelet kretsade kring manipulation av information något som blivit alltmer aktuellt i dagens digitala landskap. Kojima tog också risker och lekte med spelarens förväntningar likt aldrig tidigare. Vi var många som kändes oss lurade när det korta inledande kapitlet med Solid Snake var slut och den nya huvudkaraktären Raiden stod i fokus. Han hade långt ljust hår och en mer feminin kroppstyp vilket fick en del att rycka på ögonbrynen. Spelet utvecklade också föregångarens spelmekanik genom att introducera ett förstapersonsläge där hela vapnet ramades in, förfinade stealth-mekaniken och introducerade ny fiende-AI som gjorde smygande och strategiskt spel än mer utmanande än tidigare. Den inledande entusiasmen över att få spela som Solid Snake dog dock ut för många i samband med Raiden som inte var en lika engagerande protagonist. En del uppdrag uppfattades också som långsamma och oinspirerade där en del bossfighter gav upphov till en del frustration. Samtidigt går det inte att bortse från spelets ambitiösa berättelse, innovativa spelupplägg och teman varför spelet tilldelas en stark åttonde plats.
(07) Snatcher
Snatcher är ett av de där spelen som inte nöjer sig med att bära Kojimas signatur, nej det verkligen skriker hans namn - ett destillat av allt den excentriska kreatören uttalat älskar. Filmiska berättelser, noir-vibbar, framtidsångest och spel som tänjer gränserna för mediet. Släppt 1988, och sedan mest känd i sin utgåva till Sega CD, är det ett spel som alltid känts långt före sin tid. Det mest uppenbara som slår en är självfallet dess distinkta visuella flärd - en pärla för sin tid, stöpt i cyberpunkestetik. Neonskyltar som lyser upp stadens mörker, dränkt i skuggor och kallt regn. Det är skamlöst Blade Runner men på Kojimas alldeles egna vis, och ja, hans fasta hand och tydliga vision lyser igenom redan här, tidigt i karriären. Storyn är lika delar dystopisk sci-fi och noir-deckare, där du som den minneslösa agenten Gillian Seed jagar mördarrobotar, eller "Snatchers". En charmig och väldigt japansk version av Jack Finneys klassiska film från 1956 som slängts samman i mixern tillsammans med Philip K. Dicks mörka framtidsvision. Det är så där härligt Kojima - gåtfullt, självrefererande och en ton som svänger vilt. Från oväntad humor till gravallvar. Sen har vi så klart ljudbilden. Snatcher har ett soundtrack som känns både retro och tidlöst. Elektroniska melodier, hotfullt basmuller - allt med en lätt futuristisk knorr som aldrig känns kitschig. Idag är det väl inte så många som minns spelet, som trots allt hamnat i skuggan av Kojimas mer större och samtida verk. Men för den som vill första hans ursprung - på riktigt, så är Snatcher fortfarande en oumbärlig pusselbit. Om möjligt än mer njutbar idag. Kompromisslöst Kojima och skamlöst personligt, en sann kultklassiker
(06) PT
Lite drygt 20 minuter, mer än så har vi faktiskt inte fått se av Hideo Kojima och Guillermo Del Toros tolkning av Silent Hill. Det är dock för alla oss som hann med att spela 20 riktigt otäcka och stämningsfulla minuter och gissningsvis så var det många av oss som fick byta underkläder efteråt, inte minst efter första mötet med Lisa. Sällan har pulsen varit så hög som när vi smög runt i den trånga korridoren och sakta men säkert utforskade vartenda litet hörn. Silent Hills lades ned som bekant ned efter en konflikt mellan Konami och Kojima, vilket då ledde till att P.T helt togs bort från Playstation Store och därefter heller inte gick att ladda ned, även om man hade gjort så tidigare. Så det är idag väldigt svårt, nästintill omöjligt att spela. Vi sörjer förstås det faktum att vi aldrig får uppleva detta i full skala men vi konstaterar också att PT med all sannolikhet är det allra bästa skräckspelet som aldrig släpptes.
(05) Death Stranding
När Kojima beslutade för att göra ett spel om en man som fraktar saker genom ogästvänliga landskap så blev det lite av ett älska eller hata-läger av det hela. Det är inte så svårt att förstå, egentligen. Death Stranding är ett märkligt spel. Det är lika pretentiöst som det är långsamt. Det är galet och märkligt i så många avseenden att vi stundtals bara fick börja acceptera vad det var vi fick ta del av. Att försöka sammanfatta detta förutom det grundläggande "Du ska hålla in R2/L2 för att inte tappa balansen" är i princip omöjligt. Det finns ett argument när det kommer till underhållning som brukar vara att "de som inte gillar det var de som inte förstod det". På många vis går det nog inte att förstå riktigt allt som Kojima denna gången ville berätta. Men det gör inte så mycket, egentligen. Innehållet kan vara precis hur snurrigt som helst om helheten fungerar. Sams evighetsfärder (med en bebis som enda sällskap) och den filmiska berättelsen blev på många sätt så enormt minnesvärd. För även om det då i mångt och mycket är ett spel där man stora delar av tiden egentligen bara traskar med en berättelse märkligare än det mesta vi fått ta del av - så var det också fascinerande, unikt och en otroligt frisk fläkt bland allt som vi tidigare upplevt.
(04) Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
Sista gången Hideo Kojima körde för fullt blås under Konamis flagg (han hoppade av under Metal Gear Solid 5-utvecklingen) var Snakes fjärde äventyr, 2008 års Guns of the Patriots till Playstation 3. Efter att ha levererat seriens två föregående delar till Sonys andra konsol använde inte Kojima inte den nya plattformens kraft och Bluray-formatet till att innovera spelmässigt, utan till att äntligen få göra det han alltid velat - nämligen semiinteraktiv film. Guns of the Patriots må ha känts halvgammalt att spela redan när det släpptes, men än idag är gestaltningen av den i förtid åldrade Snake ett mästerverk vad gäller fullständigt kompromisslöst berättande som lyckas väva in snart sagt allt mellan himmel och jord. I mellansekvenser på 50 minuter (som mest dryga 70 minuter i ett enda svep) ryms konspirationsteorier, samhällskritik, rökande apor, djuplodande karaktärsporträtt och diarrébajsande soldater. Enligt vissa gick Kojima för långt med sin ohämmade vision här, med Guns of the Patriots, men det är också spelets otvivelaktigt största fördel.
(03) Death Stranding 2: On the Beach
Uppföljare till spel är tacksamt nog inte riktigt samma sak som de är inom filmvärlden. Tvärtom förväntar vi oss nästan alltid att de ska vara än mer fantastiska och storslagna än sin föregångare. Det tog fem och ett halv år innan vi till slut fick en fortsättning på Sams äventyr. Under denna tiden lyckades Kojima Productions utveckla något som blev ett än mer finslipat, snyggare och tightare äventyr än sist. Vi bjöds på väldigt många saker som tog bort lite av den frustration som vissa kunde uppleva med föregångaren. Vi fick dessutom något som bara kan klassas som bland det snyggaste som går att uppleva på konsol för tillfället. Miljöer som bjuder på häpnadsväckande vyer och där väder och naturkatastrofer blev ett inslag som fick ta mer plats. Sams långa resor bjöd dessutom på betydligt mer möjligheter och mer variation än sist. Som väntat var också berättelsen på många vis minst lika pretentiös och galen som sist. Men den bjöd också på fler förklaringar, fler ögonblick som knöt ihop berättelsen som helhet. Vi fick återkommande karaktärer och så fantastiska nya sådana i en berättelse där Kojima flera gånger, återigen, balanserade mellan geni och galenskap på ett sätt som blev otroligt minnesvärt. Allt som allt så fick vi en värdig och fullständigt lysande uppföljare som trots att den delade mycket med första spelet ändå lyckades kännas fullständig unik, en gång till.
(02) Metal Gear Solid
Från första bildrutan slås tonen an i det nollgradiga vattnet runt Shadow Moses Island - det här är olikt allt annat vi tidigare upplevt. Ambitionsnivån är uppskruvad förbi max när gränserna mellan spel och film suddas ut och Hideo Kojima genom stealth tar oss och den internationella Playstation-scenen med storm i ett av tidernas mest inflytelserika spel. Den fjärde väggen rivs genom Codec-frekvenser skrivna på spelets omslagsfodral och Psycho Mantis manipulerar vår fysiska verklighet. Det isometriska 3D-perspektivet avslöjade dolda laserstrålar med en cigg i mungipan, pampigt renderat uteslutande i spelmotorn och blåste oss i omgångar genom trovärdigt röstskådespeleri och ett svarvat karaktärsgalleri. 1998 formades en hel generation och satte inte bara spelserien på världskartan - det cementerade Hideo Kojima som en av branschens idag mest respekterade och inflytelserika spelskapare genom tiderna. Solid "David Hayter" Snake satte pojkscouten Sam Fisher på pottan innan han var född, något vi med salut och honnör uppmärksammar med en ytterst välförtjänt andraplats.
K O J I M A S B Ä S T A :
(01) Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Hur mycket vi än älskar det allra första Metal Gear Solid-spelet och dess polygonknastriga Playstation-charm, spionmystik, bisarra komik och speciella ton är det trots detta ändå Snake Eater som nyper förstaplatsen på denna lista över Kojima-Sans bästa verk. Detta eftersom hans patenterat originella grundrecept på hur bra spionaction ska göras kom till sin fulla rätt när han och Konami-teamet bakom Snake Eater backade bandet hela vägen till 70-talet. Solid Snake-farsan Big Boss och hans kamp mot ryska terrorister där ute i djungeln står sig som en av de mest märkvärdiga spelupplevelserna som någonsin erbjudits och när vi nu inom kort kommer att få uppleva den påkostade nyversionen av detta mästerverk hoppas vi såklart innerligt på att Konami gjort ormtuggaren rättvisa.
Vilka är dina tio Kojima-favoriter?