Marvel Cinematic Universe har under det senaste decenniet blivit ett globalt fenomen. Iron Man, Captain America och Spider-Man har inte bara fyllt biografer, de har fyllt våra memefloder och Twitter-flöden med referenser, diskussioner och ibland ganska förtvivlade kommentarer om "ännu en superhjälte som räddar världen". Det är som om Marvel har byggt ett universum där explosioner och one-liners är standardvalutan - och vissa dagar känns det som om vi alla är ofrivilliga aktieägare i Tony Starks humorkapital.
Ni kan väl inte mena allvar, eller?
En återkommande kritik handlar om repetitiv handling. Explosiva klimax, one-liners som känns som copy-paste från föregående film, och hjältar som räddar världen i sista sekunden - det är formeln som Marvel tycks ha skickat in till tryckeriet som "standardrecept". Richard Lawson på Vanity Fair beskrev Doctor Strange in the Multiverse of Madness som "en visuell fest men med en handling man har sett förut." På Reddit flödar memes med rubriker som "Marvel: Let's make another world-ending battle!" eller "Jag älskar Marvel, men jag har glömt varför världen är i fara... igen".
Antalet karaktärer och sammanlänkade filmer är också ett vanligt klagomål. För att fullt ut uppskatta Avengers: Endgame behövde man se typ... allt. Ibland känns det som om Marvel testar om du har tid, minne och Netflix-abonnemang nog att hålla reda på 40+ filmer och ett antal TV-serier. Som en Reddit-användare skämtsamt skrev: "Jag bara vill se Iron Man flyga, inte behöva en doktorsgrad i MCU-lore." Ändå är det just denna sammanlänkning som gör fansen lojala - de vill inte missa nästa cliffhanger som kan ändra hela universumet. Det är nästan som att gå på en buffé där varje rätt måste ätas i exakt ordning, annars smakar allt konstigt.
Vem hade kunnat för 15 år sedan kunnat ana att multiuniversum skulle vara ett så självklart samtalsämne vid fikabordet?
När det gäller representation och mångfald har Marvel tagit några stora steg. Black Panther gav svarta karaktärer och afrikansk kultur en central plats, medan Shang-Chi och Captain Marvel gav publiken både action och representation. Ändå finns det kritiker som menar att det ibland känns som att Marvel svarar på kritik med en kryssruta: "Kultur? Check. Kvinnlig superhjälte? Check. Nu kan vi fortsätta med explosioner." Det hela blir helt enkelt alldeles för ytligt, även om det naturligtvis är bra att barn från underrepresenterad publik kan se en superhjälte som liknar sig själv. Det är däremot inte representation som ska sitta i framsätet - utan underhållning, om du frågar mig.
Marvel har också börjat leka med TV-formatet. Disney+ flödas av serier som WandaVision, Loki och Ms. Marvel som tar sig tid att utveckla karaktärer och berättelser på sätt som filmen ofta inte hinner. WandaVision hyllades som en "galen, briljant och ibland helt förvirrande serie" vilket är en beskrivning som passar lika bra på seriens handling som på den känsla den väcker hos tittaren. Marvel visar här att de lyssnar på kritiken och vågar låta berättelserna få svängrum, utan att varje film behöver vara världens största explosion. På samma sätt verkar Marvel ha lyssnat på kritiken gällande hur många filmer och TV-serier som vi matas av varje år. Vision Quest ser nämligen ut att bli den sista mainstream-hjälten att få sin egen serie innan Marvel överger kravet att hålla tittare sysselsatta med TV-serier. De som vill ha mer (och de som inte vill ha koll på andra titlar) kan därför gott nöja sig med Marvel Spotlight som ägnar sig åt 100% fristående berättelser, istället.
Inte den fantastiska pengasuccé som man hade kunnat tro.
En annan punkt som ofta diskuteras är överfokus på franchise. Vissa filmer kan kännas mer som brädspel för fans än fristående berättelser. Men Marvel försöker ge regissörer och skribenter mer frihet. Filmer som Eternals och Doctor Strange in the Multiverse of Madness är exempel på modiga avsteg från formeln, även om publiken ibland kliar sig i huvudet och frågar "vad hände nu egentligen?". Riskerna är stora, men det är också ett sätt att hålla universumet levande och intressant. Tyvärr har riskerna den senaste tiden varit för stora och fått många tittares förtroenden att brista. Marvels svar på kritiken är ofta strategiskt och kreativt. Genom att introducera fler perspektiv, nya regissörer och experimentella TV-serier försöker de balansera blockbuster-action med berättelser som vågar ta mer plats. Publik och kritiker ser nu fler filmer med djupare karaktärsutveckling, där hjältarnas personliga problem får nästan lika stor plats som världens undergång. Det visar att Marvel inte bara ignorerar kritiken - de använder den som bränsle för innovation, som en superkraft i sig. Inte minst är Thunderbolts* ett lysande exempel på detta där psykisk ohälsa stod i fokus och där målet var att utforska antihjältarnas trauman, snarare än att se storskalig action.
Kan detta vara Marvels sista livlina?
Sammanfattningsvis visar kritiken mot MCU att popularitet inte är samma sak som odelad beundran. Repetitiv handling, överfulla rollistor och ibland påklistrad representation har gett både fans och kritiker anledning att skratta, sucka och ibland kasta sina popcorn. Marvel Studios svarar hur som helst med fler perspektiv, experimentella berättelser, självständiga filmer (framför allt Marvel Spotlight) och kreativa risker. Om de lyckas återvinna den nyfikenhet och det engagemang som präglade de tidiga filmerna återstår att se då vare sig Thunderbolts* eller The Fantastic Four: First Steps varit lika stora ekonomiska succéer som tidigare filmer. Avengers: Doomsday tycks i vilket fall som helst bli ett ambitiöst försök till att åter igen locka tillbaka dem som vänt ryggen till.