Hur definierar vi briljans?

Tanken slog mig under gårdagen... Hur definierar vi idag briljans inom spelvärlden och på vilket sätt bör vi kanske omvärdera vår definition? Jag har spelat TV-spel sedan 1983 och min första publicerade spelrecension gick i tryck under september 1993. Sedan dess har jag jobbat med att spela spel för att sen samla mina intryck och efter bästa förmåga försöka förmedla vad jag upplevt, och vad jag tycker om den upplevelsen. Under den tiden har jag, precis som du, vadat genom mängder av skräp, tillbringat tusentals timmar med genomgående mediokra produkter och lyckligtvis även stött på de där verkliga, riktiga guldkornen som inte sällan förändrat min syn på underhållningsformen. Briljant, om du så vill.

Om du väcker mig ur min djupa gubbsömn en helt vanlig natt, med en dagsedel, och kräver att jag snabbt som attan räknar upp spelhistoriens viktigaste, bästa och mest briljanta titlar skulle jag mest troligt rabbla upp Super Mario Bros, Tetris, Doom, Street Fighter II, Final Fantasy VII, Metal Gear Solid, Gran Turismo, Resident Evil, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Half-Life, Halo, Grand Theft Auto III och The Last of Us. Där, någonstans, hamnar jag om vi i någon slags allmänhet, någon slags generalitet, ska diskutera "briljans" genom spelhistorien. Naturligtvis är detta högst subjektivt. Naturligtvis finns det 100 andra spel som jag med enkelhet skulle kunna nämna men för att snabbt (och sömndrucket) rabbla några få, är det mest troligt där jag skulle hamna.

Vilket fick mig att fundera. Briljans för mig innefattar ju såklart mer än bara rent, kvalitativt underhållningsvärde. Framåtanda är en viktig del av det, innovation, karaktär, charm, superb estetik, originalitet och hållbarhet. Alla hart vi våra egna kriterier och alla ser vi på begreppet på olika sätt, men borde vi kanske omvärdera? Låt mig förklara. Efter att ha tragglat Battlefield 6: Redsec i fyra dagar var det min gode vän Jedda som under ännu en misslyckad match där vi kördes över tidigt, föreslog att vi skulle hoppa över till Call of Duty: Warzone en sväng bara för att "lugna nerverna" och klämma på något som till skillnad från Redsec känns genuint bekant, som att komma hem. Detta eftersom vi (plus två andra goda vänner) tillbringat närmare 2000 timmar i Warzone under de senaste fyra åren. Vi har med andra ord spelat gränslöst mycket. Under framförallt en hektiskt tvåårsperiod bollade vi alla (alla föräldrar, alla med krävande arbeten och väldigt begränsad mängd fritid) vardagslunken med cirka tre timmar nattligt samarbetskrigande i Activisions battle royale-stuga och blev, tillsammans, ganska bra på det. Såklart.

I helgen har vi, efter Redsec-tragglande, alla återfunnit en viss glöd gällande just Warzone. Inte för att det spelet nödvändigtvis är bättre än EA:s haussade rival eller för att Raven Software åtgärdat de fel och brister som Warzone innehåller, men för att det känns som hemma. Rebirth Island och huset kallat "Headquarters" (där vi alltid inleder våra Resurgence-matcher, alltid) känns som vårt hus. Vårt digitala hem. Vårt andra hem. Vi har alla våra favoritplatser. Vi kompletterar alla varandra sett till uppgifter, vapenval och spelstil och vi har alla Loadouts specifikt framtagna och minutiöst intrimmade för Rebirth Island och vad som krävs för att vara framgångsrik, där. Vi är alla superbekanta med alla funktioner och små minisystem som spelet är uppbyggt av och vi trivs ihop, med att spela tillsammans där lika stora delar av den investerade speltiden handlar om att vinna som det gör om att bara umgås, som gamla farbröder.

2000 timmar in och vi har under helgen alla uttryckt en uppskattning för Warzone som vi mitt i all klagosång tidigare i år, inte bekommit oss att förmedla. Oavsett om någon lyssnar eller inte. Två tusen timmar, and counting. Mer speltid än vad jag lagt i något annat spel de senaste tio åren. Borde inte det då per definition, av mig, klassas som "briljans" enbart av den enkla anledningen att jag hellre startar Warzone än Astro Bot (Game of the Year 2024) eller The Last of Us: Part II? Eller varför inte Baldur's Gate III (Årets spel 2023)? I min högst ensamma funderingar över detta känns det som om tiden, prioriteringar inkluderat, sällan är en del av vad som för oss alla definierar briljans. Och jag tror att det måste börja göra det i mycket större utsträckning.

Detsamma gäller film, för egen del. Med dubbla barn, hus, jobb och extrabolag på sidan (vilket kräver kroniskt helgarbete utöver Gamereactor) har jag under de senaste åren verkligen drabbats av en slags avig slöhet när det kommer till film som en av mina favorithobbys och min passion för att se smalare film, som kräver mer av mig som publik. Jag har mer och mer svävat bort till popcorn-fållan där jag ofta slår igång en film, efter en hektisk dag med allt vad hektiska dagar innebär, för att enbart koppla av. Jag vill då inte gärna se ett tungt drama med minuterlånga kamerasvepningar och svårtuggad tematik som kräver min fulla, totala koncentration. En gång tiden, som filmsamlare, filmkritiker med manusstudier och kurspoäng i filmdramaturgi i bakfickan, fnös jag åt den typen av filmpublik. Det fanns en elitism i mig som hellre pratade om Citizen Kane och Bergman än om Predator och Hot Shots 2. Idag? Tvärtom. Jag slår mycket hellre igång Point Break (som jag säkert sett 100 gånger) eller Cliffhanger än valfri film från Ingemar eller Paul Thomas Andersson. Johnny Utahs ("Utah, bring me two!") jakt på de solbrända surfrånarna är på flera sätt den perfekta actionthrillern. Macho-rullarnas machorulle numero uno (som regisserades av en kvinna, fränt nog) och mest troligt en av de bästa filmerna jag någonsin sett, alla kategorier.

Om du slog mig över ena kinden med en grytslev, 02:20 om natten och skrikfrågade om min lista över världens mest briljanta filmer, skulle Point Break mest troligt aldrig nämnas. Jag skulle säkerligen dra upp Citizen Kane dock, Apocalypse Now och Fanny och Alexander. Tre filmer som jag inte vill se igen om så pengar erbjöds. Till skillnad från Kathryn Bigelows surfrånare, som jag gladeligen skulle kunna tänka mig att se två gånger i veckan för resten av mitt liv. Det är ju briljans det, om något. Det är verklig, riktig briljans. Spelen, filmerna, skivorna som gör att vi inte bara kan fly allt vad verkligheten heter men även kunna koppla av på ett sätt som gör att underhållningen har mening, på riktigt. Inte bara som en fin sak att säga, som i slutändan avser att berätta för andra utan att stava det på papper, att vi är sofistikerade i vår kulturkonsumption och välorienterade sett till det utbud som finnes.

Det är väl på flera sätt Warzone som borde betraktas som briljans, av mig. Och Point Break. För Warzone är särskilt under de senaste fyra åren mitt opus och Point Break är ju min Citizen Kane, med surfbrädor och ostiga repliker inkluderat. Jag är tillräckligt gammal inom det här för att inse att det är dags att omvärdera och även om det naturligtvis kommer att vara en process, börjar jag idag. Just nu. Tid investerad, är en av mina huvudsakliga kriterier med start idag.