Ju äldre jag blir desto harigare blir jag. När jag åker till Liseberg ser jag idag bara potentiella dödsmaskiner som åker runt på tivolit. Allt som jag förut skrek av ren förtjusning av skriker jag nu ett isande dödsskrik av istället. Antagligen gör jag detta för att man med åldern inser att man inte är odödlig så varför utmana ödet liksom. Överst på min önskelista när jag var 15 år stod det "Hoppa Fallskärm". Idag skrattar jag åt folk som gör just det, har de så bråttom att dö? Men samtidigt tror jag försiktighet kommer av den nya tid vi lever i, tiden då allt basuneras ut som farligt i media. Bara en sådan sak som vädret har ju blivit som en actionfilm i just media. "Snökanonen drar in över Sverige". Fanns inga snökanoner när jag växte upp vilket är konstigt för vi hade betydligt mer snö då på våra gator än vi har nu.
Många varningar blir det
Då kallades det att det kommer snö. Men på den tiden kunde ju folk planera och hade förnuft så vinterdäcken sattes ju aldrig på sista dagen heller. Sen kunde ju folk köra bil även om det trillade en centimeter puder på vägen. Men inte ska jag sitta här och vara fördomsfull, självklart ska man inte döma alla bilförare i dag som dåliga vinterförare. Det är ju trots allt bara stockholmare jag pratar om. Skrämmer de oss inte om vädret så är det skiten vi stoppar i oss som är livsfarlig. Kommer ni ihåg när Pommes och chips var dödligt för det var något i friteringen som var skadligt? Plötsligt slutade alla äta det. I ungefär 8 dagar, sen var det glömt och något annat farligt hade ersatt matskräcken. Ozonskiktet dödar, växthuseffekten dödar och nästan allt vi stoppar i oss ger oss cancer. Och visst, forskningen har kommit längre, men är det egentligen nödvändigt att gå och vara rädd för allt?
Lika bra att varna om allt
Vi kan ju trots allt bli överkörda av en lastbil imorgon och då skulle vi nog känt oss rätt löjliga som gick runt och var rädda för att friterad potatis kan döda på lång sikt när vi är typ 93 år, eller? Fatta bara en sådan sak att antidepressiva tabletter till barn har ökat med 300%? Inte ska väl ungar behöva käka lyckopiller redan, problemen har ju knappt ens börjat. Vänta bara tills ni inte bara har lekstund och mellis att oroa er över, sen kommer jobb, kärring, räkningar, du är för fet eller för smal, du jobbar för mycket eller för lite och du kommer inte överens med din svärmor. Där ska vi snacka att det kommer behövas antidepressiva. Barn idag skärmas från allt farligt från sina föräldrar för att de inte ska skadas. Det är cykelhjälm, benskydd, och gummimattor på lekplatserna. Det är nät runt studsmattorna och rutschbanor av plast som är snälla och långsamma. Nackdelen med skydd för precis allt är att barn då inte lär sig att sluta göra vissa saker som kan skada. Kommer ni ihåg när mamma sa att akta spisen den är varm och du ditt dumhuvud la handen där ändå och brände dig?
Vi hade nog mått bra av lite varningsskyltar på 70-talet
Men du lärde dig något den dagen, eller hur? Och du la aldrig handen där igen va? Handling och konsekvens är två ord som går väldigt fint hand i hand. Jag tror vi alla frågar oss hur våran generation överlevde våran barndom överhuvudtaget. Då fanns ju liksom inga säkerhetslinor. Inga hjälmar. Inga bälten. När jag var liten så var lekplatsen lite av en dödsfälla. Det fanns inga säkerhetsräcken på de höga rutschbanorna till att börja med och små, små barn balanserade upp på rangliga stegar och vinkade glatt till sina mammor där nedanför som storrökande tittade på med lätt uttråkade blickar. Som om inte det vore nog så var den gjord i metall som höll en krispig temperatur på runt 300 grader en het sommardag, alltså samma temperatur som en mindre vulkan och där jobbade vi barn hårt på att överleva med åtminstone lite hud kvar på kroppen efter varje åk som inte hade tredje och första gradens brännskador. Hade man riktig otur hamnade man på en lekplats som hade några år på nacken så metallen blivit bucklig och börjat rosta lite. Det förvandlade ytan som mötte små barnrumpor till världens största rivjärn, men i stället för mozzarella så var det rumprester som kom ut på andra sidan, och nej ingen från kommunen dök upp i gröna lysande västar och tejpade varningstejp runt lekplatsen för att spärra av brottsplatsen.
Vi hade åtminstone inte Covid på 70-talet
När jag växte upp fanns det inget som hette dåligt väder. Det spelade ingen roll hur mycket det regnade eller snöade, vi skulle gå ut och leka så mamma och pappa fick lugn och ro hemma. Regnade det var man inpackad i regnbyxor och regnkappa och gummistövlar med bamse på. Snöade det så var det overall som gällde så man knappt kunde röra sig och jag minns än idag att jag var avis på mina vänner som hade overaller i bävernylon som var vattentäta medans jag alltid såg ut som jag pissat ner mig för snön gjorde en våt cirkel över min bakdel. På våren var det dags att ta ut cykeln så fort gruset borstats bort från gatorna. Då var det dags att cykla utan hjälm som skydd för våra små huvuden.
En sån här skylt lockar bara till pill idag
Och inte nog med det, oftast trampade vi runt barfota. Om man inte råkade stick ner stortån för långt nedanför trampan så att halva tån öppnade sig som om den bar en hatt och ville vara artig och lyfta på den efter en het date med asfalten nedanför så fixade våra trampor biffen med att tortera sönder våra fina små barnfötter. Eller var det bara jag som hade metalltrampor som såg ut som tortyrinstrument? Vassa som tusan och inte de minsta barnvänliga. När jag var liten och min mamma promenerade runt som dagens lattemammor gör med barnvagnen rökte hon som en borstbindare på sina Blåa Blend och blåste ut röken runt min lilla skärm som det var en självklarhet att dela med sig av mentolsmaken. Ingen skrek om cancer eller om passiv rökning. Alla mammor rökte. Ibland även när de ammade så hängde en liten cigg i mungiporna på dom och bilden av den moderna modern var som tagen för en poster för stadens socialkontor idag.
Varning för slingrig väg?
Vi åt till och med vitt bröd och kalaspuffar varje dag och mammas bullar utan att bli överviktiga. När jag var riktigt liten och uttråkad under bilresorna så låg jag på hatthyllan i bilen och tittade på trafiken bakom. Det var mysigt och ingen höjde ett ögonbryn. Fatta att lagen om bilbälte för barn i baksätet infördes 1988. Då var jag tio år. Ett under att jag överlevde att börja mellanstadiet ju. När man så här långt senare tittar tillbaka ser det nästan ut som om våra föräldrar sakta men säkert försökte ta livet av oss, ett barn i taget. Inga hjälmar, rivjärnsrutschbanor, inga bilbälten och för att inte tala om alla cigg som rökts i våran närhet. Kanske var vi väldigt jobbiga barn? Jag gick ju trots allt under namnet Bölden under hela min uppväxt och jag tror inte det fanns den minsta ironi när det namnet kom till. Nej, det är nog dags att sluta vara rädda för allt. Jag har ju trots allt överlevt 70-talet.
Vad fick du göra som barn som inte är okej idag?