Ni som läste min skoningslösa recension av Amazon Primes magvridande usla Världarnas Krig-tolkning, där Ice Cube skrek "I'M COMING BABY GIRL!" över Zoom i 90 minuter, vet vid det här laget att den filmen hör till något av det värsta som någonsin har producerats. Vilket slöseri på tid, energi och en dyrbar licens, för alla inblandade. H.G. Wells mästerliga science fiction-mardröm har misshandlats hårt tidigare, men aldrig så här brutalt och aningslöst. Så hur kommer det sig att det är så svårt för filmmakare att adaptera ett så självklart mästerverk?
Världarnas Krig är en av mina absoluta favoritböcker, så detta är en öm punkt för mig. Jag älskade nämligen boken när jag köpte den för en billig peng på loppis vid 13 års ålder och älskar den lika mycket 26 år senare, kanske mer. Berättelsen är enkel, men fylld av lager och stämning som tidigt satte fart på min fantasi; en ensam man blir vittne till en utomjordisk invasion mot slutet av 1800-talet och tvingas överleva på egen hand när de tentakelförsedda kolonisatörerna ödelägger allt och alla. Det var ju inte utan anledning som Orson Wells ökända radioprogram, som rapporterade om invasionen som om det ägde rum i realtid, satte skräck i amerikanska lyssnare och som flydde från sina hem för att showen var så realistisk på sin tid. Det finns uppenbarligen guld att gräva här, något som filmskapare av någon anledning inte helt har tagit till sig.
The Great Martian War: 1913-1917 är en häftig fejk-dokumentär som inte direkt följer boken, men History Channel-perspektivet var åtminstone originellt...
I samband med mitt växande filmintresse kändes en filmadaption dock som det mest självklara sättet att översätta H.G. Wells varnande ord och det hela började med Byron Haskins filmtolkning från 1953. Filmen fångade inte riktigt ångesten från boken (det var ju 50-talet för bövelen), men det var också charmig och välgjord film för sin tid - även om svävande ufon som hängde på strängar inte var fullt lika läbbigt som trebenta monster. Jag lyckades också hitta Jeff Waynes odödliga rockmusikal, vilket inte riktigt var genren jag letade efter och var mest förvirrande för min tonårshjärna - men idag är det kanske den mest sevärda med tanke på hur slaviskt det följde boken.
Det var dock inte förrän Steven Spielbergs filmadaption från 2005 som skakade om mina förväntningar på en perfekt Världarnas Krig-upplevelse. Jag minns marknadsföringen på TV så väl. Det var en gastkramande snygg teaser där ett grannskap vaknar till ljudet av fjärran explosioner och blixtrande färger över horisonten, och BOOM! Titeln "Världarnas Krig" uppenbarade sig och jag frös till. Den här teasern blev senare starten på en besatthet som minna vänner snart tröttnade på, för ingen ville höra mitt tjat om hur perfekt Spielberg var för uppdraget. Jag har faktiskt aldrig längtat så här febrigt mycket efter en film, när jag tänker efter.
War of the Worlds: The Resurrection var en lika billig som ostig uppföljare till 50-talsklassikern, där utomjordingarna återvänder för att hämnas. Småmysig, men mest banal och seg...
Filmen i sig visade sig vara genial... stundtals. Sekvensen där maskinerna reser på sig från marken till John Williams olycksbådande musik hör fortfarande till en av de mest skräckinjagande scenerna jag någonsin har sett i en film. Detsamma gällde scenen där Tom Cruises familj slits bort från den enda fungerande bilen i Boston, varpå Cruise bryter ihop i ett café, och färjescenen var även den hämtat från boken. Blekt, mörkt och laddat. Precis som det ska vara. På många sätt och vis kändes Spielbergs film som den mest trogna filmtolkningen sett till den isande skräcken. Tyvärr fanns här också en Spielbergsk sentimentalitet som involverade jobbiga barnkaraktärer som aldrig riktigt klickade med mig. Jag har förmodligen sett, och studerat, filmen mer än 30 gånger och det märks än idag att Spielberg fegade ut lite som filmskapare, särskilt mot den senare halvan av filmen.
Hur skulle Världarnas Krig hålla som TV-serie då? Tanken slog mig såklart många gånger innan det började ploppa upp några TV-adaptioner, att det också skulle fungera bra i långt format; vi följer ett antal överlevare som tillsammans försöker överleva, eller rentav försöker hitta något som kan besegra besökarna från Mars. Det kan ju väl inte bli annat än bra, väl? Eller?
War of the Worlds: Goliath är en amerikansk-malaysiansk steampunk-tolkning som är stundtals är häftig men också mediokert och larvigt. Kopplingen till boken är dessutom lite väl otydlig.
2019 års TV-adaption War of the Worlds från Fox/Canal+ började ändå helt ok. Här fanns gott om stämning, gott om drama i piloten. Gabriel Bryne kändes bra i huvudrollen. Sedan utlöses någon slags EMP-bomb, och... sedan går det helt utför. Istället för utomjordingar och tripods fick vi en intrig om tidsresande människor (?) och några slöa Boston Dynamics-hundar som välter omkull varannan minut. Det blev smärtsamt tydligt att denna science fiction-bagatell inte hade något med Wells bok att göra och det fick heta som det gjorde i syfte att locka (läs: lura) tittare som förmodligen aldrig skulle ha uppmärksammat det.
BBC:s försök att översätta Wells bokförlaga, som dessutom släpptes samma år, visade sig tyvärr inte vara mycket bättre. Det utspelade sig visserligen under rätt tidsepok och den inledande invasionen var kanon, men miniserien tappade snabbt fokus tack vare sin sövande trista story, sin klumpiga tematik och hopplösa dialog. Det fanns goda intentioner bakom denna version, men besvikelsen var och förblir förkrossande. Det var såklart bättre än Asylums filmstyggelse och indierullen War of the Worlds: The Attack, som ju lämnade mycket att önska i så gott som varje aspekt, men det fick mig ändå att inse att filmskapare fortfarande inte har förstått sig på källmaterialet, och lär säkert aldrig göra det. Ice Cube-versionen, som ju bara var en kvarleva från pandemin, förintade sedan allt hopp om en respektfull adaption med hjälp av sin risiga filmhantverk och djupt cyniska approach till källmaterialet. Kanske är den bästa tolkningen varken ämnat för film eller TV.
Kanske kan Wells skräck frodas i form av ett TV-spel? Det kanske är meningen att vi ska spela den namnlösa huvudpersonen av boken, att själva bevittna invasionen från en annan värld, att själva vada i maktlöshet? Spana bara in det kommande The Order: 1886-doftande äventyret War of the Worlds: Siberia, som åtminstone verkar tidsenlig och som låter dig spela en av soldaterna som får möta det kosmiska hotet i vitögat. Det finns också ett annat War of the Worlds-spel på gång från några indieutvecklare som verkar vara mer baserat på Spielbergs mardrömsmaskiner, men som ser otroligt lovande ut och ser på förhand ut som mitt absoluta drömspel. Vi kan skapa våra egna historier om ett ordentligt multiplayer-system integreras, återuppleva Wells skräckodyssé genom Spielbergska mardrömmar.
Nu sitter jag här. Hoppas igen. Det är allt man kan göra när botten redan är nådd. Wells roman är alldeles för bra för att slösas bort på streaming-skräp och halvdana adaptioner. Kan TV-spelens värld få stackars Wells att sluta spinna i graven?