Det bästa med ett riktigt bra rollspel är att man får göra val. Inte bara om hjälten ska ha lila frisyr, jättestor haka eller kunna vifta med ett svärd som är större än kylskåpet hemma - utan också hur karaktärens moraliska kompass formas längs vägen. Ska jag vara den där perfekta versionen av mig själv, den hjälte jag alltid önskat vara? Eller ska jag kasta allt sunt förnuft åt sidan och förvandla mig till den sortens ondskefulla rövhatt som får hela byn att gemensamt sucka, peka finger och undra vad som gick snett?
För min egen del brukar det alltid börja likadant: Jag lovar mig själv att den här gången ska jag vara stenhård, känslokall och skita helt i NPC:ernas små bekymmer. Har du tappat bort din dotter? Ser det ut som att jag bryr mig? Behöver er by hjälp från att plundras varje natt? Jag har faktiskt bättre saker för mig. Ge mig alla pengar ni har så kan jag kanske överväga att hjälpa er. Moa ska helt enkelt vara tuff, likgiltig inför alla till synes tuffa val och ständigt välja de mest själviska och rent ut sagt rövhattiga valen.
Men lyckas jag? Absolut inte. Snabbare än jag hinner sjunga "Hey Macarena" är jag ute i den ödsliga skogen och letar efter försvunna döttrar, räddar byar från banditer och skänker bort belöningar jag egentligen behöver. Jag går in med ambitionen att bli mörkrets härskare - och slutar som världens beskyddande ängel. Gång efter gång.
Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv när jag tänker på det. För oavsett hur många gånger jag bestämmer mig för att bli en skoningslös skurk, så slutar det alltid med att jag springer runt som någon sorts ideell välgörenhetsorganisation i rustning. Jag kan sitta där och muttra att jag minsann ska bli den mest ondskefulla av dem alla, men fem minuter senare står jag i köket hos en stackars bondmamma och hjälper henne samla in ingredienser till hennes soppa för att hon ska få lite ro i vardagen. Vem försöker jag lura?
Fabel II - Ett perfekt exempel på spel där jag aldrig lyckas vara helt ond.
Än så länge har jag aldrig lyckats helhjärtat spela ond i ett rollspel. Aldrig. Visst, ibland har jag gjort mer 'elaka' val - men då har det nästan alltid handlat om att jag ansett mig vara de svagas beskyddare eller helt enkelt stört mig på en specifik karaktär. Ett lysande exempel är Mass Effect från 2007, där jag utan helt utan att blinka valde att ge den där störiga nyhetsreportern en käftsmäll. Det kändes helt fantastiskt. I verkligheten hade jag ju aldrig kunnat göra något sånt, men just där och då var det som att spelet gav mig en fribiljett att göra det vi alla någon gång har tänkt, men aldrig vågat göra.
Det är här gråzonen kommer in - och det är faktiskt den jag älskar allra mest. För även om jag aldrig lyckas bli den där fullfjädrade antagonisten gömd i hjältens skor, är det just i de moraliskt tveksamma, gråa valen som magin händer. Här kan jag testa mina egna spärrar, göra något som känns lite förbjudet, lite utanför mina vanliga ramar - utan att världen kraschar. Kanske låter jag en osympatisk karaktär möta sitt öde istället för att rädda honom. Kanske undanhåller jag delar av sanningen för att rädda mitt egna skinn. Eller kanske, bara kanske, snor jag en liten, liten sak från en kista som egentligen inte alls är min. Småsaker som får mig att känna mig rebellisk utifrån min egna moraliska kompass - men som aldrig tippar över till total ondskefullhet.
Dragon Age: Origins kryllar av moraliskt tveksamma beslut.
Och det är ju det som gör ett rollspel så otroligt roligt. De låter oss prova på olika versioner av oss själva, pressa våra gränser och se hur vi reagerar när vi inte behöver stå för konsekvenserna på riktigt. Gråzonen blir som ett litet laboratorium för moral, där man kan testa: Hur långt kan jag gå? Vad händer om jag gör det här valet? Vinner jag något på mitt beslut utan att behöva offra min själ i processen? Och det är just den friheten som gör att man vill spela vidare, gång på gång. Testa nya val, skapa nya intriger och spela som en karaktär som inte nödvändigtvis måste vara ond eller god - utan kan vara något mittemellan. Allt behöver helt enkelt inte svart eller vitt och det är något jag uppskattar enormt med genren.
Bevisligen kommer jag aldrig undan från min egen moraliska kompass när jag antar rollen som någon annan i rollspelens värld. Jag får helt enkelt acceptera att YouTube är det som gäller ifall jag vill se en riktig ond playthrough. Men det är helt okej. Faktiskt. För jag kan fortfarande njuta av spelets alla möjligheter, även om just ondskefullhet ända ut fingerspetsarna inte är min grej.
Inte ens Geralt kan vara elak när Moa spelar.
Kanske är det precis så här det ska vara. Jag blir aldrig den ondskefulla världshärskaren jag drömt om, men blir inte heller helt bunden till min moraliska kompass. Jag får utforska olika versioner, upptäcka mina egna moraliska spärrar och se hur långt jag vågar gå - allt medan jag får rädda byar, hitta försvunna döttrar och i hemlighet känna mig som en lite mer rebellisk Moa.
Och i slutändan så är det just valmöjligheterna som gör rollspel så fantastiskt. Det handlar inte om att bli ondast eller godast, utan om att ha friheten att välja. Friheten att experimentera, skratta åt sig själv, göra små otroligt tveksamma val och ändå stå kvar med huvudet högt när rullgardinen dras ner. För visst, ondskefullhet eller total godhet i all ära - men vem bryr sig när man kan vara sin egen, oförutsägbara, lilla hjälte mitt i allt kaos? Visst, jag kan aldrig helt bli en ondskefull rövhatt, men jag kan alltid ha kul på vägen - och det är värt allt.