Jag älskar att hata dig, Fallout 3

Alla vi som vuxit upp under det glada 80 och 90-talet har hört den, låten som den brittiska synthpopduon Erasure gjorde till en slagdänga om den där riktiga hatkärleken som bara ett fåtal människor får uppleva. Love to Hate You har man någon gång vickat på rumpan till i sitt liv, antagligen du och din lilla rumpa också. Jag får väl dock erkänna att jag aldrig känt känslan av hatkärlek till någon. Kärlek, japp, hat, jajamensan men på samma gång? Nej aldrig. Jag är en sådan där som älskar med hela min kropp och hjärta men blir jag sårad så då är den personen död för mig, varken mer eller mindre. Han slutar helt enkelt att existera. Men vi är inte här för att jag ska ligga på soffan och berätta om mitt liv och mina kärlekar utan jag tänkte faktiskt prata om en annan slags kärlek och hat till något annat som jag har en nära relation till nämligen TV-spel.

Det finns faktiskt spel som man borde ha en sådan där skylt på där det står att man är i ett komplicerat förhållande så som man ser många har på Facebook. Ett sådant där spel som du genuint älskar, men på något sätt så hatar du det också för det gör dig rasande av någon underlig orsak. För mig är det spelet Fallout 3. Sedan första gången jag drog på mig den blå overallen var det ren och skär kärlek vid första ögonkastet. Finns nog inte ett spel som jag lagt mer tid på och som jag verkligen har utforskat varje millimeter av så otroligt många gånger. Spelet är mitt "Go to" lir varje gång den där meh-känslan dyker upp i mitt spelande. Du vet när man spenderar timmar att testa nya spel, gamla spel och allt möjligt men ingenting känns kul. Ungefär som när du är sugen på någon smarrig utemat och du kommer dit och det är stängt och du sedan surar som ett barn för alla andra förslag din partner sedan rabblar upp är bara nej, nej och åter nej. Då packar jag min lilla väska som rymmer 368 olika tunga vapen, drar på mig min overall som gnisslar när jag går och visslar på Fawkes, som inte ska förväxlas med Dogmeat utan är en två meter lång Supermutant som skulle dö för mig alla dagar i veckan.

Då drar vi till The Wastland och bara lever livet på det vis man kan göra i ett sönderbombat USA där allt kan döda dig. Smutsigt vatten, muterade skorpioner och Raiders för att nämna några. Jag vet inte vad det var som fick mig att falla så hejdlöst. Det var rått och blodigt och de man stöter på under spelets gång är inte det minsta trevliga. För som jag sa innan, alla vill verkligen döda dig och ta allt ditt shit som du jobbat så hårt för att få ihop. Dina 540 teskedar som du stoppat på dig av ingen jäkla orsak som du kan komma på, dina deathclawvantar som du älskar mer än Lovikavantarna din farmor stickade till dig när du fyllde sju och dina 38 dammsugarslangar som du sparat om det skulle dyka upp något vapen som kräver just dammsugartillbehör i bygget och är sponsrade av märket Hoover. Det kan vara så att jag som den fegaste i världen gillade stridssystemet. Att man kunde pausa när det blev som jävligast med V.A.T.S , Vault-Tec Assisted Targeting System för er Noobs. När man råkade trampa rätt in i en Death Claws fredagsmys när man var på jakt efter mer teskedar till samlingen och plötsligt hade en T-rex liknande argmupp i ansiktet som gjorde att behovet av de bruna byxorna plötsligt blev prio ett.

Så tryckte man in V.A.T.S fort som fan bara för att andas lite som den sillmjölke man var. Bara det att man kunde anlita en sidekick bara man hade tillräckligt med kapsyler gjorde ju även att mina små hamsterkulor växte ännu mera. Sen är jag ju lite av en samlare i riktiga livet och här fick man liksom gå all in som en crazy collector. Man kunde ju verkligen plocka på sig allt i sin väg och hade man då den gröna apmannen Fawkes vid sin sida kunde man ju lasta honom som sin pålitliga packåsna när man själv blev övertung. Ja, du ser, vad är det man inte kan älska med detta spel? Som de flesta spel från denna spelutvecklaren var ju tyvärr inte spelen särskilt buggtestade vid release. Inte senare heller skulle väl jag sticka ut hackan och säga. Så hur mycket man än älskade spelet så fick man dra på sig två kilo tålamod för spelet skulle be dig att böja dig framåt några gånger i timmen och sedan rida dig som en rodeohäst utan minsta av glidmedel med bugg efter bugg.

Men precis som de där kvinnorna som inte kan låta bli karlarna som de vet är dåliga för dom satt jag där och vägrade ge upp mitt älskade Fallout. Buggarna var till en början inte så hemska annat än att min sidekick fastnade i bergsskrevor eller rent av bara gick upp i rök ibland. Tack och lov kunde han sedan dyka upp som gubben i lådan och rädda dagen när man höll på att bli utrotad av hungriga ghouls. Då återuppstod han likt Jesus med sin stora gautling gun och gjorde slaktavfall av allt motstånd. De stora problemen dök upp när jag laddade hem DLC-paketet. På ön med alla fiender som var födda av föräldrar som antagligen var syskon och som löst är baserat på ön Hasslö i Blekinge har jag hört, Point Lookout laggade spelet varje sekund som jag spelade så jag nästan gav upp. Men kärleken fick mig att kämpa mig igenom det. Samma sak hände sedan i The Pitt och i Mothership Zeta. Tyvärr följde buggen sedan med och smittade av sig till själva huvudspelet när jag kört igenom alla DLC:n. Och oj, vad arg stackars Majsan var. Det gormades och hotades mot TV:n för jag visst ju hur många hundratals timmar som investerats i vårat kärleksförhållande.

Och hur mycket klarar kärleken av en TV-skärm som ständigt glitchar och som ibland till och med fryser sig och kräver omstart om och om igen? Och nu pratar vi om ett spel som endast sparar när man går igenom en dörr eller reser emellan olika punkter. Att man sprungit runt i ödemarken och samlat stuff och dödat en massa fiender räknades inte och jag kan ju avslöja att man var allt annat än glad när man ibland fick spela om flertalet timmar av osparad tid när allt bara hängde sig. Många tårar har denna kärlekshistoria gett mig. Men jag kan inte sluta älska spelet. Jag kommer ständigt tillbaka för mer. Det är nog så det kommer vara, det är jag och Fallout 3 for life. Jag älskar att hata dig Fallout. Tack och lov ger du mer än du tar. Det var du som gav mig kärleken till hagelbrakaren. Du lärde mig att sikta på knäskålarna på de största av fiender för lycka till att jaga mig utan ben din hopplösa jäkel. Du fick mig beroende av Psyko och Stimpacks så jag blev bästis med byläkaren. Du gjorde mig livrädd för harklingar i mörkret och ljudet av blöta fötter så att jag idag inte vågar gå till simhallen med risk att det är Ghouls som befinner sig där och inte bara ungar som pissar i poolen. Varje gång jag ser ett nyhetsinslag från Washington så måste jag säga till alla i rummet att där har jag varit och knäppt Supermutanter och slavhandlare. Så Fallout, Love you longtime! Vi ses antagligen för en rendezvous om en månad eller två.

Vilket spel har du en hatkärlek till och varför?