Svenska
Gamereactor
artiklar
Final Fantasy VII

Jag & Cloud

Med bara några dagar kvar till Final Fantasy VII Rebirth så minns Conny tillbaka på ett äventyr som blev till något större än han någonsin kunde ana...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

I ett litet rum som mina föräldrars vänner använde som kontor, men där aldrig någon befann sig, låste jag in mig. Jag lämnade enbart rummet för toalettbesök, hämta snacks och mat men annars sov jag till och med på den lilla två-sitsoffan som fanns där. Jag minns många sådana här ögonblick från just de åren; tillfällen då jag i princip kunde spela oavbrutet i flera timmar utan att bli det minsta trött. Jag hade ännu inget eget Playstation, så jag lånade grannpojkens och fick därmed sitta med den gråa kontrollen när jag över hos dem. Vilket jag såklart var väldigt ofta. Och länge.

Jag hade läst Tobias Bjarnebys ledare i Super Play ett antal gånger, så även recensionen, men trots att jag varit en hängiven TV-spelare sedan NES var Final Fantasy VII något jag inte riktigt var beredd på. Visst hade titlar som Resident Evil redan förberett mig, åtminstone till viss del, på den tidsenliga Playstation-grafiken med pixliga karaktärer mot förrenderade bakgrunder. Men jag minns att det visuella var det som först träffade hårdast, för att sedan snabbt följas av storyn och musiken. Jag förstod det såklart inte fullt ut då, även om jag anade och hoppades, men i det där lilla rummet skulle jag komma att tillbringa några dygn med något jag under flera år sedan skulle kalla för "ett av världens bästa spel."

Final Fantasy VII
Världens bästa gäng.

När jag så här 25 år senare ser tillbaka så inser jag att det vid sidan om det visuella, vid sidan om berättelsen och musiken också handlade till stor del om karaktärerna. Jag brukar alltid tycka det är en viktig aspekt när jag ser TV-serier men det hade aldrig riktigt slagit mig på samma vis som med just Final Fantasy VII inom spelmediet. Visst, ikoniska karaktärer fanns det gott om redan då. Men där Link, Mario och andra är förhållandevis, eller till och med helt, tysta så var dem i Squares episka rollspel allt annat än det. Jag tror kanske detta var en av de första gångerna som jag på allvar fick läsa så mycket dialog, så mycket repliker. Visst är Cloud en rätt tystlåten kille, men just det där att han integrerade med de andra gjorde honom ändå till någon man kunde relatera till trots den ganska tillbakadragna personligheten. Vi hade ju ännu inte fått de där spelen som kändes som film. Titlar som Uncharted och liknande låg många år bort och var något man ännu inte kunde föreställa sig, och därmed hade motion capture och karaktärer som tog förarsätet inte riktigt etablerat sig.

Detta är en annons:

Olika typer av den tystlåtna, lite ovilliga hjälten har sedan dykt upp i många olika spel de efterföljande åren, men där och då, år 1997 var vi inte så bortskämda med det karaktärsgalleriet som presenterades i Final Fantasy VII. Åtminstone inte utanför Japan.

Final Fantasy VII
Turbaserade strider kändes som något helt nytt för mig.

Som det första Final Fantasy i Pal-version var det också något nytt för mig som aldrig riktigt upplevt just den här typen av japanska rollspel. Åtminstone inte något som kändes så banbrytande. Jag minns något Phantasy Star på Master System som jag ändå spelade ganska ivrigt, men annars var Zelda det närmaste jag upplevt av denna typ av äventyr och Final Fantasy VII kändes så mycket mer på alla vis. Det fina med Zelda-spelen var alltid Nintendos förmåga att skapa ett väldigt lättillgängligt, men ändå storslaget, actionäventyr. Det finns väldigt mycket jag älskar med Links äventyr men i grunden är de ändå ganska avskalade. Final Fantasy VII var något helt annat; alltifrån de turbaserade striderna till det filosofiska i storyn hade ett omfång. Materia och magier tog sin stund att behärska och det var även stundtals ganska klurigt. Där och då var jag helt enkelt inte riktigt van vid den typen av spel och att de innehöll saker som en stor världskarta, olika städer med olika teman, långa stycken av dialog och ändlösa mellansekvenser.

För att återgå till just karaktärerna var det också annorlunda att så detaljerat få reda på deras historia, bakgrund, motivation och drömmar. När jag på gymnasiet studerade teater (vilket jag gjorde under året Final Fantasy VII lanserades) pratade vi mycket om det här med var karaktärerna man spelade varit innan och var den var på väg. Det var enklare att finna en slags motivation i karaktären man tog sin an som skådespelare om man visste vad den gjort innan, och var den ville senare. Detta var något jag förmodligen aldrig ens reflekterat över gällande karaktärerna jag styrt i spelen jag upplevt men Square berättade just detta för mig; vad som skett innan med karaktärerna och vad som motiverade dem. Vi får reda på hur Barret förlorade sin hand och vi får flertalet sådana tillbakablickar, eller samtal där karaktärerna berättar om sina känslor. Detta var heller ingenting jag var van vid, att saker som skett tidigare var en central del av upplevelsen och att samtal kunde handla om vad karaktärerna på skärmen önskade.

Detta är en annons:
Final Fantasy VII
Clouds hår inspirerade Måns så mycket att han haft denna frisyren sedan 1997.

Jag minns inte ifall jag klarade Cloud och gängets äventyr i det där kontoret eller om jag klarade det hemma i mitt rum när jag fick ett eget Playstation. Jag brukar vara bra på att minnas mycket gällande just spel och hur det kändes och var jag befann mig i mitt eget liv, men även ett bra minne glömmer vissa detaljer. Jag minns i alla fall hur fascinerad jag var och vilket avtryck det gjorde och under åren som gick skulle det där med japanska rollspel bli lite av "min" grej. På samma vis som man ville finna en identitet i musik och där min klass i gymnasiet hade alltifrån ett stort gäng av hårdrockare till de som lyssnade på klassiskt, så försökte jag som spelare finna det som särskilde mig. Det var ganska töntigt, egentligen, men det var så det var och när man lägger en sådan grund, så sitter det ofta fortfarande kvar åren som kommer.

Så, de kommande åren spelade jag genom Final Fantasy VII ett gäng gånger och jag fann nästan samma känsla i den nionde delen och följde Squares utveckling med stort intresse. Det viskades ju, med jämna mellanrum, om att den sjunde delen skulle få en remake och Square utannonserade faktiskt en sådan till Playstation 2 men ingenting tycktes hända. Det började kännas som en önskedröm, och vi befann ju oss inte i det klimatet av att släppa remakes som idag, länge ifrån. Men 2015 så blev det då officiellt och gick från dröm till verklighet.

Final Fantasy VII
Final Fantasy VII Remake var episk och snart är det då dags att fortsätta berättelsen.

Final Fantasy VII Remake förändrade mycket av det vi kände till om både berättelse och en del annat, och att skriva en text om hur förändringarna möttes av både ris och ros är en uppsats i sig och inte vad den här nostalgiska tillbakablicken handlar om. Det kan tycka konstigt att peppa inför Rebirth med en återgång till originalet, snarare än dess remake, eftersom det kommande spelet och dess delar av berättelsen lär vara lika annorlunda än det äventyr vi upplevde 1997. Men det är samtidigt starten jag var ute efter att skriva om. För vi brukar ju när vi blickar tillbaka prata om milstolpar. Hur den där filmen, låten eller spelet definierade det som komma skulle eller bara var det perfekta för sin tid. Hur vissa typer av underhållning förändrade ens syn på vissa saker.

Vill man använda stora ord, men dock helt sanna sådana, så kan man utan att överdriva det minsta säga att Final Fantasy VII förändrade precis allting gällande hur jag såg på TV-spel.

Relaterade texter

Jag & Cloud

Jag & Cloud

ARTIKEL. Skrivet av Conny Andersson

Med bara några dagar kvar till Final Fantasy VII Rebirth så minns Conny tillbaka på ett äventyr som blev till något större än han någonsin kunde ana...



Loading next content