Jag hatar Call of Duty: Vanguard

Att man "måste" vara bäst bara för att man är störst är en sanning som aldrig riktigt fungerat i min värld. Game of Thrones var aldrig särskilt bra, någonsin. Det gick mest ut på att semiklena skådespelare med fult sydda rollspelskläder drev runt i ljusbruna wellpapp-rum och pratade med sig själva när storyns grundstruktur gjorde det stört omöjligt för att normalbegåvad tittare att hänga med i den ihoptrasslade mytologin. Jay Leno var aldrig bättre än sina klart mindre populära talkshow-konkurrenter, Justin Bieber har aldrig varit riktigt bra på någonting och Transformers-filmerna har i min värld kanske snarare varit sämst, på det mesta, trots deras otroliga räckvidd. Utan att låta som någon fisförnäm finsmakare som enbart "kan" tänka sig att gilla saker som ingen annan känner till, är epitetet "störst och bäst" snarare en motsägelse, i min värld.

Så även när det handlar om Call of Duty som spelserie. Störst, men aldrig (någonsin) bäst. I någon slags sammanfattning måste jag nog kalla Activisions gigant för genomgående medioker, tyvärr. Och på samma sätt som Leno, Bieber och Michael Bay är det väl den där uddlösa, dumma bredden medvetet skapad för att nå ut till en massiv målgrupp utan pretentioner eller ambitioner på popkultur med vare sig hjärna eller hjärta - Som jag tillsammans med en rad störiga detaljer som jag gillat allra minst genom åren. Men det brukade ju inte riktigt alltid se ut så. Jag minns det allra första spelet och snacket inför releasen, då jag med ett halvår till godo flögs till USA för att träffa det forna Medal of Honor-teamet och kika på deras kommande krigsspel. Infinity Ward ville skapa mer djup, mer realism än vad de gjort med EA:s Andra världskrigs-följetong och Call of Duty kändes fräscht, svårt och snyggt på ett sätt som få spel i genren just då gjorde. Tvåan var ännu bättre och startade såklart något stort, något större. Men sen, enligt mig, tappade denna massiva spelserie sitt fotfäste.

Call of Duty blev blaskigt. Blasé. Mainstream-soppa högst medvetet utspädd och casual-filtrerad för att omfamna en publik vars spelkrav under årens lopp ställt mer nischade shooters som Quake och Counter-Strike i ett hörn som på håll beskrivits som "svåra att komma in i, omöjliga att bemästra". Call of Duty ville väl i grunden vara motsatsen. Enkelt att kliva in i, enkelt att bli bra på, enkelt att bli beroende av. Spelvärldens Big Mac. Spelvärldens Bieber. Och som allra sämst är spelserien just nu, i och med fjolårstiteln Vanguard. För tiden har inte bara kutat ifrån Infinity Wards bombastiska Michael Bay-krig, den har blottat dess gamla tråkbuk så öppet att det är idag svårt att hitta ett namnstarkt storspel som sålts i miljoner under 2021, som känns mer repeterat och idisslat. Jag hatar verkligen Call of Duty: Vanguard.

Det första jag vill prata om här rör singleplayer-portionen vilket många knappt rör när det kommer till Call of Duty, men är något som jag alltid spelat igenom - bara för att se om något spel ska leva upp till gamla Call of Duty 2. I Vanguard skulle jag förmodligen säga att kampanjen är den sämsta jag upplevt i ett spel ur denna serie, någonsin. Karaktärerna känns nästan som parodier, tunna, platta och ointressanta och grundpremissen är något som en 12-åring kluddat ned under "roliga timmen" och skurken var och är så tramsig att jag hade svårt under vissa stunder att hålla mig för skratt. Bara själva grejen att patrullen man som spelare initialt tar plats i består av en vit kille med millennials-attityd, en svart kille och en kvinna - säger det mesta om hur tondött och woke-aningslöst detta är rent manusmässigt. Tillkommer gör ett berättande och "set pieces" som känns hämtade direkt från en riktigt kass Michael Bay-film, som Pearl Harbor, eller Transformers 5. Allting sprängs, överallt och allting känns så stelt, förprogrammerat och enformigt utstuderat att även de största expansionerna blir till rena rama axelryckningarna. Det finns något så gammalt, så värdelöst med hela grejen att man som spelare märker att miljöerna är hastigt uppslängda polygonväggar för att husera ens framfart snarare än riktiga ständer, och att fienderna slutar storma fram när man "Kliver" över en osynlig markering.

Sen har vi multiplayer-komponenten som kan vara det sämsta ur denna spelserie någonsin, även om jag inte är något Call of Duty MP-orakel, direkt. Spelet kraschar ofta. Oftare än många alfa-versioner av ofärdiga produktioner som vi genom åren testat här på Gamereactor. Det finns fortfarande tonvis med dryga buggar här och även om det inte är lika illa som fiaskot Battlefield 2042, är det tillräckligt mycket för att kännas direkt pinsamt när det kommer till världens största actionspelserie och produkter som utvecklas av 1000+ personer. Vi måste kunna enas i någon slags vettig slutsats om att de allra flesta av dagens efterlängtade storspel släpps för tidigt, innan de färdigställts - och det måste förändras, förbättras.

Spelkänslan överlag vill jag passa på att hata, också. Jag avskyr nämligen hela känslan i Call of Duty under de senaste tio åren där det känns som om man åker på räls, i 90 km/h och skjuter vapen som drivs av tryckluft. Den skill-baserade matchmakingen är jag inte särskilt förtjust i heller och Zombie-läget är svagare än någonsin i Vanguard. Multiplayer-delen är dessutom fylld av "förstörbara miljöer" (enligt det effektiva marknadsföringsarbetet inför premiären) som i grund och botten inte går att förstöra, vilket stökar till det ganska ordentligt för mig i multiplayer, och i slutändan är det enkelt för mig att verkligen hata det här spelet.