Jag har lämnat mitt World of Warcraft-gille. Ett i mina ögon orättvist beslut från ledaren om en skitpryl ledde till att jag sade upp mig, inte för att jag egentligen brydde mig, men det var en principsak. Det var jobbigt, för jag är egentligen sjukligt lojal, men ibland lyser min osvenska sida upp (det måste vara en droppe blod från lappmarkerna som spökar) och jag ställer mig upp och protesterar. Nu är jag utan gille, ogillad så att säga, och ansöker hos några andra om att återigen få glädjen att ägna fem timmar om kvällen åt att tanka trash mobs eller peppra bossar med is. Det stora problemet, som mina vänner berättat för mig, är att jag inte har tillräckligt bra utrustning. Det behövs mer fire resistance för att tanka ordentligt, och oavsett hur mycket läckra +frost damage-grejer jag har lastat på min kinesiska magiker finns det alltid folk som springer runt i lila dräkter och gör dubbelt så mycket skada. Risken är att jag blir sittande på avbytarbänken. Varför ta med mig till Chromaggus och riskera att min gröna ring stjälper hela räden, när det finns stabilare krigare med mer statistiskt framräknade tank-poäng? Och när jag slutar tjura och tänker efter är det rättvist. Varför ska jag som bara spelar någon enstaka timme om dygnet få förtur framför någon som förmodligen har ägnat sitt liv (eller brist på dylikt) det senaste året åt att spela ett enda spel? Välkommen till historien om mitt liv.
Det handlar om att prioritera, att fokusera, att specialisera sig. Jag är värdelös på det. Jag vill göra allt, jag vill kunna allt, och i slutändan kan jag ingenting. Eller allt. Jag vet inte. Det är som när jag recenserar spel. Oftast spelar jag ett spel bara precis tillräckligt för att kunna bedöma dess kvalitet. Det kan ta fem timmar och det kan ta trettiofem, men det är väldigt sällan som jag verkligen går genom ett spel och lär mig det utan och innan. Folk skriver ibland och frågar hur man har ihjäl den eller den bossen eller löser ett visst pussel. Nu svarar jag en gång för alla: jag har ingen aning! Tror ni verkligen att jag har järnkoll på alla hundratals spel jag har testat? Även om jag möjligen lyckades med det själv, för två månader sedan när spelet dök upp för recension, så har jag glömt hur. Det är bara några få spel, som min eviga favorit Castlevania: Symphony of the Night, eller Metroid: Zero Mission, eller Bubble Bobble, som jag verkligen har 100-procentig koll på och kan svara på allt om. Men alltså, fråga om vilken av Yuns attacker i Third Strike som har högst prioritet och se mig gå fågelholk. Och då älskar jag ändå det spelet.
Det är samma sak med allt. Jag älskar att forska, att sätta mig in i nya saker, att intensivt lära mig allt jag kan om något, men så fort jag har kommit förbi grunderna hittar jag något nytt att intressera mig för. Därför finns det alltid någon som kan lite mer. Vart kommer man med grundläggande specialistkunskaper i koreansk fäktning, modellbyggande, ADSL-växlar, det kinesiska inbördeskriget runt år 200, retoriska principer, Tolkiens språk, mangateckning, anrikningsprocessen för koppar, bildhantering i Illustrator, engelsk grammatik, videoproduktion, det allmänna världsläget i slutet av 1500-talet, japanska tecken, lägenhetsinredning, lokalhistoria för den norra delen av Örebro, och andra lika användbara ämnen? Tvärtemot vad man kan tro är inte Gamereactor ett heltidsjobb och jag behöver hitta fast anställning för att inte svälta ihjäl, men vilket arbete kräver dessa kunskaper?
Jag såg häromdagen bilder som en hyfsat engagerad Transformers-samlare hade tagit hemma hos sig. Vi snackar tusentals figurer, rad på rad på rad på rad, hylla efter hylla. Jag bläddrade och stirrade och dreglade lite i mungipan. Killens vardagsrum är praktiskt taget en katalog över Hasbros samlade leksaksproduktion och jag spekulerade lite om hur mycket det kunde ha kostat att få ihop denna ultimata nördpenis. Men det handlar inte om pengar. Det handlar om dedikation, och om att prioritera, fokusera och specialisera sig. Jag kan glömma att ha en liknande samling - om jag egentligen vill ha den, det tror jag faktiskt inte - så länge jag samlar på tusen andra grejer samtidigt. Är det inte spelfigurer så är det artbooks eller soundtracks, ja, vete tusan om det ens kan kallas samling när det inte finns någon tanke bakom det hela.
Det finns dock en fördel med mitt velande. Jag kan uttala mig med hyfsad säkerhet om allt jag engagerat mig i, och jag skulle säkert totaläga Jeopardy, bara rätt kategorier kom upp. Det finns inget som heter värdelöst vetande, men vad det än heter har jag gott om det. Och kanske är det helt enkelt så att jag inte har hittat det perfekta intresset som verkligen förtjänar min (inte helt oansenliga) intellektuella kapacitet. Jag fortsätter leta, fortsätter samla och fortsätter svamla.