Slaktrester, bubblande kadaver, demonbebisar och blodstänkta golv, väggar och tak. Som gamer är man van vid att få se det ena vidrigare än det andra och det är sällan man känner sig äcklad. Fenomenet är inte ett fenomen längre utan det handlar om något vi är vana vid och nästan dras mot - vi vill ha äckelpäckel. Vi lever på det och frodas av det. Spel med vidrigt innehåll är ju ingen garant för succé men det går ju inte att förneka att tidiga trailers och bilder på till exempel Scorn skapade akuta kräkreflexer på samma gång som man bara ville in i köttkorridorerna och krypa i tarmgyttjan. Sen blev ju Scorn inte riktigt det jag hade hoppats på men en riktigt äcklig atmosfär och frånstötande miljöer bjöd det ju faktiskt på.
Det finns en handfull riktigt vedervärdiga ögonblick som följt med mig och fastnat i hippocampus-regionen. Jag kan inte påstå att jag ständigt söker innehåll av osmaklig kaliber men jag har alltid varit fascinerad av det. Mitt första möte i TV-spelsvärlden med något sådant var när jag som alldeles för liten knodd lyckades träffa en fiende i Quake 2 i huvudet. Huvudet föll till marken medan blodet sprutade upp i dess ställe innan knäna vek sig och fulingen trillade ihop i en liten hög. Då var det en chockerande bild och jag blev rejält jäkla vettskrämd men den känslan förbyttes till underhållning när jag insett att det bara var ett spel och inget att bli rädd för. Några år senare satt jag och mina kompisar och sköt av lemmar på rullande band när Soldier of Fortune dök upp. Där var USP:en tydlig och reaktionerna från medier haglade tätt och hårt eftersom det var alldeles för våldsamt, om man frågade dem. Men vi hade roligt och nu för tiden är avskjutna kroppsdelar knappast något en van gamer höjer på ögonbrynen över - inte minst tack vare Sniper Elite-spelen som mer eller mindre lever på superdetaljerade närbilder av allt från testiklar till hjärnhalvor som våldsamt slits från nazi-fulingars kroppar.
Det blev ramaskri när ett hyperrealistiskt Soldier of Fortune rullades ut till våldssugna gamers worldwide.
När vi satt där i pojkrummet och skrattade åt övervåldet i Soldier of Fortune var vi bara små barn. Sånt där växer ju bort med åldern och man slutar finna glädje i makabra scener och geggig kroppssörja. Man växer upp... eller inte. Jag tycker fortfarande att det är lika roligt och jag känner mig fortfarande som den där lilla pojkvaskern när jag stöter på någon häftig dödsanimation eller något i den stilen. Det försvinner inte, i alla fall inte för egen del. Det finns säkert några av er där ute som anser sig ha hittat en mognad där den forna aptiten för äckelpäckel har sinat. Fair game, i såna fall. Jag gissar att ni är en minoritet dock. Och med handen på hjärtat och den andra på bibeln så är ni en rätt tråkig skara också. Mer köttigt TV-spelsäckel åt folket, är min melodi.
Postal gjorde sitt bästa för att chockera... men det var utan finess.
Sen kan det ju gå för långt och bli trist, dåligt och gäspframkallande. Ett bra exempel är ju Postal-spelen som bara försökte leva på den ena mera bisarra spelmekaniken efter den andra. Postal-utvecklarna ville chockerande och göra så att hakor föll till marken över vad som utspelade sig på skärmen. Jag menar, hälla bensin på intet ont anande offer, tända på och sen pissa på stackarn för att släcka elden - det är bara smaklöst och inte roligt alls. Det saknade finess och var bara en urinfärgad sörja som inte bjöd på spelglädje eller någon sorts kvalitet. Ska man vara äcklig, vedervärdig och vidrig så behöver det göras bra.
Resident Evil 7: Biohazard spelade sina kort rätt. Dra åt skogen vad vidrig stämningen, atmosfären och omgivningen är i det spelet. Scenen där man sitter och äter middag med familjen Baker är en perfekt introduktion till några av de sjukaste antagonisterna vi någonsin fått äran att stöta på. Jag älskar det innerligt. Även om känslan borde vara "spring för livet" så känner jag nästan mer "det här är äckligt men kul". När man skapar en känsla som är präglad av 100% motbjudande innehåll så pass bra blir det nästan inbjudande istället för frånstötande. Inte för att man vill leva så, på riktigt, men Baker-familjens hushållning fascinerar.
"Varför äter du inte din mat? Duger inte Martins matlagning åt dig?"
Det finns absolut äckel som ligger på samma nivå i andra spel, men det är inte ofta de genomgående håller samma nivå. Men sen finns det ju ögonblick, stunder och sekvenser som fyller äckelbägaren så att det blir ytspänning. Till exempel så glömmer jag aldrig första gången jag öppnade dörren till badrummet i P.T. och såg det där missbildade stackars fostret ligga och skrika i handfatet. Dockhuset i Resident Evil Village är en annan episod som är fastlimmad i mitt kranium för alltid. Det är inte bara olustigt och märkligt utan det är fasansfullt och skrämmande till tusen. Outlast-spelen ligger och guppar i samma damm skulle jag säga. De är vidriga, helt klart men jag vill inte vara där. Det är för stressigt, för jobbigt och jag hinner inte insupa atmosfären som är fullsmockad av ångest, psykos och förtvivlan. Jag pallar bara inte. Condemned rör sig i samma sfär. Även om det är motbjudande vågade i alla fall inte jag ta mig an det. Det måste finnas en mix av lugn och äckelpäckel för att jag ska kunna njuta av det. Så fort man blandar in stressiga moment där man blir jagad tappar jag fattningen. Scorn gjorde ju det bra, men var tyvärr alldeles för tråkigt för att få med mig på kroken hela vägen in i hamn.
Men vad är det egentligen som ligger bakom den där önskan om att få glida runt i korridorer fyllda till bredden med sönderslafsade inälvor, fekalier och andra innanmäten? Låt mig presentera min egen teori, helt befriad från vetenskaplig grund; äcklet lockar för att det är så främmande från vår städade, strukturerade verklighet. Det är bisarrt, absurt och märkligt. Helt främmande något vi någonsin kommer att stöta på i vår vardag. Vi kommer aldrig ha oturen att sitta fastbunden i köksstolen hemma hos familjen Baker och få armen amputera på köpet och heller inte behöva krypa runt bland vedervärdiga dockor för att sedan bli jagad av en muterad jättebebis. Det händer inte.
På samma sätt som man kan passa på att koppla av tillsammans med en kopp kaffe, té eller Pepsi Max och en sväng i Mushroom Kingdom eller en vända Tetris Effect vill man hitta stimuli för andra känslor - såna vi absolut inte vill behöva uppleva i verkligheten men som vi mer än gärna leker lite med i en digital och distanserad värld. Är jag något på spåren tror ni? En annan teori jag bollar lite med mig själv i min egna tankeverkstad är att det kan vara ett sätt att mentalt hantera jobbiga och påfrestande situationer. Mår man inte så bra, på grund av okänd anledning (och oviktig i detta fallet) eller om man upplevt något jobbigt kanske en flykt mot digital brutalitet kan fungera på ett hämmande sätt. Jag lutar mest åt första tankegången. Men visst är det bättre att ägna sig åt virtuella våldsdåd än fysiska sådana om man känner såna behov.
Det här är sannerligen inte en syn man vill möta när man sömndrucket ska tvätta händerna efter att ha slagit en snabb drill på natten.
Vad tror du ligger bakom nyfikenheten och fascinationen för det där morbida, äckliga och motbjudande innehållet vi ser i spel? Eller så kanske du inte sitter i samma båt och anser att det är för mycket - för äckligt - så att du hellre hoppar över bord än att segla vidare?