Jag önskar att jag gillade Death Stranding (& Breath of the Wild)

Death Stranding
Mina förhoppningar var enorma. Samarbetet som stavades Hideo Kojima och Guillermo del Toro målade upp en otroligt fängslande bild om ett spel utan dess like. Och med tanke på hur samarbetet hade sett ut inför P.T och det tyvärr nedlagda Silent Hills, så kändes det för bra för att vara sant när dessutom vår alles Daryl Dixon (Norman Reedus) valde att hänga med på tåget i deras fortsatta samarbete. Det var abstrakt, säreget och presenterade flertalet stora namn främst inom film- och serievärlden - vilket gjorde den här självutnämnda filmnörden extatisk. Men på dagen D, blev det inte en euforisk upplevelse som jag hade väntat mig. Istället möttes jag av en Postnord-simulator med spöket Laban och en bebis i en burk - allt i en värld som (ärligt talat) var mer långtråkig att utforska än att se målarfärg torka. Inte alls det emotionella, välskrivna och banbrytande spelet jag hade byggt upp i mitt huvud. Och det gör lite ont att säga det, särskilt med tanke på allt arbete och alla stora namn bakom projektet. Jag önskar verkligen att Death Stranding hade varit ett spel för mig - men sanningen är att det helt enkelt inte föll mig i smaken.

Divinity: Original Sin II
Baldur's Gate: 3 står sig som ett av mina absoluta favoritspel, någonsin. Det var ett spel som omdefinerade min syn på rollspel och hur ett bra sådant ska se ut i en tid där många storföretag slänger ut mycket halvdant och ofärdigt. Larian Studios står sig därför idag som en av mina favoritstudios på grund av sitt arbete, engagemang och omhändertagande av sina fans. Men innan jag fann min enorma kärlek för Baldur's Gate: 3, gjorde min kära sambo avsevärt många tappra försök att introducera mig till deras tidigare spel: Divinity: Original Sin II - ett spel jag så gärna hade velat älska, men dessvärre aldrig fastnade för. Jag kan inte räkna antalet gånger jag har startat Divinity Original Sin 2 för att ge det någon timme och därefter säga tack för mig. Visserligen skedde samtliga försök innan släppet av förstnämnda titel, men där och då hade jag otroligt svårt för att komma in i att spela turn-based och dessutom beskåda allt ovanifrån vilket kändes helt fel efter åratals erfarenhet av att spela i förstaperson eller tredjepersons-perspektiv. Nu sitter jag däremot flera år efter sista försöket och undrar om inte det är dags för att ge spelet ytterligare en chans. Vem vet, kanske blir ett annat utfall denna gång.

Fallout 4
Jag har alltid haft en komplex relation till Fallout-serien. Jag älskar världsbygget, karaktärerna och atmosfären som är genomgående tung och ödslig trots sin självdistans och humor. Det är verkligen en hårfin balans mellan att vara ett roligt äventyr och en dyster framtidsvision som stundom blir lite väl jobbigt att utforska, till skillnad från exempelvis Skyrims magiska vyer och vackra melodier. Men precis som med alla andra rollspel, älskar jag att kunna leva mig in i en roll, utforma en egen berättelse och ställas inför ödesdigra val som påverkar vägen framåt. Världen i Fallout erbjuder där en fantastisk värld som utmanar på ett sätt som Skyrim aldrig skulle kunna. Moraliska gråzoner, en dystopisk vilda västern - upplagt för ett härligt kaos. Inte så konstigt att man var laddad inför Fallout 4, ödelandet och dess mutanter i ett helt eget äventyr. På ytan kändes Fallout 4 som en värdig uppföljare. Men ju längre jag spelade, desto mer började jag inse att det inte alls skulle bli det äventyr jag hade sett fram emot. Dialogsystemet hade förenklats till fyra knappval där "sarkasm" lika gärna kunde betyda "ja", och rollspelselementen som gjort tidigare delar så starka - kändes helt meningslösa. Det var som om spelet ville att jag skulle vara med om en episk berättelse - men samtidigt inte riktigt litade på att jag kunde välja vägen själv. Missförstå mig rätt - jag hade roligt. Jag har fortfarande fina minnen av att vandra genom The Commonwealth i solnedgången, av att bygga om hela Sanctuary och av att bli jagad av Deathclaws i ödemarken. Men Fallout 4 blev aldrig det där spelet som fastnade på riktigt, det där som jag återvänder gång på gång till. Kanske för att det försökte vara så mycket på en gång - shooter, basbyggarsim, rollspel - och tappade sin själ och charm på vägen. Jag ville så gärna älska det. Men det blev inte den fullträff jag hade hoppats på.

The Sims 4
Det går knappast att förneka att The Sims-serien har varit en grundpelare i mitt spelintresse. Framför allt The Sims 2 och The Sims 3 har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag minns fortfarande hur jag ivrigt räknade ner dagarna inför releasen av The Sims 4. Jag hade förberett mig genom att lägga flertalet timmar i demot, beställt deluxeversionen med en massa extra prylar (bland annat en plumbob-lampa wohoo!), tagit reda på vilka familjer som skulle finnas att välja från start och sedan väntat, i vad som kändes som en evighet. Men som ni kanske har märkt sedan tidigare, är The Sims 4 en enda stor besvikelse för mig personligen. Det är med sorg i hjärtat jag säger det, för visst finns det saker jag verkligen tycker om. Det är snyggt, modernt och erbjuder flera roliga funktioner, både i karaktärsskapandet och byggläget. Men där stannar det, åtminstone för mig. Den där djupa kärleken till spelserien, som fanns förr, har falnat. Och jag har sedan länge accepterat insikten att serien dog med det fjärde spelet. Jag vet att många - särskilt den yngre generationen - älskar The Sims 4. De köper varje prylpaket, varje expansion, och håller sig ständigt uppdaterade. En gång var jag precis likadan, och det kan jag väl till viss del sakna (minus den ekonomiska biten - nu är man ju en något mer ansvarsfull vuxen med koll på utgifterna). Idag längtar jag inte längre efter nästa expansion som ett barn inför julafton. Vilket är en sorg, på sätt och vis.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Det finns få spel som jag verkligen önskar att jag tyckte om lika mycket som The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Bara tanken på att äntligen få uppleva ett spel ur en av världens mest kända spelserier från start till slut var en enorm morot när jag bestämde mig för att ge det en chans. Men när väl kontrollen hamnade där i handen var det dessvärre inte kärlek vid första ögonkastet som jag hade önskat i både kropp och själ, utan snarare en ljummen första date som inte bjöd på någon läcker dessert. Anledningen? Jag vet allvarligt talat inte. Det är svårt att helt sätta fingret på just varför The Legend of Zelda: Breath of the Wild helt enkelt inte tilltalar mig på det sätt som det tydligen gör för majoriteten. Visst, jag kan vara ärlig och säga att grafiken inte faller mig så värst mycket i smaken och jag uppskattar inte alla vapens benägenhet till att ständigt gå sönder - men utöver det så är det svårt att definiera vad det är som skaver. På pappret känns det definitivt som en given titel i min samling. Det har en stor mysighetsfaktor, en bra story, minnesvärda karaktärer, öppen spelvärld och massvis med rollspelselement - det vill säga flertalet element jag uppskattar i ett bra spel. Men trots allt detta, så blev det ingen fullträff och ingen är mer ledsen än jag.