Elden Ring
Det är något väldigt svårdefinierat med just Fromsofts spel som inte fungerar för mig. Som inte fungerar alls. För i grunden älskar jag tredjepersonsaction, har så alltid gjort. Jag gillar Ninja Gaiden, jag älskar God of War och Devil May Cry och har noll problem med hög svårighetsgrad, heller (hade jag det skulle jag ju knappast tillbringa den största delen av min speltid i diverse kompromisslösa racingsimulatorer). Det är något med From Softwares design, hur deras mekanik aldrig känns polerad eller följsamt underhållande i kombination med deras knastrigt bruna, grötiga grafik - som gör att jag blir en smula illamående av deras spel. För jag spelade ju Bloodborne, som var helt okej men inte mer (i min värld). Jag spelade ju Sekiro, som var okej (inte mer) i min värld och jag testade faktiskt Elden Ring efter att halva min redaktion hyllat den bortom all egentlig rimlighet. Men det var inget spel för mig. Redan innan jag mött min tredje fiende var jag leds, uttråkad och sådär måttligt irriterad och en betydande del av mig önskar att detta vore annorlunda, eftersom jag naturligtvis vet att Elden Ring likväl som Bloodborne, Dark Souls samt Sekiro är genuint bra spel. Genuint bra actionupplevelser som definierat om vad modern tredjepersonsaction ska vara (se bara på alla kopior som dundras ut från höger och vänster). Jag önskar med andra ord att jag tyckte annorlunda.
Balatro
Jag får i ärlighetens namn regelrätt panik av interaktiva, digitala kortspel. Det ger mig kalla kårar och tanken på att beordras sitta och spela exempelvis Balatro en hel dag känns för egen del direkt orimlig. Inte för att det är dåligt, såklart, jag har ju givetvis förstått att detta ambitiösa enmansprojekt är genomgående briljant - Men för att det verkligen inte passar mig, som spelare. Jag mins hur medryckande hyllningskören för Hearthstone samt Gwent var, vilket fick mig att prova de båda spelen. Som chefredaktör tillbringas trots allt en hel del tid med titlar som jag mest troligt aldrig kommer att skriva ett ord om, eftersom det krävs att jag har en bredare koll än många av skribenterna på Gamereactor, bara för att veta vad i hela friden vi pysslar med - på ett kollektivt plan. Mina timmar i både Blizzards kortspel samt i CD Projekts var om minnet inte sviker direkt vedervärdiga, även om jag såklart aldrig skulle säga att något av spelen är dåliga, tvärtom. Det där fungerar bara inte för mig och jag önskar att det vore annorlunda. Jag skulle vilja kunna dundra igång Balatro på min Ipad, på kvällen, istället för att doom-scrollameningslösa Youtube Shorts, och bara lägga ett par rundor med kort för att varva ned.
Forza Horizon 5
Kikar vi enbart på de olika beståndsdelarna som utgör Playground Games bästsäljande, unisont hyllade arkadracingupplevelse med en femma på slutet - borde det i grunden vara rena rama drömspelet för egen del. För jag älskar öppna, stora, snygga spelvärldar. Älskar dem. Jag är dessutom väldigt förtjust i sportbilar, dyrkar racinggenren och gillar att köra riktigt snabbt. Oförskämt snabbt. Trots detta tröttnar jag så snabbt på Forza Horizon 5 att det nästan är orimligt. För mig räcker det med 35 minuter innan jag stänger av det här genomgående välgjorda spelet eftersom det ger mig lite kalla kårar sett till hur tomt, öde och regelrätt meningslöst jag upplever det. Jag önskar dock, som sagt, att det var annorlunda. Tvärtom. Jag skulle vilja tillbringa massor av tid i Microsofts Mexiko, glida runt i min Koenigsegg Jesko Attack och åka på 220 km/h rappa bredsladdar så att den mötande NPC-trafiken drabbas av hjärtinfarkter. Jag öskar att jag kunde gilla det som exempelvis Jonas älskar det, men det går icke.
PUBG: Battlegrounds / Apex Legends
Battle royale är verkligen min grej. Verkligen. Jag älskar känslan som det här spelläget framkallar hos mig. Spänning och panik, tävlingsinriktad nerv och ren överlevnadsinstinkt. Jag taggar till när jag står där i planet, och ska hoppa ned på marken - försöka överleva till sista man. Battle royale ger mig mer än vad all "traditionell multiplayer" gör idag, 200% mer - och just därför sörjer jag det faktum att jag inte kan fastna eller ens fatta tycke för två av subgenrens absoluta supergiganter. För det går inte. PUBG har jag vid det här laget gett så många tappra, enträgna, envisa, genuina chanser att det börjar bli larvigt och det finns absolut (tveklöst) saker jag uppskattar, där. Jag gillar den råa, rena känslan av överlevnad som kommer av inventarie-systemet och de enorma kartorna, för att inte tala om genrens bästa akustik. Jag kan dock aldrig komma överens med spelkänslan som känns som ett dåligt 2003-spel enligt min ringa mening och själva skjutandet upplever jag alltid som onödigt stökigt och genomgående dåligt. När det gäller Apex har jag också försökt gilla det, mängder av gånger - för jag gillar Respawns grejor och ser kvaliteterna i det här spelet - mängder av dem. Men det går inte. Det går icke. Hero-indelningen passar inte i en BR-shooter om du frågar mig, jag gillar inte kartorna och jag gillar inte riktigt vapenkänslan. Men jag önskar, önskar, önskar att jag älskade båda titlarna och kunde variera mitt off/on-beroende av Warzone med något som inte bara står och stampar rent innehållsmässigt.
Iracing
Om man som i mitt fall kör mycket racingsimulator, älskar den subgenren och strävar mot att få en så realistisk racingupplevelse som möjligt - Är det ju i grunden rätt märkligt att inte lägga den största andelen tid på Iracing, som fortfarande är något slags facit för hur onlinetävlingar inom genren ska fungera och efter alla dessa år på marknaden av mången förare även anses som bäst gällande bilfysik - fortfarande. Jag önskar såklart att jag kunde gilla det, åtminstone bara lite. Jag önskar att jag kunde lägga tid på min Irating och insupa de tuffa cuper och tävlingar som regelbundet erbjuds i Dave Kaemmers ikoniska simulator, men det går bara inte. Jag har stoppat in säkerligen 5000 kronor på diverse bil/bankombinationer, stått och betalat den alldeles för höga prenumerationsavgiften i flertalet år men kan bara inte säga särskilt mycket positivt om spelet som definierat vad en "modern" racingsimulator är. Det går inte. Jag kan inte. Detta eftersom grafiken är för gammal, gul, och ful vilket tar mig ur hela illusionen av att jag verkligen kör en riktig bil på en riktig bana - i kombination med slip angle-simuleringen i däcjen som jag tycker är den minst realistiska av alla de stora simulatorerna. Jag brukar lite retsamt sådär kalla Iracing för Iceracing då hela grejen när jag tappar fästet på en hundradels sekund och kompromisslöst utan chans att rädda upp min sladdriga bilbakända, mer påminner om att köra på förrädisk Norrlands-is än på varm asfalt, men jag önskar verkligen att jag tyckte annorlunda. Jag önskar verkligen att jag gillade det.
Vilka spel önskar du att du kunde gilla?