Halo: Combat Evolved
Nu svär jag mest troligt så det ekar i världens alla kyrkor, och det är ju synd och kätteri beroende på vem man frågar - men Judas var också människa enligt källor. Flaggskeppstiteln till Xbox damp ned som en helig handgranat och blåste många av stolen, framförallt flera vänner som fullkomligt avgudade spelet tillsammans med miljontals andra. Glad i hågen efter introt stirrade jag ut över slätten för första gången och såg mark där inget växer. Jag fattade aldrig tycke för miljöerna som jag upplevde som stora, men bleka och avskalade utomhus - trånga och grå inomhus. För att inte tala om den spartanska och generiska fiendedesignen, eller den lätt svävande gravitationen i spelet som erhöll åtskilliga, globala lovord som i kör hyllade Bungies messias. Jag såg inte storheten och helheten även om fordonsfysiken i spelets Warthogs var imponerande i ett spel med ett soundtrack som var fantastiskt. Att andra såg hopp där jag inte fann någon var en klen tröst, det räckte ju inte i sammanhanget när uppenbarelsen alla andra såg uteblev för egen del, vilket på alla sätt och vis är nedslående. Vi är alla ute efter upplevelser som lämnar positiva avtryck. Samma år som Master Chief såg dagens ljus gick Return to Castle Wolfenstein, Clive Barker's Undying och Aliens vs Predator 2 varma på min PC, tre spel jag kom överens med. Men det var också något med just förstapersonsspel på konsol under den här perioden som retade mig lite, att översätta precisionen i mus och tangentbord mot en tillfredsställande styrning och avvägd deadzone via spakarna på en handkontroll. Något som i backspegeln fungerade bäst på Xbox jämfört med Playstation 2 och GameCube, men inte heller det faktumet räddade Halo i min värld. Jag ville tro - men jag gjorde det inte trots upprepade försök även i de två nästkommande verserna om Halo som bröt ny mark i varje del. Jag önskar också att jag hade klockat hundratals timmar i spelens hyllade multiplayer där många bosatte sig.
Super Smash Bros. Ultimate
Super Smash Bros. Ultimate och dessförinnan Melee och Brawl. Sent ska syndaren vakna? Att sparka stjärt i fightingspel är något jag har gjort i många, långa år. Inte för att jag är särskilt vass i genren, ganska medelmåttig på sin höjd, men för att jag tycker att det är underhållande med combos, kast, höga och låga slag mot vänner där det briljerar i allt från Street Fighter II, Tekken 3 och Mortal Kombat X. Jag har även djup respekt för Nintendo och dess varumärken som i alla tider erbjudit starka karaktärer. Spel som gång på gång knockar mig med en sällan skådad fingertoppskänsla och ett genomförande som år efter år poleras ytterligare trots att det inte borde vara möjligt. Kyoto kan sin karate. Men när Mario, Link, Fox McCloud, Samus, Donkey Kong, Yoshi och allt jag älskar från Nintendo däremot möts öga mot öga, näve mot näve i Super Smash Bros. - då förstår jag absolut ingenting. Ingenting. Upplaga efter upplaga. Karaktärerna flyger och studsar över skärmen, mätare och hysteriska attacker avlöser varandra, jag flyger ur rinken men vet inte varför och svävar in på banan igen genom att hamra på handkontrollens samtliga knappar - även här utan vetskap om varför eller hur många gånger jag tillåts göra det, vem vinner - vem är vem? Det här är en spelserie som jag för mitt liv mest troligt aldrig kommer begripa och som dessutom är en e-sport. Det ser ju däremot både roligt och läckert ut när andra spelar det, själv känner jag mig som en guldfisk fångad i en tornado där allt slår mig i ansiktet från alla håll. Att jag dessutom återkommer till nya delar beror sannolikt på att jag som sagt uppskattar karaktärerna och någon gång ska väl även jag förstå vad det går ut på. Men jag åker på teknisk knockout varje gång. Vad är behållningen i detta röriga virrvarr? Hur läser man öppningarna i det offensiva, när ska man vara defensiv, finns det fönster i det spelmekaniska och när vinner man - hur lägger man upp en strategi överhuvudtaget när hela havet stormar? Den dagen jag begriper mig på Super Smash Bros. har jag hittat skatten vid regnbågens slut, då en kista med guld ska finnas här. Jag kommer mest troligt beundra den oundvikliga uppföljaren till Nintendo Switch 2 tids nog mot bättre vetande vid det här laget också. För det ser ju så kul ut.
Assassin's Creed
Ubisoft var för min del länge synonymt med Prince of Persia där prinsen i Sands of Time sprang på väggarna i akrobatiska manövrar, parkour och spolade tillbaka tiden i strider med vassa kroksablar. Det var en storstilad comeback och stridsdans jag dansade även i de båda uppföljarna. På pappret borde jag naturligtvis ha varit eld och lågor över den då spirituella systerserien där Altaïr klättrade på väggarna, smälte in i folkmassor, följsamt katt-skuttade över alla tänkbara hinder och lönnmördade sig till framgång. Men jag fattade inte tycke för Assassin's Creed, vars koncept på pappret bockade av det mesta jag gillar i spel. Ett bra stridssystem, en intressant historia med Matrix-twist och rakt igenom välgjort. Det var banbrytande och trendsättande på många sätt men jag tappade intresset och föll ifrån och tog aldrig upp det igen. För min del står det sig som märkligt och jag kan reta mig på mig själv än idag som inte gav det chansen som det så tydligt förtjänade. Inte heller myriaden av uppföljare fångade mitt intresse efter att jag dömt ut startskottet. Det händer däremot att jag då och då sneglar mot både Origins och Odyssey och frågar mig själv om det inte är dags att ge den här spelserien den där chansen som den aldrig riktigt fick.
Gran Turismo
Att köra bil i verkligheten är roligt, att köra bil i spel är också roligt. Men att köra utmed streckade linjer, försöka ta kurvor utan att gå i spinn, räkna ut bromssträckor i förhållande till hastigheten och se sig själv omkörd - konstant på skärmen framför mig, det tyckte inte jag var lika roligt. Den lite mer realistiska sortens racing i spel är uppenbarligen inget för mig, vilket jag blev varse när jag som 14-åring skaffade Gran Turismo. Jag älskade konceptet och tanken på spelet, mängden bilar det hade. Bilder från spelet och förhandssnacket skvallrade om något hutlöst imponerande. I bagaget hade jag klockat åtskilliga timmar Sega Rally och även Colin McRae Rally - lite snällare spel att spela även om de utmanade också när man jagade tiondelar. Jag försökte lura mig själv att jag faktiskt tyckte om Gran Turismo, vilket gick hand i hand med mina förväntningar. En vän föll pladask och körde Endurance som pågick i flera timmar och han tjatade konstant på mig om att byta bilar via minneskort. Men jag fick ju knappt behörighet i spelets körkortssystem och fodralet samlade mest damm. Det var absolut inte ett dåligt spel i grunden och jag upplevde några varv som gick bra, men trots genuina försök att tycka om revolutionen som stavades Gran Turismo så gick det inte. Semi-realism eller ren partyracing i Mario Kart, Wipeout, Burnout och utvalda delar av Need For Speed har jag insett genom åren är något som jag däremot mer än gärna spelar. Det ska även tilläggas att allt med "Simulator" i titeln, vilket ju omfattar allt från att köra skördetröska och realtidsflyga i åtta timmar till New York, är något jag också önskar att jag kunde förlora mig i.
Starcraft
Realtidsstrategi går ofta snabbt och handlar om management. Det handlar också om att lägga upp strategier och taktiskt söka av kartan efter resurser, bygga ut sin armé av trupper, uppgradera enheter och attackera motståndet. Det går även alldeles för snabbt att dö med ett matchande temperament. Det här är en genre jag i många år svettades tillsammans med och försökte lära mig att älska. Command & Qonquer, Red Alert, Warcraft. Jag gillar i grunden strategi, men jag var (och är) också den gladaste av amatör när det kommer till Starcraft. Spelet är lysande, designen är briljant och Blizzards fina mellansekvenser har alltid tillhört något av det bästa i branschen. Jag gillar också att titta på Zergs, de fascinerar mig. Men jag kan inte spela Starcraft oavsett svårighetsgrad. Mitt fokus räcker inte till när min simultanförmåga sätts på prov. Jag vill ju tycka om det här och bli så ilsnabb som så många andra är. Återigen ser det så otroligt roligt ut när andra spelare drabbar samman, men min puls klarar inte av det. Jag kan inte prioritera ordningen på enheter att gå i strid med eller för den delen tänka om vid snabba vändningar. Jag ser allt jag bygger upp bombas eller spottas sönder med syra gång på gång. Allt borde gå att träna upp, men då måste man ju också ha drivet - och jag hade driv även i Starcraft, men jag hade inte vad som krävdes för att i slutändan tycka om det.
Vilka älskade storspel önskar du att du kunde ändra åsikt om?