The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt borde vara ett spel jag älskar då det har nästan alla ingredienser det behöver för att fånga mitt intresse. Och fångat mitt intresse har det visserligen gjort, flertalet gånger, men oavsett hur många gånger jag än gett det chansen sedan mitt köp på releasedagen under 2015 så har jag alltid gett upp någonstans på vägen. Sedan tar det flera år, jag minns knappt vart jag senast lämnade spelet så jag börjar om från början, och sedan upprepas cykeln om och om igen. CD Project Red har lyckats skapa fantastiska karaktärer som getts liv av ett arsenal av talangfulla skådespelare, man har skapat en enormt detaljrik värld, och mitt i allt det här har man gett minsta lilla sidouppdrag en enorm kärlek och omtanke. Men trots detta rycks jag aldrig in i det universum man lånat av Andrzej Sapkowski, att hitta Ciri tar en evighet för långt, wild hunt är knappt en del av spelet trots att det är med i titeln, att kontrollera hästen Roach är oerhört klumpigt, och The Witcher-världens förhållning till magi är en jag inte kan relatera till. Lyckligtvis har spelet Gwent dock, det är alltid något.
Elden Ring
Det finns mycket att uppskatta med Elden Ring och From Softwares resa dit genom de tidigare Souls-spelen som man definierade och sedan cementerade i perfektion i och med just Elden Ring. För min del dock har den brutalsvåra svårighetsgraden som är ett signum i dessa spel aldrig tilltalat mig. Den perfekta svårighetsgraden enligt mig är den som är aningen för svårt och som erbjuder dig att spela en bit ovanför din egen förmåga för att ta dig vidare. Souls-spelen och även i Elden Ring dock är det såklart av design bland det svåraste du kan ta dig igenom och givetvis väldigt belönande när du väl lyckas. Det finns en hel del gott att hämta ur det oavsett om det är Elden Ring, Dark Souls, eller Bloodborne. Men trots att jag spelat de flesta av From Softwares spel har jag aldrig lirat klart ett enda. Mitt äventyr tar alltid slut någonstans mitt i och det vill jag såklart aldrig belasta From Software för. Man har hittat sin nisch och publik och som sagt tagit det till större höjder än någonsin i och med Elden Ring. Här är det snarare min smak det är fel på men emellanåt händer det att jag önskar att just min smak var annorlunda.
Cyberpunk 2077
Det må ses som ett hat från min sida att ha med två spel från CD Project Red på den här listan men så är verkligen inte fallet. Det skall visserligen sägas att min hype inför spelet inte var särskild stor dock då den Cyberpunkiga stilen inte är min smak till godo när det kommer till sciene fiction. Men detta till trots fanns det ändå en viss försiktig optimism från min sida att se hur CD Project Red skulle tackla en så pass annorlunda titel efter tre raka The Witcher-spel. Tyvärr dock var spelet så pass trasigt vid lanseringen att det var närmast ospelbart i vissa stunder vilket gjorde att jag gav upp där och då. Dock gjorde jag ett nytt försök under fjolåret på Playstation 5 då CD Project Red helt klart hade vunnit tillbaka spelarnas förtroende och spelet skulle vara i ett bättre skick. Det var det visserligen men det var fortfarande trasigt på sina ställen vilket aldrig gick att se förbi för min del och mest troligt aldrig kommer göra det i framtiden heller.
Fortnite
Det här är egentligen inte så mycket ämnat åt Fortnite utan mer battle royale överlag där såklart Fortnite har nått nivåer konkurrensen bara kunnat drömma om. Just det förtjänar såklart Epic Games en enorm respekt för. Man tog ett Fortnite som under lanseringen 2017 inte alls hade lyckats. Det gjorde inte det Unreal Tournament 2016 man arbetade på heller (som senare också lades ned) och det skedde även med Paragon. Dessutom hade Epic Games sålt Gears of War till Microsoft och hade inte lyckats hitta en fungerande strategi som skulle ta dem framåt ännu efter det. Sedan lägger man dock till battle royale i Fortnite och ritar plötsligt om kartan för genren. Och istället för att låta trenden dö ut har Epic alltid varit duktiga på att implementera mycket gästspel och annat innehåll som håller spelet levande. Just det förtjänar man ännu en gång en stor respekt för. Så pass stor att jag önskar att jag själv kunde vara med på tåget och också älska det. Men det går alltså inte. Jag förstår såklart att man valt den design man gjort av en anledning men den är direkt avtändande för min del. Att bygga strukturer under striderna är så klart en cool implementering men ingenting som klickar med mig överhuvudtaget. Det var snarare en onödig distraktion från det lilla jag spelat. Oavsett om jag testat Fortnite, PlayerUnknown's Battlegrounds, eller Apex Legends exempelvis så ger jag upp redan efter några enstaka matcher och bara konstaterar att den här genren inte är för mig.
Clair Oscur Expedition 33
Det gör mig så ledsen att konstatera att Clair Obscur Expedition 33 inte föll mig i smaken när jag lirade det dag ett via Game Pass. Dels för att det är en indiéstudio som är helt oberoende som med sitt första spel direkt har en trolig nominering som årets spel senare i år. Men dels är det extra synd då mitt intresse föddes för spelet långt innan dess release redan när dess första trailer visades. Det var sagolikt vackert och musiken lyckades likaså att träffa mig någonstans där långt in i själen. Men framförallt var själva grundpremissen för Clair Obscur Expedition 33 där du har en slags tickande klocka som med ett år i taget innebär att alla som är i den åldern som klockan tickade ned till helt plötsligt dog på sekunden. Det var en sån enastående briljant idé till ett spel och från första stund var jag extremt exalterad att se hur Sandfall Interactive skulle tackla detta dilemma och implementera det i spelet. Jag hade kunnat skriva denna text tills jag blev gråhårig för att gå in på hur besviken och rent av irriterad jag dock blev på att den största saken som gjorde mig intresserad av spelet rent av var den sak som skrämde bort mig redan efter några timmar. Men det hade varit att spoila något jag hoppas att andra skulle tycka bättre om vilket lyckligtvis har visat sig vara fallet på grund av spelets enorma succé givetvis. För min del dock så kan jag bara konstatera att Sandfall Interactive tyvärr förklarade hela grundpremissen enormt klumpigt, på ett sätt som enbart var ironiskt, så när Clair Obscur Expedition 33 var så gravallvarligt som det är så gick det bara inte att ta på allvar. Det grämer mig fortfarande att behöva konstatera det då succéer likt Clair Obscur Expedition 33 sannerligen inte växer på träd.