Jag vägrar: Skräckspel

Jag är en räddhare, jag erkänner det. Jag verkligen hatar skräck i alla dess former och det gäller även den magiska världen av spel där inget är verkligt och verkligen allting kan hända. Speltillverkarna lämnar absolut ingenting till fantasin över hur hemska skräckspel kan vara och jag förstår inte hur någon kan sätta igång ett och säga att de njuter genom hela spelet. Det är verkligen ofattbart att man frivilligt utsätter sig själv och karaktärerna i spelet för våld utan dess like, monster, zombies, oskyldiga djur som slaktas och oftast en ond bråd död som lurar på andra sidan skärmen. Skräckspel tränger sig in i mitt innersta och mardrömmarna efter att jag utsatts för skräcken är obeskrivliga, hade jag skrivit manus för varje mardröm som slukat min själ så hade jag varit rik vid det här laget.

Första gången jag gjorde misstaget att sätta mig framför ett skräckspel var när min exman skulle spela Project Zero till Playstation 2, ett spel som har en sorglig historia om Miku som ska leta efter sin bror som spås ha dött i ett övergivet japanskt hus som ska vara hemsökt. När hon väl träder in i husets våld får hon leta igenom dammiga, mörka och läskiga rum där spöken plötsligt dyker upp och det enda skyddet till en början är en kameras blixt. För en räddhare som mig så var de första 20 minuterna tillräckligt för att jag aldrig någonsin mer frivilligt skulle sätta mig framför ett skräckspel igen, ALDRIG!

Det värsta med att vara så pass livrädd även för spel är att mina vänner tycker det är fantastisk underhållning att se och höra mig bli så rädd, problemet det medför är att jag ofta blir övertalad att prova läskiga spel bara för deras underhållning. Det är väldigt tydligt att de inte lider av lika starka mardrömmar som jag kan få fram bara av att se scener från dessa odrägliga spel. Mina drömmar är så verkliga att jag haft tillfällen likt en scen från Inception insett att jag drömt och tvingat mig själv att vakna medan en mörk gestalt springer mot mig för att döda mig innan jag slår upp ögonen och flyger ur sängen med andan i halsen. Tack vare att jag är så naiv och lättövertalad så har jag genomlidit diverse skräckspel som bland annat Resident Evil 2 där hälften av skotten skjuts runt zombien innan jag får springa panikartat i andra riktningen hållandes i ett tomt vapen. Min förmåga att kunna sikta och träffa i trängda situationer är makalöst dåligt.

Jag kommer aldrig förstå tjusningen med skräckspel. För mig erbjuder de bara ger en en rejäl pina och ångest. Jag minns bland annat hur dåligt jag mådde rent psykiskt efter att ha spelat igenom Heavy Rain, som inte ens är ett renodlat skräckspel, för att bara inse att den tragiska och mörka, våldsamma storyn krävde att jag mer eller mindre spelade igenom skiten en gång till, och sen en gång till. Det var direkt fruktansvärt. Hur någon kan sitta ensam i ett mörkt vardagsrum och verkligen njuta av exempelvis Resident Evil: Village går för mig bara inte begripa. Hur kan man sitta där och tycka att det är njutbart att må genuint dåligt? Får ni som dyrkar denna genre inte mardrömmar? Är ingen av er riktigt mörkrädd? Hjälp mig att förstå.

Nej skräckspel är verkligen inte och har aldrig varit min grej och kommer heller aldrig vara något jag sätter mig med om jag inte blir lurad eller övertalad för andras nöje att se mig lida. I grunden borde det kanske bli en videoföljetong på GRTV, när lättlurade Jenny sitter med kommande Silent Hill 2: Remake och svetten lackar. Eller vad tror du?