Det är svårt att inte börja med att förklara mitt glödande hat mot stealth-spel med en anekdot om Rainbow Six 3. Vi hade fått en tidig kod och Gamereactor var fortfarande ungt. Av oklar anledning hade jag åkt på att recensera det, trots min förkärlek för japanska spel. Chefredaktör Petter Hegevall satt och kikade på när jag spelade det.
För att summera det hela så var den totala katastrofen ett renodlat faktum. Exakt hur jag än gjorde satt det en kula i skallen bara sekunderna efter att spelet startat. Om det finns något jag är riktigt dålig på i spelsammanhang, så är det stealth och prickskytte. Rainbow Six 3 byggde på båda dessa faktorer. Petter skrattade så tårarna sprutade och än idag är det måttstocken för när någon är riktigt, riktigt (RIKTIGT) dålig på ett spel. Och jag skäms inte ens för att berätta det, för jag och stealth är varandras motpoler.
Mitt tålamod är och har alltid varit helt obefintligt. Som barn gick jag gärna omkring och störde klasskompisar under lektionerna, när jag knegade på Ericsson gjorde jag samma sak och som vuxen har det här fortsatt. Pratar jag med någon och de inte fångar min uppmärksamhet direkt så flyger tankarna iväg. Någon bokstavskombination är det säkert, och helt oförenligt med stealth som ju kräver massor av tålamod.
Multiplayer i Splinter Cell: Pandora Tomorrow står sig som det enskilda spelläge jag varit sämst i genom alla tider.
Även om det i teorin är lätt att undvika stealth genom att helt enkelt strunta i spel som bygger på detta, så är det inte så enkelt i praktiken. För stealth är efter Splinter Cell ett inslag som kan klämmas in i alla möjliga spel. Så sent som i februari satt jag och svor på ett sätt som förmodligen säkrat att Sankte Pers pärleportar för alltid är stängda för mig, till förmån för varnare tillhåll. Det som gjorde mig så sataniskt upprörd var... Hogwarts Legacy. Det har ett par enklare stealth-sekvenser som inte är svårare än att barn ska kunna klara av dem.
Men... jag är inget barn utan Jonas Mäki på Gamereactor. Och jag kan för mitt liv inte spela stealth. Varenda gång jag skulle vara osynlig och hasa mig fram blev jag omgående upptäckt och varenda liten passage urartade till ett träigt trial-and-error där det var mer tur än skicklighet som gjorde att jag till slut ändå på något sätt kom vidare.
Att ta sig fram obemärkt i Batman: Arkham Asylum var smart, men jag blev kontinuerligt upptäckt av alla, som om min Läderlapp haft en bjällra runt halsen.
Och såhär har det varit i 20 år nu. Vare sig det handlar om Metal Gear Solid 3: Snake Eater, multiplayer i Splinter Cell: Pandora Tomorrow, The Last of Us, Assassin's Creed III, Batman: Arkham Asylum, Red Dead Redemption 2, Call of Duty: Modern Warfare eller något annat som har inslag av stealth - så har det slutat på samma sätt. Jag rusar fram med dragna vapen, mentalt skrikandes "LEROY JENKINS" i mitt huvud för att bekämpa allt jag ser. Jag pallar verkligen inte med att smyga förbi en enda fiende och jag vill inte undvika en enda övervakningskamera. Det slutar ändå med katastrof.
Resultatet har blivit att jag idag försöker undvika allt som har med stealth att göra, men ibland går det helt enkelt inte. Trots allt är det ju så att smygandet letar sig in i alla möjliga spel, och vissa lir måste jag ju bara spela. Det ingår i jobbet att ha lirat genrens giganter. Varje gång slås jag av insikten av att jag verkligen har ett fruktansvärt uselt tålamod och inte för mitt liv klarar ens några sekunders uppmärksamhet av att slött titta på skärmen där min karaktär smyger omkring eller kryper på marken. Det är verkligen inte underhållning för mig, utan motsvarigheten till att kolla på färg som torkar.
Metal Gear Solid 3: Snake Eater anses vara seriens bästa spel, själv tyckte jag det var en pina att ta sig igenom eftersom all (100%) stealth suger.
Just detta blir också min ursäkt när min totala oförmåga i genren förs på tal. Jag kan slåss och skjuta i TV-spel, men smyga är och förblir något omöjligt. Jag vägrar befatta mig med skiten och det insåg jag alltså för 20 år sedan medan Petter Hegevall mer eller mindre höll på att avlida av skratt. Det går bara inte och varje gång jag på nytt testar får jag ett kvitto på att det helt enkelt inte är för mig. Förbjud skiten, säger jag bara.
