/Played > Esc > Exit Game
Mitt sista kommando i World of Warcraft ekar lika tydligt i huvudet som min första kyss.
Jag brukade spela ungefär sex till åtta timmar per dag. Ibland betydligt mer. Sällan mindre. Ett, i mina mått mätta, framgångsrikt gille hade inte bara rekryterat mig utan till och med placerat mig i förstaligan för 25-manna-räder. Detta efter att jag hade knäckt DPS-koden efter en grundlig speluppdatering. Guildledaren jämställde mig med en raketforskare och kickade omedelbart ned den dåvarande DPS:en till andraligan. Ingen ifrågasatte någonting. Vi var ett väloljat maskineri. En sprudlande arbetsplats med en auktoritär chef. Ingen kunde heller minnas när det roliga hade blivit ett arbete, och ingen verkade särskilt intresserad av att ta upp diskussionen. Allra minst jag själv.
Han ringde mig mitt på dagen en gång, guildledaren. Frågade om jag hade ljugit om värdet på en ring. En annan spelare hade klagat. Jag förklarade mig. Berättade att jag hade erbjudit ett pris som en annan spelare hade accepterat. Det var affärer helt enkelt. Bra, tyckte ledaren. Gillets rykte får aldrig dras i smutsen. Sanningen var den att jag faktiskt hade trissat upp priserna ordentligt på ringen, men inte bara för just det här enskilda exemplaret, utan för samtliga ringar av den här sorten på hela servern. Hur, frågar du? Allt började med en hacka, en sten och en dröm om att äga allt.
Låtsas för ett ögonblick att mineralen titanium har ett värde av ett guld på World of Warcrafts auktionshus. Lägger jag ut 20 stenar för det priset har jag snart tjänat ihop, just det, 20 guld. Om jag går ett steg till, sätter på en bra musiklista och samlar ihop mineraler hela natten bör jag rimligtvis tjäna betydligt mer. Tillräckligt mycket för att såsmåningom kunna köpa samtliga mineraler av den här typen och sälja de vidare till vilket pris jag vill.
Jag hittade formeln i en dyr "Make gold fast NOW!"-guide på internet och fann den förvisso fascinerande, men också full av faktamässiga fel. Sanningen är att man aldrig kan skriva en hundraprocentigt korrekt, objektiv guide kring hur man tjänar guld snabbt i ett onlinerollspel. I synnerhet inte i ett som är så kraftigt övervakat som World of Warcraft. Författaren hade utgått från att alla servrar beboddes av likadana spelare. Något som visade sig vara långt från sanningen, tillika något som väckte min upphetsning ännu mer. Jag var något på spåren.
Sent på tisdag och onsdag eftermiddag, av anledningar som jag än idag har svårt att begripa, lades flest enheter av värdefulla mineraler upp på auktionshuset. Jag var steget före och lade upp ett gäng av mina egna enheter till billigt pris för att ge sken av att varorna var värda mindre än vad de egentligen var. För att sälja snabbt lade andra spelare ut sina mineraler till ett pris som matchade det billigaste i nuläget. Mitt. De köptes därefter upp lika raskt som de lades ut. Av mig.
Jag hade distributörer. De visste bara inte om det. Nu behövde jag hitta rätt köpare.
När fredagskvällen knackade på dörren såg jag till att ha mineralerna uppe till försäljning. Dyrt. Flera hundra procent dyrare än om jag inte hade funnits på plats. Och allt sålde! Ingen brydde sig om några guld hit eller dit. Ska man bygga en helikopter eller ett par glasögon av finaste sort har man inte tid att pruta. När någon annan lade upp mineraler som matchade mitt pris såg jag till att köpa ut dem och lägga upp dem ännu dyrare. Mitt system var i rullning. Likaså det virtuella pengaflödet.
Onlinerollspel blir sällan roligare än man gör dem. Det är fascinerande att se vad som kan hända när spelare tillåts hitta dolda tyglar inuti ett förutbestämt ramverk. När kontrollen allt mer glider ur utvecklarens händer.
Snart var det inte tal om mineraler längre. Med pengar på banken kunde jag börja fiska efter större, mer riskfyllda affärer. Tack vare det frekventa raidandet visste jag precis vilka varor som var åtråvärda, och det ihärdiga manipulerandet av auktionshuset hade lärt mig precis när jag skulle köpa och sälja. Med lite tålamod kunde jag tjäna tusentals guld per såld vara, men jag nöjde mig inte där. Jag skulle ta det hela ytterligare ett steg.
Det tog tid, men efter mängder av envist studerande av dropfrekvens i spelets olika dungeons och raids kunde jag räkna ut ungefär hur många gånger per vecka jag skulle behöva spela specifika utmaningar för att med stor sannolikhet lägga vantarna på värdefulla föremål som inte var så kallade "bind on pickup". Jag var också tvungen att ta hänsyn till aspekter som hur lång tid det var kvar till nästa uppdatering, hur hög gearscore spelare hade, vilken build som var populär till vilken klass och vilken statistik spelare var beredda att betala dyrt för.
Såhär i efterhand finner jag det intressant att jag aldrig ifrågasatte det egentliga värdet i vad jag höll på med. Att jag aldrig övervägde att sakta ned. Det var allt eller inget, och det är en upplevelse som jag inte varit med om vid spelande förut. Jag säger absolut inte att jag ångrar mig, för det gör jag inte. Jag anser fortfarande att jag har varit med om något stort. En komplex spelupplevelse bortom orden, som bara fanns där och då.
Det går att argumentera i timmar kring vilken tidsepok som egentligen varit bäst i World of Warcraft, men sanningen är nog den att svaret är unikt för varje spelare.
Det kom till sist en punkt då jag till fullo ansåg att jag behärskade World of Warcraft. Jag hade knäckt koden. Jag var rik som ett troll, visste allt väsentligt om samtliga raser och klasser och var i högsta grad involverad i ett gille som ville någonting med sitt spelande. Men så hände något som skulle förändra allt: en expansion släpptes.
Plötsligt var all min kunskap om mineraler, föremål, builds, statistik, färdigheter, dropfrekvens och kostnader värdelös. Plötsligt var mitt hårda slit förgäves. Det var som att jag hade investerat all min tid åt att uppfinna skrivmaskinen bara för att bli överkörd av datorer och internet. Jag hade forcerats till ett vägskäl jag inte ville veta av. Antingen kör jag på, lär mig allt på nytt, bygger systemet från grunden igen och fortsätter på samma sätt i två år till - eller så slutar jag. Valet föll på sistnämnda, och även om jag skulle komma att återvända till Blizzards onlinevärld under perioder blev den aldrig riktigt sig lik, för mig.
Jag kommer aldrig att glömma känslan av att flyga på en grip för första gången. Att susa ovan molnen, blicka ned mot världen och se den ur ett annat perspektiv. Jag minns att jag såg en annan spelare där nere på marken, och jag minns känslan av att jag hade kommit längre än honom. Jag kommer heller aldrig att glömma lyckoruset som infann sig när jag äntligen kunde bygga en egen, svindyr Mekgineer's Chopper vars sidovagn lurade många godtrogna spelare utför branta klippor. Men framförallt kommer jag aldrig att glömma de där skälvande sekunderna när jag begick virtuellt självmord utan att säga så mycket som ett hejdå till någon alls. Förlust och triumf, sorg och lättnad i samma bitterljuva kommando.
/Played > Esc > Exit Game