2004 var de västerländska spelens år, inget snack om saken. Framför allt var det förstapersonsskjutarnas år, då vi äntligen fick Half-Life 2, Doom 3, Halo 2, Chronicles of Riddick och för den delen också Metroid Prime 2 och Far Cry. Allihop utmärkta spel, men... någonstans börjar jag faktiskt tröttna på att se ut över mynningen på ett vapen och panga på allt i min väg. Och framför allt är samtliga spel utvecklade utanför Japan. Kan det vara så att branschen har kört ifrån soluppgångens land?
Mina favoritgenrer, fighting, rollspel och musikspel, blev det inte mycket av under 2004 och fram till nu. I stort sett allt blev besvikelser, från Capcom Fighting Jam till Suikoden 4. Men nu börjar jag se en ljusning. Redan innan E3 har kommit igång finns det en hel rad spel som bara kan bli fantastiska, och samtliga från Japan.
Soul Calibur 3 (hösten 2005)
Officiell hemsida (japanska/engelska)
Trots att Soul Calibur 2 var ett riktigt bra spel som vi fortfarande spelar regelbundet kunde vi inte komma ifrån det faktum att spelet inte direkt var bättre än föregångaren. Det var bara mer av samma saker. Dessutom var det tveklöst så att spelet led av alla minsta gemensamma nämnare: Gamecubens begränsade polygonkapacitet och Playstation 2:ans texturer. Eftersom Soul Calibur 3 är exklusivt för Playstation 2 kan Namco istället utnyttja dess kraft maximalt utan att bekymra sig om konverteringar.
De spelmässiga förändringarna verkar hittills ganska små. Störst är nog att banorna numera kan ha förstörbara väggar och vara uppdelade i flera nivåer liksom i Dead or Alive. Däremot finns det en hel rad intressanta spellägen. Dels ett äventyrsläge med unik handling för samtliga karaktärer. Dels ett klassiskt utmaningsläge, som tidigare i serien. Och dels ett strategi-baserat spel där du får planera dina strider innan du sätter igång med själva slagsmålet. Sen finns det förstås en rad nya karaktärer. Vi har redan fått se Zasalamel, Tira och Setsuka, men ett par till lär dyka upp.
Men allt detta bleknar vid sidan av karaktärsgeneratorn som låter dig sätta ihop en helt egen kämpe. Av vad vi har sett är det en rejält detaljerad editor där det går att finjustera in i minsta detalj. Och varför inte? Det finns hur många wrestlingspel som helst, eller exempelvis Tony Hawk-spelen, med samma funktioner, så varför inte i ett riktigt fightingspel? Om den funktionen blir så bra som den verkar kan Soul Calibur 3 bli det klart bästa i serien och därmed ett av världens bästa fightingspel.
Namco x Capcom (26 maj i Japan)
Officiell hemsida (japanska)
Som om det inte räckte med Soul Calibur 3 har Namco också ett annat spel som jag längtar något ofantligt efter. Namco x Capcom är, smått oväntat, ett strategispel med actioninslag. Du flyttar runt dina karaktärer på spelplanen och när det blir strid får du kombinera olika attacker i spektakulära kombinationer som mest får spelet att likna Marvel vs Capcom 2.
Det som gör Namco x Capcom så intressant är ju just karaktärerna. 200 olika från de två företagen ska finnas med. Kos-Mos, Ryu, Jin Kazama, Chun-Li, Klonoa, Arthur, Regina från Dino Crisis, Taki, Mega Man... alla de hjältar som vi spelat i Capcoms och Namcos spel de senaste åren, plus otaliga mer eller mindre obskyra ansikten som Valkyrie, Unknown Soldier och Dig Dug. För mig som är karaktärsfetischist och älskar crossovers som Capcom vs SNK och Cardfighters Clash kunde det här spelet inte vara mer spännande. Till detta kommer också ett lysande soundtrack och klassiskt anime-inspirerade strider med närbilder när alla gör sina respektive superattacker. Allt i lysande 2D och enastående sprites. Om Capcom sedan bygger vidare på den här grafiken och gör ett komplett fightingspel kommer jag att vara i himlen. Men även som strategispel kommer det att spelas otaliga timmar i min Playstation 2, oavsett om det översätts eller inte. Jag håller tummarna för att åtminstone en amerikansk version presenteras på E3.
Oz: Rhytmical Combination (30 juni i Japan)
Officiell hemsida (japanska)
Oz är något av det svarta fåret i den här samlingen. Till skillnad från de andra spelen är det ingen uppföljare (eller åtminstone baserat på existerande spel), utan helt nytt. Det enda som talar för spelet är dess upphovsmän, men det är å andra sidan ingen nackdel i det här fallet. Fumi Ishikawa har designat närmare 200 karaktärer fördelat på Suikoden 2 och Suikoden 3, världens två bästa rollspel. Michiru Yamane har skrivit musiken till Castlevania: Symphony of the Night, världens bästa spel överhuvudtaget. Estetiskt lär alltså spelet att vara närmast oslagbart.
Oz ser på ytan ut att vara ett typiskt actionspel i Devil May Cry-stuk. De tre hjältarna Feel, Almira och Leon är så där extremt udda som bara japanska hjältar kan vara. När de sedan aktiverar sina superkrafter förvandlas de till bisarra monster - vi känner igen det hela. Men designen är helt tiden stilren och animationen riktigt bra.
Undertiteln skvallrar också om att det inte riktigt är ett vanligt actionspel. Musiken är viktig för att tajma ihop långa kombinationer. De tre karaktärerna är också alltid aktiva, och dina två kompanjorer samarbetar gärna med dig för att jonglera fiender all världens väg.
I bästa fall kan det här bli ett klassiskt actionspel. I värsta fall blir det ett halvenformigt hacka-slakta såsom Chaos Legion eller Nanobreaker. I vilket fall som helst kommer jag att köpa både soundtrack och artbook och vara alldeles nöjd då också.
Shadow of the Colossus (obestämt datum 2005)
Officiell hemsida (japanska)
Ett av de mest unika spelen någonsin är Ico, Fumito Uedas lilla mästerverk. Givetvis vill vi se en uppföljare, men samtidigt är Ico en så komplett och perfekt berättelse att det är svårt att se en direkt fortsättning. Shadow of the Colossus (tidigare känt som Nico eller Wanda and the Colossus) är därför en helt fristående berättelse i en helt egen värld, men med samma sorts design och storslagna enkelhet som sin föregångare.
Shadow of the Colossus handlar liksom Ico om en ung pojke som kämpar för att rädda en flicka. Men den här hjälten är aningen mer handlingskraftig. Det hela påminner lite om handlingen i Zelda 2, där flickan lämnas sovande i ett tempel. För att väcka henne måste hjälten besegra alla de jättar som befolkar landet. De här jättarna är av alla möjliga slag, från regelrätta giganter med hysteriskt stora svärd, till enorma flygande monster. Tillvägagångssättet för att besegra dem varierar därför, men i stort handlar det om att lyckas klättra upp på dem och hitta svaga punkter. Det här klättrandet kräver en del pusslande, precis som i Ico.
Ueda verkar vilja göra ett något mer kommersiellt och actionfyllt spel än Ico, utan att förlora det lågmälda berättandet och den ögonbedövande vackra designen. Jag ser fram emot ännu ett mästerverk.
Castlevania: Dawn of Sorrow (augusti 2005)
Officiell hemsida (engelska)
Slutligen då, det spel som är den absolut främsta anledningen att köpa en Nintendo DS. Dawn of Sorrow är en direkt uppföljare till GBA-spelet Aria of Sorrow och utspelar sig ett år senare. Soma Cruz tvingas kämpa mot en ond sekt som försöker återuppliva Dracula. Fortfarande har han förmågan att absorbera fiendens själar och använda dessa i strid eller för att ta sig runt i slottet. Det bäddar för ännu ett action-plattforms-rollspel i samma stil som Aria of Sorrow eller Symphony of the Night (nämnde jag förresten att det var världens bästa spel?). Med DS:ens förbättrade grafiska kapacitet och framför allt utrymme för bättre musik, kan Dawn of Sorrow bli precis hur bra som helst. Jag vill fortfarande se ett tvådimensionellt Castlevania på nuvarande eller nästa generations konsoler, men Dawn of Sorrow kan mycket väl matcha mitt favoritspel genom tiderna.