Super Mario Bros, Legend of Zelda, Metal Gear Solid och Halo är alla mycket bra spel. Och så fort det ska släppas en ny del av någon av dem så kan man vara helt säker på att all spelpress kommer att ägna sanslösa mängder utrymme åt minsta nyhet. Absolut inget fel i det, de är alla mycket bra spel. Men alla dessa spel som närmast smygs ut på marknaden (om de ens släpps i väst) och nästan ingen köper då? Oftast kan man läsa om dem i skumma notiser i spelmedier, man märker knappt när de släppts och spelar man dem så får man automatiskt en kufstämpel på sig.
TV-spel har för länge sedan vuxit ur sin lite barnsliga kostym, nu är det stora affärer som gäller. Företag vågar inte längre satsa rejält på titlar som inte automatiskt blir succéer, att misslyckas är helt enkelt för dyrt. Borta är den tid då det bara satt en handfull människor och gjorde spel. Ett normalstort spelprojekt idag involverar minst hundra personer och man törs inte chansa överhuvudtaget. Ingenting lämnas åt slumpen och utvecklare sitter i konferenser i timtal för att diskutera varenda liten detalj så att det ska tilltala så många som det bara går. Nu behöver inte detta vara något negativt och självklart släpper även de största spelbolagen nyskapande spel. Tyvärr har dock allt tänkande på vinstmaximering dessvärre en hämmande inverkan på fantasin i spelskapandet.
Mitt i all denna kommers kommer de ändå. De originella och riktigt nydanande spelen. Oftast från någon utvecklare som inte tillhör de allra största och får därför inte alls den uppmärksamhet de är förtjänta av. Fans av originella spel störtar likt gamar på spelet medan genomsnittsspelaren inte ens ägnar spelet en tanke utan köper sig ett ex av senaste Tomb Raider eller Gran Turismo istället. Efter max en ynka månad kommer spelaren som köpte någon av stortitlarna ha dem dammandes i sin bokhylla utan en tanke på att stoppa i dem i sin konsol något mer. Detta emedan personen som köpte sig det nyskapande spelet har ett spel som är roligt hur länge som helst.
Jag ska inte generalisera allt för mycket, utan lägger in en brasklapp om att Bungie minsann slog igenom med Marathon och visst fick tillbörlig uppmärksamhet samt att även Rockstars nyskapande Grand Theft Auto minsann fick vad det förtjänade. Miljoner människor har upptäckt dessa spel, men trots allt så förblir de allra flesta guldkorn faktiskt oupptäckta.
Tyvärr är det inte alltid vi spelare som väljer bort bra titlar. Även spelbolagen jobbar aktivt för att undanhålla oss originella spel. Japaner har sedan flera år tillbaka spelat ganska avancerade digtingspel som Tokimeki Memorial och Kita E. Dessa är typexempel på roliga spel som vi i väst inte får spela, vare sig vi vill det eller inte. Motiveringen till varför de inte släpps är allt som oftast att spelföretagen helt enkelt inte tror att de skulle sälja i väst. Andra exempel är de underhållande Naruto-fightingspelen till Gamecube som med lätthet konkurrerar med storheter som Powerstone. Visst, alla kanske inte har läst mangan om Naruto, men även figurerna i Kung-Fu Chaos och Powerstone var ju helt nya för folk och inte stoppade det spelare världen över från att ha roligt.
Jag har varit med om många generationsskiften bland konsoler. Och till alla mina äldre konsoler har jag givetvis favoriter. Dessa favoriter hör dock nästan aldrig till de spel som var stortitlar när de släpptes. Top Gun för NES var ett storspel när det kom, idag är det helt ospelbart. Wrecking Crew var ett spel som vare sig sålde bra eller fick mycket uppmärksamhet. Det släpptes något år före Top gun, men till skillnad från det sistnämnda är det omöjligt att ledsna på. Har jag minsta tråkigt så är det bara att fram Wrecking Crew och gå och hacka sönder lite väggar. Blades of Steel var ett topphockeyspel när det kom till NES. Men Nintendos egna, betydligt mindre avancerade, Ice Hockey är det som håller i längden.
Vi som köper spel måste sluta lura oss själva att köpa fullständigt själlösa spel. Titta själv i din spelhylla, hur många av de gamla toppspelen är idag urtråkiga? Att ett spel finslipats in absurdum är absolut ingen garanti för att det ska vara roligt länge. Inte sällan kan ett riktigt originellt spel vara kul bara för att det är just originellt. Ta Segas klassiska Samba de Amigo. Man ska spela maraccas till musik, och det är allt. Men tack vare den vilda idén så blir det vansinnigt kul, och det har knappt gått en månad sedan jag skaffade spelet (år 2000) utan att jag plockat fram mattorna och maraccaserna för att skaka loss till La Bamba och Macarena.
Som det är nu går spelindustrin mer åt att bli som filmindustrin där svulstiga Hollywood dödar varje form av kreativt tänkande. Där endast ett fåtal gigantiska företag släpper ett relativt litet antal filmer. Detta emedan små produktioner kommer att ha väldigt tufft att överhuvudtaget kunna hitta någon som vill finansiera den, ens i Japan som annars brukar anses vara ett land med många udda spel.
Sensmoralen av denna krönika blir att man ska vara lite mer lyhörd för nytänkande. De som skriker högst om sina fina spel har inte alltid täckning för vad de säger. Undersök om det där underbara spelet verkligen är så underbart, trots all reklam som säger att det är det. Varför inte prova att verkligen ta oss på Gamereactor på orden och faktiskt investera i ett spel som vi säger är riktigt bra, som du normalt inte kunde bry dig mindre om. Kolla överhuvudtaget in mer udda spel. Frapperande ofta är de otroligt roliga, trots att det bara handlar om att dansa, fiska, lotsa in råttor i raketer, simulera tågkörning, dejta flickor eller kanske spela musik. Dessutom kostar de ofta en hundring eller två mindre än stortitlarna. I slutändan är det ändå vi konsumenter som väljer om vi bara vill ha en massa storproduktioner eller om vi ska ha kvar de mindre och mer originella spelen.
