Skumma tanten från neråt gatan stannar till vid staketet i den hårda smålandshettan. Lätt förvirrad, svagt framåtlutad, munnen öppen, flackande blick och med håret så yvigt att man tror att hon smygbygger en teslacoil i garaget. Hon drar hon till med dagens skarpaste iakttagelse:
- Vilket väder vi har fått!
Varvid jag replikerar:
- Fuck off! End of discussion.
Nä, såklart inte, bara snälla fina ord till grannarna, det gäller att vara social om man ska överleva i ett villaområde, men ärligt talat så är det underligt vad människor engagerar sig i värme, kyla, blåst, regn och alla andra helt normala väderfenomen som kan tänkas uppstå under sommarsäsongen. Bli glad för att solen skiner? Sånt händer.
Själv tillhör jag den lilla undergroundrörelse som varken kan eller vill sitta och stekas i flock på badstränder. Av någon sjuk anledning tycker inte jag det är kul när huden blir röd och ramlar av. Jag gör som jag alltid gjort och väljer källaren istället. Svalt och skönt, bredband, TV, böcker, spel, och serier.
Häromdagen var det idiothett ute, i dag spöregnar det men källaren är tempererad som en jordkula. Ett vädringsfönster skvallrar om solens upp och nedgång annars är det timmen noll twentyfourseven och har man inget annat för sig så går det alltid att sortera. Har ni sett eller läst High fidelity så vet ni att en optimal katalogisering inte går från a till ö utan följer sin egen övertygelse.
Dagens stora projekt är att tömma ett förråd och därefter montera upp innehållet i ett gäng Billy-moduler. Det första stora frågetecknet är om konsolerna ska stå ordnade efter releaseår eller som förut, efter skick på kartongerna med fallande skala ner till en sorglig Vic 20 inköpt på en loppis i Helsingborg. Onekligen ett dilemma. Klart är dock att pongburkarna får stå tillsammans. Lite fantasiöst kanske, men Gamaticen och Conicen får samsas om utrymme även om den ena är färgkompatibel och inte har mycket att göra med Radofin-gänget. Båda har varsin glapp handkontroll och sånt går före. Winston Sinclair från 1976 är så överambitiöst produktutvecklad att den är omöjlig att ställa hos de andra.
För en vecka sedan var planen att dumpa allt till bästa dagspris men i dag har nostalgin slagit till med full kraft och minnen rasslar omkring i skallen i takt med att jag vänder och vrider på saker från förr.
Frogger... hmm... Parker Brothers... av någon anledning har jag aldrig införskaffat en Colecovision vilket är dubbelt obehagligt eftersom världens genom tiderna mest överlägsna maze-lir släpptes till just denna konsol - Lady Bug. (Ok, det finns till Intellivision också men Colecovision-versionen är den mest arkadperfekta, åtminstone enligt en stor, gul, supersnygg jättesticker på spelboxen). Och om jag får pesta er med ett relaterat minne så drar vi tidsmaskins-spakarna till 1983. Platsen är Östersund, närmare bestämt Kärnans galleria, 20 meter efter entrén till vänster, precis innan rulltrapporna, ganska trångt placerad bredvid den galna kaffe-lott-säljar-kärringen. Raster, håltimmar, en och annan bortskolkad stund, där... Lady Bug.
I dag vill somliga classic gaming-entusiaster förminska Lady Bug till en simpel Pac Man-klon men det var och är mycket större än så. I Östersund fanns en ytterst exklusiv skara som kallades 200-klubben. Det var den handfull arkadaristokrater som lyckats ta den lilla nyckelpigan förbi fantasiinsekter i warpfart, navigera sig runt dödskallar och genom en perfekt spelstrategi vräka sig ner i hålan, sno grunkan som frös de dåliga monstren och och på så sätt så småningom ta sig över 200 000 poäng. Svårt. Själv blev jag aldrig bättre än en skaplig hangaround men en gång var jag så intensivt inne i spelet att jag inte lät kaffe-lott-säljar-kärringen passera mellan mig och själva arkadapparaten. Hur skulle det gå till? Och vad hade hon där att göra? Släppa joysticken? Skulle inte tro det. Nu tror ni att jag fabulerar men detta är dagens sanning - hela den bisarra bataljen slutade med att jag blev utburen, hängandes i armarna på två Securitasvakter medan kaffe-lott-säljar-kärringen gick efter och smädade med allehanda gammeltantsglosor:
- Det finns trevliga ungdomar i din ålder!
- Och det finns trevliga tanter i din, skrek jag tillbaks innan jag stod på trottoaren med en högst relevant fråga - hur ska jag nånsin tordas gå in dit igen?
1495 dollar. Så mycket kostar ett nyrenoverat, originaldedikerat Lady Bug på quarterarcade.com. Bor du i USA och läser detta - köp! Sitter du och smyghåller på ett i Sverige - hör av dig till mig och sälj!
Annars då? Tja, som ni redan förstått så är livet i en källare inget bungyjump. Mer slowish. Mer Brick Tamland i Anchorman. Mannen som gillar glass och ett par bra byxor eftersom han har 48 i IQ. Men en sak kan jag säga, långsammare än livet i en övernattningslägenhet kan tillvaron ändå inte bli - med små tillfälliga blixtar av dramatik. När jag senast återvände efter två veckors ledighet trodde jag att jag hamnat mitt i en mordutredning. För att göra en lång historia kort: 1: Jag odlar ju grönsaker på kul. 2: Kamrat Holmberg skulle vattna under min frånvaro. 3: Han hade gått lös med kannan så att det var alger på fönstren. 4: Resultat: jorden började ruttna. Alltså, den lukten... Som om någon skrubbat in hela lägenheten med opastöriserad mjölk och konsistensfett. Som om de flyttat in den där killen i sängen från Seven - utan wunderbaumgranar. Som parfymen i nämnda Anchorman - bajs inlindat i bränt hår. Som när man av misstag prickar en självdöd, soljäst trast med grästrimmern. Jeeeeessuuus!! Jag spydde två gånger när jag var tvungen att köra ner fingrarna i krukan för att tömma ur jorden. Någon som gröpt ur skallen på en odöd för hand? Ungefär så.
En annan gång ska jag berätta hur jag i förrgår sövde en svart källarspindel med startgas. Den sover fortfarande.