Det kan förstås vara som så att det är nostalgi-brillorna som gör att min syn blir en aning grumlig och kanske rentav helt felaktig i det här fallet. Men medans licensspel idag sällan är något att ha och oftast har stressats fram för att kunna släppas i samband med en tillhörande film så är min uppfattning att det var annorlunda förr, i synnerhet på 90-talet för egen del. Visst hade spelen inget långt utvecklingsfönster då heller, men samtidigt kändes de ändå till stor del klara när de kom.
Toy Story gjorde att jag ofta fick öva på de svordomar jag kunde som barn, men det var också väldigt roligt.
Framförallt tycker jag att Disneys spel under den här eran stundtals faktiskt var fantastiska i all sin enkelhet. Jag kan inte säkert minnas vilket det allra första jag spelade var, men någonting säger mig att det nog var Toy Story till mitt gamla Sega Mega Drive (vila i frid, legend). Det var inte ett spel jag egentligen ville ha, men ett spel som jag ändå fick då de jag i första hand suktade efter antagligen var lite väl våldsamma enligt mina kära föräldrar. Vilka detta var har jag dock glömt med åren. Jag minns mest att jag tittade på omslagen i gamla Nordic Games i Borlänge och baserade mina förhandsval på det. Nåväl, Toy Story blev det alltså och trots en viss initial besvikelse och ilskna tankar som rörde tveksamt föräldraskap så vart det ändå en hit för egen del efter lite uppvärmning. Vi som spelat vet att det var väldigt, väldigt snyggt för sin tid och inte minst för att vara till just Mega Drive. Rent grafiskt kan det absolut mäta sig med flera spel till Playstation skulle jag säga. Utöver det så bjöds det även på en hel del variation spelmässigt, men jag minns också att det var ordentligt svårt och till stor del berodde detta på att spelkontrollen var spelets absolut svagaste punkt. Men annars? Ett alldeles utmärkt licensspel och vad jag har förstått så använde sig utvecklarna av en hel del smarta tricks för att kräma ur det mesta av Mega Drivens då ganska utdaterade hårdvara. Detta var också det enda spel jag någonsin hade till den gamla konsolen som inte var ett hockey eller fotbollsspel. Min pappa gillar nämligen att spela TV-spel han med, men att spela något annat än sportspel kommer inte på fråga, så han köpte förstås NHL-spelen och något fotbollsspel som definitivt inte var FIFA. Spelar gör han också fortfarande och har nu faktiskt skaffat sig ett Xbox Series S som han är väldigt nöjd med. Vad han spelar? EA FC och NHL, förstås. Standard är att han skapar en manager i spelen som han sedan döper till något lätt vulgärt, nu senast tror jag det var Omar Khlamydia som tog Leksand till SM-guld.
Herkules bjöd även på överraskande roliga bossfighter.
Ett annat som är värt att nämna i sammanhanget är också Disneys Actionspel med Herkules. Jag vill minnas att det fanns med på en demoskiva som följde med när man köpte en Playstation och eftersom vi då inte hade mer än ett fullt spel så fick den demoskivan slita väldigt hårt. Herkules vart en favorit, kanske till stor del också för att vi tyckte väldigt mycket om filmen. Efter ett tag så fick vi ju spelet i sin helhet också, jag minns inte om någon av oss sparade och köpte själva eller ifall det var en julklapp, men glada var vi åtminstone och vi spelade Herkules så det stod härliga till. För det var verkligen roligt i all sin enkelhet, mestadels sidskrollande med en massa plattformsmoment och lagomt utmanande för oss som då var mellan 7-10 år gamla. När jag tittar tillbaka på det idag så är det med värme men jag kan också se att det onekligen har sina brister i form av en stundtals ganska bökig spelkontroll som inte alltid var helt precis och som idag mest troligt hade frustrerat mig något oerhört. Herkules är också ungefär lika stel och smidig som ett genomsnittligt kylskåp, men det bidrar lite till charmen ändå på något märkligt vis. Det var knappast något mästerverk, men det var ett alldeles utmärkt komplement till filmen, precis som flera andra av deras licensspel faktiskt var under de åren.
Det är förstås ett höftskynke Tarzan har på sig om man ska vara petnoga, men bananhammock är ett objektivt roligare ord.
1999 kom sedan det sista spelet baserat på Disneys filmer som jag faktiskt tyckte och till viss del fortfarande tycker håller måttet. För er som har koll på årtalen så var det ju då Disney släppte lös sin vältränade människoapa Tarzan med den leopardmönstrade bananhammocken. Precis som i fallet med Herkules så var det inget mästerverk, men ett fint komplement till filmen som även här följer historien väldigt väl. Snyggare än sina föregångare var det också och med lite bättre spelkontroll än Herkules, återigen också ganska bra med variation i själva spelandet. Särskilt roligt tyckte jag det var att svinga i lianer och glida med full fart på trädrötterna, precis så som han gör i filmen och det är väl gissningsvis det närmsta jag någonsin kommit att känna mig som Tarzan. Undantaget då jag klättrade hela vägen upp för repet på gymnastiken, blev höjdrädd, vågade inte klättra ned och fick sedan gråtandes hjälp ner utav min idrottslärare Istvan. Inte mitt stoltaste ögonblick i livet, men en kort stund där så kände jag mig som djungelns konung. Om jag hade en lika fin bananhammock som den gode Tarzan låter jag dock vara osagt.
Med allt detta sagt så vet jag ju att det trots rubriken har släppts en väldig massa bra licensspel sedan dess och de flesta har heller inte Disney på något vis varit inblandade i. Men lika roligt som i barndomen har det ju förstås inte vart, men å andra sidan så var det mesta roligare då. Så jag låter mig helt enkelt förblindas av mina immiga nostalgi-brillor och drömmer mig tillbaka ibland till min lillebrors trånga pojkrum där vi satt i timmar och nötte alla dessa spel på en 14-tummare som antagligen vägde mer än vad alla vi gjorde tillsammans. Det var fina tider det.