Livet som fegis gör sig påmind varje oktober när halloween närmar sig. Masker och hus som dekoreras överallt för att inte tala om att det nu är mörkt innan klockan är åtta. Med jämna mellanrum får jag recensionsförfrågningar av vårt överhuvud på redaktionen, monsignore Petter om jag vill recensera ett spel av den läskigare arten. Har han helt missat vem jag, Majsan är egentligen? Ryktet om att jag saknar ryggrad måste ha gått förbi honom. Visst, det första intrycket kan lura en, jag ser kanske ut som om jag är en stark och förnuftig liten människa men det är långt i från verkligheten. Egentligen är jag hon som snabbt drar in foten under täcket om den hamnat utanför sängkanten ifall det skulle vara ett otäckt monster under min säng som vill kittla mina fötter när jag somnat. "Men du spelar ju Resident Evil" brukar han alltid kontra med den gode Petter. Mmmhmmm jag gör ju det, men det är för att de spelen vet jag vad jag kan förvänta mig av. Jag vet att det låter wierd, men jag har spelat de spelen så många gånger att jag trots att jag är galet rädd ändå spelar vidare för jag känner deras tricks, dom där Capcom.
Jag vet att när jag vaggas in i trygghet och bör pusta ut att det är då jag ska hålla hårdast i min hagelbrakare och krama avtryckaren försiktigt. Jag är liksom inte uppvuxen med skräckfilmer som så många andra som blev presenterad för det i relativ tidig ålder. Jag har en pappa som alltid varit räddhågad av sig och aldrig gillat när filmer varit för blodiga. Han har haft en låg läskighetsribba för sig själv och det har gjort att den ribban varit ännu lägre för hans barn. Sen jag var en liten vante har jag alltid fått höra att jag inte kan se ditt eller datt för att det kommer ge mig mardrömmar. Problemet med detta är att det skapar en nyfikenhet som jag än i dag har med mig. Jag gillar inte skräckfilmer men jag bär på en slags hatkärlek till dom, jag måste titta även om jag gömmer mig bakom en löjligt stor kudde. Och visst hade pappa Jörgen med ett J rätt att filmerna inte var bra för mig.
Än idag kommer jag ihåg den gången jag smög upp och ålade in i TV-rummet och tittade på Hajen och knappt vågade bada på våran Ölandssemester den sommaren då jag trodde att mitt öde skulle vara att bli slukad av en tre meter lång bredkäftad vithaj i Köpingsviks knähöga vatten. Efter jag såg Onda Dockan packade jag ner en gammal porslinsdocka jag hade fått av Nonna Evy för att jag trodde den skulle mörda mig när jag sov med en av pappas Globalknivar. Efter första IT-filmen 1990 med han som har ett efternamn som en indisk krydda blev jag löjligt skeptisk till clowner. Nä, nu var det inga glada och roliga snubbar i tio storlekar för stora dojor på cirkus som jonglerade och fejktrillade, nu var det mördarmaskiner som reste runt med Cirkus Scott på turné runt om i Sverige på jakt efter ungar att kalasa på. Men precis som allt annat reser vi vår ribba (inte den ribban) på vad som skämmer oss.
Filmer som fick mig att tillverka kolasås när jag var yngre får knappt ett höjt ögonbryn i från mig idag. Samma sak gäller TV-spelen som gett en IBS och allt för irriterad tarm. Sätter vi på våra gamla skräckspel från 90-talet kommer vi troligtvis småskratta åt både grafik och fienderna och undra vad vi fann så läskigt i en inte allt för lång tid tillbaka. Men det finns de spel som jag lägger min feghet åt sidan för att spela. Först är det då Resident Evil även om jag inte gillar seriens nyare första personskildring. Sen är jag svag för Super Massivs spel så som Man of Medan, Little Hope och House of Ashes. Men framför allt Until Dawn. Hur jag vågade spela det är för mig än i dag en gåta då hela min familj var på semester i Thailand och jag satt själv i ett stort mörkt hus med en creepy källare men på något sätt tyckte jag det var en bra idé där och då att börja spela det. Att jag likt en femåring sov i två veckor med lampan tänd behöver vi kanske inte prata om, eller? Precis som i de vanliga skräckfilmerna blev man som vanligt fruktansvärt provocerad över karaktärernas dumhet. Varför traskar folk alltid emot de läskiga ljuden i källaren? Varför springer folk alltid upp för trappan i ett hus när de blir jagade? Varför springer de inte ut?
Själv är jag sjukt stolt över mig själv varje gång jag spelar ett spel som är utanför min bekvämlighetszon. För det tar mycket på en fegis för att gå igenom mörka korridorer i ett spel. Att ströva över en kyrkogård om natten eller att faktiskt skjuta på fienderna och inte bara springa och gömma sig som faktiskt är den första instinkten som skriker inuti en. Men sen är det ju så att modet växer i spelet i takt med att vapnen också växer. Ju större picka desto mindre fegis. Så vad får Majsan att tillverka kolasås idag då? Ghouls i Fallout. Bara ljudet av deras väsande i mörkret och sedan de där våta fotstegen när de springer. Huuuuu. Hunters i Resident Evil. De jävlarna är för snabba för mig alltså och slutar alltid i ond bråd död för mig och inte hunters. Bossar. Satan vad jag hatar bossar. Får mig alltid att bete mig som en vettlös idiot och slutar alltid med att jag mest springer runt i en ring som om jag är med i ett maratonlopp och glömmer av att skicka iväg en endaste kula i mitt försök att överleva. Kan man springa ifrån en boss så borde jag ha en trophy för det.
Silent Hills sjuksystrar. De är nog de äckligaste jag vet och ser inte alls så trevliga ut som personalen på Sahlgrenska. Kunde de åtminstone inte ge dom ett par fotriktiga foppatofflor så skulle de se mindre otäcka ut. Banor som utspelas på sjukhus eller mentalsjukhus. Räcker jag ser en rullstol i ett spel så sätter magen igång. Diarré och pruttanfall på hög nivå. Spel som saknar vapen. Alltså, ska jag bara gömma mig? Som jag sa innan, ens mod växer med vapnen och utan vapen är det som att springa runt som en nakenfis. Haunting Ground är ett talande exempel. När Debilitas som ser ut som en efterbliven Quasimodo jagar runt efter Fiona och man bara kan gömma sig i garderober och skåp för att undvika att kramas till döds satt jag mest och skrek rätt ut när jag spelade. Hatade varje hemsk minut i spelet. Motorsågar och jutesäckar.
Alltså, bara ljudet på Dr. Salvatore i Resident Evil 4 fick mig att få vad som såg ut som en stroke och gjorde att jag hade konstiga ryckningar i ansiktet i veckor efteråt. Men han var trots allt vår generations Fröken Snusk. Hur överlever man då skräckfilmer och skräckspel som en fegis? Man spelar och tittar film i dagsljus. Man stänger av ljudet när det är som äckligast. Ibland sätter man på Smurfhits i bakgrunden vilket gör att allt som ser läskigt ut mer ser löjligt ut till den musiken. Man pausar ofta. Varje gång det blir överjävligt pausar man. Ibland i veckor tills modet vuxit en ribba. (Ingen sån ribba) Men det slutar oftast att man frågar sig själv varför man utsätter sig för sån här skit. Varför sitter man då med darrande händer, klappande hjärta och magknip och plågar sig igenom något som får en att krypa ur skinnet? Varför gör man saker som skrämmer en? Som gör att man tittar två extra gånger under sängen innan man ska sova? Jo, det ska jag säga er. För den där jäkla pappa Jörgen med ett J sa att jag inte fick när jag var liten. Allt är ju trots allt pappornas fel, och så är det även denna gången.