Henric Pettersson:
Meet Your Maker
Vid det här laget kan det väl knappast ha undgått någon här att jag är en sucker för Dead by Daylight. Älskar det villkorslöst och kan helt enkelt inte få nog av det. Den här månaden har jag dock tvingat mig själv att ägna mindre tid med det för att istället bekanta mig med studions nya lir som släpptes helt gratis med Playstation Plus i början av månaden. Efter att ha tillbringat ungefär 20 timmar med det kan jag konstatera att det är otroligt bra och fortsätter att kännas fräscht, tack vare den enorma mängd nivåer som finns att ta sig igenom i och med att spelarna själva skapar dem. Ingen är den andra lik, vilket helt enkelt gör det väldigt beroendeframkallande. Fortfarande har jag massvis med saker jag behöver samla material för att uppgradera så än är jag inte färdig med Meet Your Maker. Inte på långa vägar.
Måns gillar verkligen Dredge.
Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0
Jag borde verkligen lägga ned det här, vilket jag nu sagt i flera månader - haha. För jag tycker inte att Infinity Wards senaste Battle royale-spel är särskilt roligt längre, alls. Och jag är fortsatt usel på det. Ändå återvänder jag nästan varenda kväll och mycket av orsaken bakom det har med den sociala biten att göra. Några av mina bästa vänner tillbringar sina kvällar i den lobbyn och det är trevligt att bara slinka in där och köra nån timme, prata lite skit och klappa ihjäl motspelare med Riot shield.
Olof Westerberg:
Horizon Forbidden West: Burning Shores
Expansionen Burning Shores erbjöd inte särskilt mycket speltid i sig, men man ska heller inte underskatta den mäktiga känslan av att återvända till äldre områden med nya, kanske lite väl kraftiga vapenuppgraderingar och förmågor. Därför har jag med stort nöje tagit mig an de uppdrag och områden jag inte orkade slutföra och rensa i originalspelet. Jag har krossat gigantiska elefanter, krokodiler och enorma Stegosaurus-lika robotar som vore de skyddslösa insekter under mina skor. Världen, floran och faunan som omger Aloy är ju så fruktansvärt vacker och inbjudande, och den njuts allra bäst på ryggen av en robotfågel. Med det nya transportmedel som introduceras i Burning Shores, parat med mina milt sagt övermäktiga förmågor, så har jag plöjt fram genom det förbjudna väst som en veritabel mördarmaskin i jakt på de allra sista uppdragen och kartplupparna. Min resa med Aloy må äntligen ha nått sitt slut, men minnena finns kvar och längtan efter nästa äventyr i Aloys sällskap är större än någonsin.
Jonas Mäki:
Star Stable
En adekvat ritt i månskenet är näppeligen gemytligt, vilket sammanfattar mina åsikter om detta fantastiska spel väldigt väl. Jag ryktar mina hästar, tvättar av dem och flätar deras man vilket är en syssla som jag under lång tid upplevde som stressande men nu ser som rena rama terapin för någon som lever livet i 900 km/h, som jag gör.
Conny Andersson:
Star Wars Jedi: Survivor
Inför varje år brukar jag göra en lista på vilka spel jag personligen ser mest fram emot, och även om Jedi: Fallen Order hade sina rätt märkbara nackdelar så fanns det väldigt mycket bra med det. Det är ju, dessutom, Star Wars så att jag såg fram emot uppföljaren och hade den som en av mina stora titlar för 2023 är ingen svår ekvation. När det dessutom skulle recenseras så blir det ganska koncentrerad speltid, något det garanterat blivit, ändå, men kanske lite extra nu. Nu finns det ju en recension att läsa genom om man vill veta mer ingående vad jag tyckte, så jag håller mig ganska kortfattad här. Mestadels är jag glad att det känns så mycket Star Wars, även om det är karaktärer och platser (vi till största delen) inte sett i filmer eller serier så finns tonen och känslan där. Dessutom är spelmekaniken underhållande, det är visuellt läckert och att slåss med en ljussabel är otroligt häftigt, när det görs såhär bra. Star Wars Jedi: Survivor är i mångt och mycket en finputsad uppföljare, men det är framförallt ett väldigt underhållande och bra spel.
Johan Mackegård:
Mario Kart: Double Dash
Som traditionen bjuder när det vankas återförening i det Mackegårdska föräldrahemmet har den senaste månadens spelande besått till stor del av den gamla Gamecube-klassikern Mario Kart: Double Dash. Det är jag och min syster som tillsammans driver projektet om att en dag lyckas bemästra "All Cup Tour" på 150cc genom att säkra förstaplatsen på kuppens samtliga 16 banor. Den här gången kom vi väldigt nära. Frustrerande nära till och med. Förutom ett ynka race på den vedervärdiga banan Baby Park där jag slarvade bort segern och landade på en sur tredjeplats så låg vi på topp genom hela kuppen. Visst är det frustrerande när det händer men om jag ska tillåta mig att vara lite optimistisk så innebär ju förlusten att utmaningen finns kvar till nästa gång jag tittar förbi och även fast vår förmåga inte riktigt räckte till för att ta vårt lag hela vägen så lyckades vi ändå kamma hem hela tre personbästan, vilket inte är så pjåkigt ändå. Nästa gång har vi det.
Olof myser vidare med Burning Shores.
Måns Lindman:
Dredge
Det har inte blivit mycket till lir den här månaden. En ihärdig bihåleinflammation och ohemula mängder jobb satte stopp för det men lite kontemplation har det trots allt blivit när tid funnits och då uteslutande i unisont hyllade fiske-skräck-spelet Dredge. Det finns trots allt få saker som är så avkopplande som att fiska virtuellt. Man loggar ut, utschasad efter en lång arbetsdag och sätter sig vid den digitala floden, eller som här i båten, kastar lina och bara har det förträffligt men fiske är inte bara synonymt med mys. Framför allt inte i Dredge. Normalt sett är det primärt mygg, lera, dålig stämning i fiskelaget och bottennapp man behöver oroa sig för när fiskespöet åker fram men här är fiskets baksidor betydligt värre. Så fort natten faller på så kommer de små svinen upp från havets djup och försöker sänka mig. Eller små och små. Ibland är de rent av enorma, de paradoxala Lovecraft-bestarna, lika vackra som skräckinjagande men en sak har de alla gemensamt och det är att de gillar inte mig och min skuta men jag gillar å andra sidan inte dem så det går väl på ett ut det där. Att ständigt kastas mellan idylliskt fiske och stressfylld flykt har förstås tagit ut sin rätt och mina stackars nerver har lidit helvetets alla kval men det har det varit värt för i Dredge är varje dag ett helt nytt äventyr.
Marie Liljegren:
Resident Evil 4 (Remake)
Denna månad tog jag Majsan en resa till Spanien och jag får väl säga att resan inte riktigt var fylld av sol, bad och Pina Colada precis. Ständigt grådisigt väder, i den lockande sjön bor tydligen något av ett monster och invånarna verkar helt glömt bort hur man tar hand om turister, för inte nog med att de vrålar glåpord på spanska efter mig, de slungar även ett och annat bruksredskap efter mig. Skämt och sido, återbesöket i Capcoms spektakulära fjärde del har gett mig många timmar av härligt stressande hagelbrakaraction och jag gillar det skarpt. I mina ögon kommer det aldrig bli lika bra som tvåan men eftersom spelet är så olikt sin föregångare så låter jag bli att jämföra dom och ser detta spelet som något eget, något fristående.
Det känns skönt att få njuta av fyran utan den stela styrningen som var i det gamla, livet som jagat villebråd blir ju så mycket lättare då helst när fiender ibland regnar ner från takåsarna och plötsligt kan dyka upp bakom dig som gubben i lådan. Man kan liksom inte känna sig säker trots att man sekunden innan säkrat området och rensat bort alla fiender. Ashley känns heller inte lika våpig denna gång och är inte lika mycket till besvär som tidigare tack och lov och jag uppskattar verkligen att jag inte blir lika stressad av att spela detta nu som jag blev för 18 år sedan. Kan ju vara så att Majsan äntligen fått lite mod innanför bröstbenet? Genomspelningen väckte nytt sug efter de gamla spelen så det blev även att dra igång andra delen i brist på annat. Är inne i en läskighetsfas och ser fram emot att köra Dead Island 2 också, men det får nog bli om några månader. Först ska Star Wars Jedi: Survivor inköpas, mitt mest efterlängtade spel detta år. En sak i taget vet ni.
André återupplever EA:s mästarskräck just nu.
Niklas Wallin:
NHL 23
Det har ju inte hänt mycket alls sedan NHL 22, faktum är att det känns som att man faktiskt tog flera kliv tillbaka med NHL 23. Men trots detta så spelar jag, timme efter timme och försöker ta en plats i det lag som draftat mig. Det finns ju inget annat alternativ om man vill spela hockey tyvärr. Det ska dock sägas att jag ändå har kul och att hänga ett slagskott i krysset är fortsatt en väldigt skön känsla, en hel del saker har man ju ändå gjort rätt bra. Men nog drömmer jag väldigt våta drömmar om ett hockeyspel som får den kärlek och den budget sporten förtjänar men det lär nog aldrig bli mer än just en dröm.
André Lamartine:
Dead Space (Remake)
Jupp, för tredje gången i rad har jag placerat nyversionen av Dead Space i denna artikelserie och i skrivande stund är det numera färdigspelat. Med andra ord har spelat det till 100% och plockat hem Platinum-pokalen, förmodligen min andra eller tredje. Så bra är denna uppiffade skräckklassiker och utmaningen var på lagom hög nivå. Impossible-läget var hanterbart, likaså Plasma Cutter-trofén, men märkligt nog var Wishbone den svåraste utmaningen - där man ska slita loss en hängande lem från en necromorph. Jag fick den till slut, men inte genom att noggrant flå armarna av rymdkräken antiklimaktiskt nog - istället ryckte jag lite på en rymddräkt och ping! Så fick jag den sista trofén. Nåväl. Detta har varit en fantastisk resa och min röst på Årets Bästa Spel går nog Dead Space Remake, trots att det i grunden bara är en bättre version av 2008-spelet.
Johan Vahlström:
MLB The Show 23
Det var väl egentligen aldrig nåt snack om vad som skulle bli aprils mest spelade spel för mig. När MLB The Show kommer ut varje år är det spelet som dominerar min speltid i åtminstone två månader och så kommer det nog bli även nu. Virtuell baseboll är så avkopplande på nåt sätt. Samtidigt fylls det ständigt på med nya utmaningar som får mig att vilja logga in och svinga mitt slagträ. Som jag skrev i min recension skulle jag vilja se lite mer nytt till nästa år, men det som finns är fortfarande tillräckligt bra för att räcka i flera månader för mig. Det är än så länge det bästa sportspelet på marknaden och jag räknar med att det håller i sig.
Marcus Persson:
Afterimage
Spelandet har helt klart hamnat på bakfoten denna månad men ett gäng timmar med Kickstarter-succén Afterimage har det i varje fall hunnit bli. Personligen tackar jag sällan nej till nya Metroidvania-kloner men tyvärr föll Aurogon Shanghais kreation lite platt jämfört med annat som kommit före. Spelet erbjuder helt enkelt inte något tillräckligt unikt eller intressant för att höja sig över resten. Men som lite enkelt underhållning fungerar det strålande och där finns timmar och åter timmar av material för den som verkligen vill krama musten ur Afterimage. Det hjälper också att det emellanåt är rejält vackert med sin design som så tydligt hämtat inspiration från Ori and the Blind Forest. Precis som jag skrev i recensionen så hade nog spelet mått bra av ett halvårs extra utveckling och det kommer bli intressant att återvända till det senare i år för att se hur det utvecklats. För här finns definitivt potential i denna opolerade diamant.
Patrik Severin:
Wartales
Fantastisk simulering om att vara legoknekt under medeltiden. Du ansvarar för en grupp soldaters behov och utför uppdrag. Du rör dig på en stor kampanjkarta och träffar folk i alla möjliga yrkeskategorier. Genom att avklara olika uppdrag får du pengar för att tillrätta dina ambitioner. Du behöver planera och tänka långsiktigt så att du har råd att betala dina styrkor, ge dessa mat och dryck. Uppdragen är inte det enda sättet och hela upplägget för tankarna till Battle Brothers. Striderna är en omgångsbaserad affär och låter dig tillämpa alla dina färdigheter, utrustning och förmågor du skaffat dina soldater. Du kan även tämja djur och använda dessa i strid. Konsten är toppen, musiken passande och spelet sätter dig på prov. Det visuella är acceptabelt och jag har haft väldigt skoj med titeln under april månad.
Marie njuter av Capcoms klassiker i ny skrud.
Joakim Sjögren:
Advance Wars 1+2: Re-boot Camp
Jag älskade såväl originalet som den briljanta uppföljaren när de debuterade på Gameboy Advance för runt 20 år sedan, och att få återbesöka Andy, Max, Sami och Nell i nyversionerna av Advance Wars 1 och 2 har varit en fröjd från första till sista stund. Spelen har nämligen åldrats med värdighet, och den uppdaterade grafiken och de extra tilläggen (som att man kan spola fram strider) gör under för att hålla upplevelsen fräsch och modern genom de båda kampanjerna. Visst, det märks på sina ställen att äventyren har två decennier på nacken, men om man gillar snabb och finurlig strategi så går det inte att rekommendera Advance Wars 1+ 2: Re-boot camp tillräckligt mycket.
Vad spelade du mest av under förra månaden?