Månadens mest spelade: April 2025

Johan Vahlströms mest spelade under april 2025:
MLB The Show 25
Ingen stor överraskning här. Det är basebollen som bollar vidare, även om jag under månadens gång spelat ganska många olika spel. Det brukar se ut så här varje år. Mars månad domineras av MLB The Show för att sedan minska i speltid månad för månad. I år har det dock inte fallit av lika mycket som tidigare år, och speciellt förra året. Mycket av det beror nog på att detta kan vara det bästa spelet i serien, kanske någonsin. Det är så lätt att bara sätta mig ner och spela utan att behöva göra någon hjärngymnastik, det är någon sorts avslappning för mig. Sen kommer det nytt innehåll väldigt ofta, vilket gör att det aldrig känns tråkigt att spela.

André Lamartine:
Kingdom Come: Deliverance 2
I mitt förra inlägg skrev jag om hur imponerad jag var av denna våldsamma medeltidssimulator och spekulerade att det bara kunde bli bättre. Det blev det inte, åtminstone inte när jag stötte på ett av de sämst designade uppdragen någonsin. Detta uppdrag var så uselt att jag var nära att lägga ner spelet för all framtid, men efter att jag tragglade mig igenom helvetet självt återgick spelet till att vara världsbäst, igen. Jag har med andra ord fyllt ännu en månad med hästridning, banditutrensning och massvis med dueller, men något skakad av det urusla uppdraget och väntar nervöst på något som som återigen kan bryta den spelets fantastiska illusion. Fram tills dess kommer jag dock fortsätta att njuta av den makalöst matiga storyn som ständigt bjuder på nya twister och massor av passion.

Henric Pettersson:
Marvel Rivals
Jag spelade mängder av Marvel Rivals i början av månaden för att avsluta säsongen med en hög rank. Så blev också fallet (Celestial III) vilket är en av spelets högsta rank vilket resulterade i tajta matcher med hög puls. Nu, i andra säsongen, har samtliga spelares ranker reducerats med tre nivåer vilket lett till att jag buntats ihop med både sopor och grymma spelare. Jag har därför fortsatt kämpa den senaste tiden för att stärka min rank och slippa spela på, i mina ögon, denna ganska låga nivå (Platinum). Marvel Rivals har verkligen blivit en drog för mig där jag ständigt vill förbättra mig och där jag ständigt vill nå högre rank. I dagsläget kan jag därför inte se att jag kommer spela mindre den närmsta tiden utan sannolikheten för att detta är mitt mest spelade spel även i maj är därför stor.

Joel Pettersson:
Blue Prince
Herregud vad jag irrat omkring i Mt. Holly Manor. Dörr efter dörr har öppnats och nycklar och juveler har förbrukats i stadig takt. Jag har ännu inte lyckats hitta rum 46 (som är slutmålet i spelet) men jag har ändå gjort framsteg så att jag får sex mynt och 70 steg att börja med varje dag. Har långt kvar att gå - men jösses amalia vad det här spelet är bra. Det lutar åt en hög placering över årets spel - inte minst årets bästa indies. Det ligger och skvalpar där uppe tillsammans med The Rise of the Golden Idol, Return of the Obra Dinn, The Witness och Lorelei and the Lazer Eyes när det kommer till de bästa pusselspelen någonsin. Hur som helst, nu återstår bara att lyckas klura ut hur jag ska tömma poolen och fontänen på vatten. Något annat jag inte fattar är vart den sista kranen är. Behöver nämligen veta det så att jag kan tända den sista blåa flamman ute i trädgården. Ja, ni hör ju... har ni inte spelat Blue Prince förstår ni ingenting och det är precis rätt utgångsläge för att slänga sig ut i äventyret. Veta så lite som möjligt - det är rätt recept.

Martin Carlsson:
The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered
Det har inte blivit så mycket spelande den gångna månaden till följd av privata angelägenheter, men ett spel som stod ut och som likväl lyckades fånga min uppmärksamhet under månadens sista skälvande vecka var naturligtvis Bethesdas shadowdrop för knappt tio dagar sedan. Rollspelet som lade grunden för utvecklarens idag patenterade modell. Att jag har lyckats investera nästan 30 timmar på så kort tid skvallrar givetvis om något utöver det vanliga, vilket Oblivion Remastered på alla sätt och vis är. En ikonisk titel vars utförande snuddar vid en remake snarare än en remaster. Allt är omgjort från grunden, röstskådespelarna från originalet har kallats in på nytt och rubbet är stöpt via Unreal Engine 5. Att förlora sig i Cyrodiil är alltjämt en självklarhet när man ger sig i kast med spelet som snudd på saknar början, mitt eller slut där något nytt att upptäcka konstant lurar bakom hörnet. En titel ingen kan ha missat och som är väl värd att spana in om du aldrig spelat det tidigare - oavsett om du spelar på PC, Playstation 5 Pro (som i mitt fall) eller Xbox Series.

Moa Andersson:
Monster Hunter Wilds
Månadens mest spelade spel kammade hem titeln för andra gången i rad och gjorde det med bravur. Monster Hunter Wilds har blivit en dundersuccé hemma hos oss och har stått för nästintill allt spelande under den gångna månaden av flera förklarliga själ. Till att börja med släpptes ett nytt monster (Mizutsune) i början av april, därefter ett stort event med nytt innehåll och arena utmaningar på tid. Där var det blod, svett, tårar och en hel radda svordomar som krävdes från både mig och sambon innan vi lyckades med den enorma bedriften att få A-rank på Doshaguma-monstret som höll på att knäcka oss båda. Men Capcom stannar inte där utan levererar innehåll uppe på innehåll i ett löpande band, vilket gör det svårt att inte ta upp kontrollen. Så med facit i hand, är det inte konstigt att månadens mest spelade återigen visade sig vara Capcoms Monster Hunter Wilds som fortsätter att imponera och engagera.

Conny Andersson:
Clair Obscur: Expedition 33
Rollspelet med den udda titeln såg på förhand otroligt lovande ut. Det var det också, verkligen. Från dagen det släpptes har jag haft jag långa spelpass varje dag fram tills dess att eftertexterna rullade. Det var fantastiskt på så många områden; alltifrån dess starka berättelse, läckra grafik till sitt makalösa soundtrack. En mörk och annorlunda handling som hela tiden engagerade och stundtals riktigt kniviga bossar gjorde så att jag satt som fastklistrad. Det kändes som en perfekt kombination inom så mycket jag älskar med genren, komplett med en magnifik världskarta. Men det är framförallt resan som berörde mest. En resa fylld av död och mörker, men också med en gnutta hopp. En berättelse om alla de som gett sig av på expeditioner innan och inte nått hela vägen fram. Om att mötas av så mycket fasor men ändå på något vis orka ta sig vidare. Det finns liksom inget annat val när The Paintress målar en ny siffra, år efter år, och döden tar de som har åldern inne. Även om det hämtat inspiration från väldigt mycket, så lyckas det framförallt att kännas som något eget. Att ett litet team gör en sådan här debut får mig att fantisera om vad de skapar härnäst, men framförallt kommer just deras första spel finnas kvar i minnet ett bra tag.

Marcus Persson:
Star Stable
Det har inte alls blivit så mycket tid med min fina kompanjon Richard (föl, fullblod) den senaste månaden som det var först var tänkt. Orsaken till detta? Pollenallergi. Eller ja, först fick jag faktiskt en trästicka i höger pekfinger vilket innebar att jag inte kunna klicka på musen på två veckor och sen har jag varit en smula snorig i ena näsborren vilket gjort att jag mest vilat, istället. Raklång. Jag hoppas innerligt att jag inte åker på sendrag nu också, då är även hela maj månad förstörd.

Patrik Severin:
The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered
Jag må ha börjat med tidigare titlar i serien, men det var med Oblivion som tekniken bakom serien fick sig en rejäl uppgradering. Den nya remaster-utgåvan är ett fint exempel på ett projekt som bibehåller det som gjorde originalet så omtyckt och presenterar det på ett visuellt imponerande vis. Det hjälper såklart att denna version är över förväntan och en riktigt fin hyllning till det nästan 20 år gamla spelet. Vid sidan av lite tomma städer och enformiga grottor är det fortfarande ett otroligt uppslukande äventyr, där du kan göra vad du vill. Jag hoppas såklart att ryktena om att Fallout 3 ska putsas upp av samma utvecklare stämmer. För The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered är en bra nyutgåva och detta är ett fint exempel på hur man kan modernisera en äldre titel utan att förstöra originalet. Det har också blivit denna månads mest spelade titel hos mig, mycket tack vare nostalgivärdet och det fantastiska arbetet Virtous lagt ner på att uppgradera originaltiteln.

Alexander Lindberg:
Planet Zoo
En stor del av månaden har tillbringats med att bygga djurparker och ta hand om dess djur samt besökare i och med den senaste expansionen som släpptes för några veckor sedan. Det har varit en kär återkomst till ett spel jag har haft mycket minnen tillsammans med genom åren och nu fick jag skyldighet att skapa ytterligare några. Planet Zoo har verkligen blivit den där moderna versionen av Zoo Tycoon som jag hade önskat mig sedan jag var liten. I slutet av månaden tog dock The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered över min tid och det har varit en lika kär återkomst till ett spel jag växte upp med. Virtuos har lyckats balansera på en hårsmal gräns och lämnat kvar all den där magin som fanns där redan i originalet 2006 men uppdaterat det för 2025 i och med Unreal Engine 5. Man har lyckats få spelet så vackert som man minns det för nästan 20 år sedan och viktigast av allt lämnat kvar Jeremy Soule's sagolika musik som står sig som en enastående klassiker. Den enda jag hade önskat hade varit bättre prestanda då Oblivion Remaster har en del problem när du är ute i den öppna världen och regnet öser ner. Kan man bara fixa till det så ser jag inte varför jag inte skulle spendera en hel del tid i spelet även under maj månad.

Christian Håkansson:
Doom Eternal
Det är inte långt kvar till lanseringen av Doom: The Dark Ages och då kändes det som ett måste att lira igenom de tidigare spelen i följetongen. Därför har jag nu påbörjat Doom Eternal för miljonte gången i ordningen. Jag har nog klockat in över hundra timmar vid det här laget och tröttnar inte (konstigt nog). Det har självfallet blivit att spela på högre svårighetsgrad med vapnet centrerat i klassisk manér och utan HUD, allt för att lägga nivån snäppet högre än tidigare. Jag slås åter igen av hur gameplay-loopen är snortight, glory-kills (även om de på sikt kan bli tjatiga) är sadistens våta dröm och vertikaliteten och plattformandet får mig att snegla på Mario och tänka, detta är ett Mario för vuxna. Nu återstår att se om nästa spel kan leverera motsvarande tempo eller om det blir en ny tagning av genren. Oaktat har jag stampat, slitit, skjutit och hoppat mig fram i galet välgjorda miljöer med påskägg i varje hörn. Doom Eternal klarar tidens tand och är fantastiskt väloptimerat. Andra utvecklare borde göra studiebesök och ta anteckningar för det har varit en ren dröm att spela Doom Eternal på både Playstation 4, Playstation 5 och PC.

Niclas Wallin:
The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered
Jag har inte klockat många timmars spelande i april på grund av ett väldigt intensivt schema på nästan alla håll, men när Oblivion både utannonserades och släpptes var jag förstås helt enkelt tvungen att frigöra lite tid och återvända. Till allra största delen är jag väldigt nöjd med den här remastern, rent grafikmässigt är det ju förstås ett ordentligt ansiktslyft och Oblivion har aldrig varit vackrare. Rent spelmekaniskt känns det dock lite gammalt, men det är inte bara dåligt det heller då det ju på så vis också hela tiden känns bekant. Det var i princip bara att plocka upp handkontrollen och ta vid där man slutade en gång i tiden, vilket var väldigt trevligt och inte minst nostalgiskt.

Joakim Sjögren:
Clair Obscur: Expedition 33
Egentligen har jag inte tid för något storslaget rollspel i detta nu, men när lovorden för Clair Obscur: Expedition 33 började hagla in så kunde jag inte hålla mig från att ladda ner äventyret i fråga. Jag har däremot inte hunnit spela allt för mycket (har haft ont om tid som sagt) men av det lilla jag har upplevt så råder det ingen tvekan om att detta är ett äventyr som är byggt med passion, kärlek och en förståelse kring vad genren handlar om. Det finns nämligen en trevlig blanding mellan gammalt och nytt, och med karaktärer som grabbat tag i en redan från start så är det en fröjd att både se dem både briljera i strid likväl som att utvecklas som personer under resans gång. Jag har sedan som redan nämnt egentligen inte tid för det här just nu, men för Clair Obscur: Expedition 33 är jag villig att göra ett undantag.

Marie Liljegren:
Assassins Creed: Shadows
Denna månad har det funnit minimalt med tid till spel för min del, men när jag väl satt mig är det med Assassins Creed Shadows. För tillfället håller jag på att bygga min bas vilket tagit en hel del tid som egentligen borde lagts på mer uppdrag. Men det är allt för lätt att fastna i sitt byggande. Träd ska planteras och hundar ska flytta in så vem har tid att göra uppdrag liksom? Sen har jag en förkärlek att upptäcka hela kartan i spel jag spelar och har därför ridit land och rike runt på jakt efter loot vilket resulterat i finfina rustningar och en häst att dö för som påminner mer om en sjöhäst än en vanlig kuse. Så när nästa månad kommer sitter jag antagligen på samma ställe, ridande runt på landsbygden och letar efter keramik till någon tedrickare och planterar buskar vid min dojo.

Olof Westerberg:
Vampire Survivors: Ode to Castlevania
Medelhavsvärmen har svept in över Skåne och med den försvinner också delvis suget för komplicerade spel och långa, svettiga sittningar. Istället har jag vänt mig till det lika strykfula som ultracharmiga Vampire Survivors - det närmaste en automatisk, självspelande titel man kan komma. Att få följa sin tre pixlar höga sprite bli mäktigare och mäktigare tills hela skärmen fylls av glitchiga ljud och ljuseffekter vid spelsessionens slut efter 30 minuter blir aldrig tråkigt, hur enformigt och upprepande det än är. Att Castlevania äntligen gjorde (officiellt) inträde förra året med den matiga expansionen Ode to Castlevania - komplett med labyrintiskt slott, Dracula och Belmont-familjen - var bara kronan på verket på ett innehållsmässigt redan sprängfyllt spel.

Petter Hegevall:
R.C: Pro-Am
I ett försök att i text fånga den 8-bitsbaserade pixelmagin som går att hitta i Rarewares magiska NES-klassiker (inför min nu avslutade bloggserien "Racing från förr") återvände jag till Pro-AM och där har jag suttit fast sedan dess. Eller nej, jag har faktiskt växlat med The Tetris Effect som jag verkligen avgudar men det har helt klart blivit fler timmar i Pro-Am som är snudd på lika underhållande idag som det var för (snart) 40 år sen.

Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med under förra månaden?