Black Myth: Wukong
Conny Andersson
Jag var inte riktigt beredd på att ta mig an ett spel av det här slaget. Med en hög svårighetsgrad. Men så uppgraderade jag min PC ordentligt och behövde ju något att "testköra" den med. Vår recensionskod anlände lite sent men det var ju bara att dedikera ett gäng heldagar till att spela detta tills fingrarna blöder. Nåja, riktigt så illa var det inte dock. Men faktum kvarstår ju att jag är alldeles för dålig på denna typ av spel och det är rätt svårt. För andra kanske tajming och reflexer är rena barnleken, men när man passerar 40 är det lite som att ens egna handlingar går långsammare. Om jag nu ska finns en bortförklaring.
Men nog om att jag personligen är en ganska trög apa. För apan man spelar som är ju snabb, smidig och spelet är snyggt som tusan och riktigt roligt. Det är just ett enormt underhållningsvärde och drivkraften att ta mig vidare som gjorde varenda spelstund med detta till ett sant nöje. Hur många gånger jag än dog så gav jag inte upp utan fortsatte mina tappra försök att spöa spelets riktigt coola bossar. Men vid sidan om alla dessa är det ursnygga miljöer och känslan av en riktigt häftig resa som också lockar. Det finns mycket i Black Myth: Wukong som är fantastiskt och jag blev lite överraskad över hur kul jag hade. Som actionspel är det i stort sett fulländat och med tanke på det enorma antalet spelare som det lockat så står det ju klart att detta är en av årets största succéer. Om man nu gillar att plåga sig själv, lite, så är detta ett måste. Men det är framförallt ett måste just för att känslan av att besegra en boss är så enormt tillfredsställande.
Jonas Mäki:
Star Wars Outlaws
Så kom det äntligen, svenska Massives Star Wars-simulator . Jag har under andra halvan av månaden rest runt i Geaorge Lucas gamla galax som en alldeles lagom ruskig gangster och utfört allehanda uppdrag samtidigt som jag klättrat i ranking i den undre världen. Något perfekt spel är det inte, och det finns lite för många klassiska Ubisoft-sjukdomar samt att protagonisten Kay Vess känns träig. Men ändå, det är alltid något visst med denna galax och att bara strosa omkring bland allehanda rymdvarelser och en och annan stormtrupp gör mig omedelbart på gott humör, och flera av uppdragen är dessutom riktigt spännande - även om jag i ärlighetens namn skitit i allt vad stealth heter till förmån för vilt skjutande. Men det är lite av det fina med äventyret, att det går att göra till sitt eget. Om du vet med dig att du älskar Star Wars så kommer du otvivelaktigt ha kul med detta i slutändan.
Conny har spelat Wukong en himla massa under augusti och han älskar det.
Olof Westerberg:
Snowrunner
Trots att jag både införskaffat årets nysläpp av System Shock och Helldivers 2 så har inget spel kunnat mäta sig med att, mitt i den stekheta sommarvärmen, dra ner mörkläggningsgardinerna och kliva upp i förarsätet på min grisrosa truck i Snowrunner. När värmen sköljt över en under dagen och bokstavligen fräst sönder hjärnan återstår ingen annan ork än den som krävs för att långsamt, långsamt ploga mig fram i den gnistrande snötäckta och moddiga öknen i Alaska. Det är ren och skär zen att bogsera bort traktorer som fastnat i träsk, reparera broar och frakta ved, stål och tegel utan annat mål i sikte än att göra mitt jobb. Checka av ytterligare en box på en lista vars slut jag aldrig kommer att få se. Åtminstone är allt guld, zen och gröna skogar tills jag, efter att ha kämpat i en uppförsbacke i en dryg halvtimme, på vägen ner råkar välta ut packlårarna i floden. Då önskar jag att gud fanns på riktigt så han kunde få komma ner och smaka knogmacka.
Petter Hegevall:
Concord
Det hade såklart varit att föredra att skriva om ett spel i denna månads Mest-sammanfattning som jag faktiskt gillar. Innerligt. Men ibland får vi ju inte riktigt som vi vill och det råder för egen del ingen tvekan om att den titel som jag tillbringat allra mest tid med under de gångna fyra veckorna - stavas Concord. Tyvärr, kanske jag bör tillägga. För även om designen på samtliga miljöer och vapen är urläckler (jag älskar retro-space-grejen som känns väldigt mycket Farscape) och vapnen alla känns härliga att avfyra, är det ändå så pass mycket med Sonys snordyra Overwatch-kopia som inte fungerar, för mig. Värst är nog det faktum att det känns genuint ointressant ur ett spelmässigt perspektiv samt att speltempot är segt som sirap. Utöver det har jag svårt för alla de tvångsinkluderade woke-karaktärerna med blått hår, deras krystade pronomen och att det kostar 499 kronor i en subgenre där alla rivaliserande titlar är 100% gratis.
Henric Pettersson:
The Texas Chain Saw Massacre
Jag följde nästan utvecklingen av The Texas Chain Saw Massacre med förstoringsglas och såg verkligen, verkligen fram emot att få sätta tänderna i det. Av någon anledning blev det dock aldrig av efter att det släpptes men när det reades ut till ett lite väl bra pris på Playstation Store i slutet av juli slog jag till omgående. Därefter har jag nog klämt in 40 timmar i det och sågat itu flera offer som Leatherface och försökt att undkomma den sinnessjuka familjen som oskyldiga offer (och ofta misslyckats med det). Så här i efterhand hade jag verkligen önskat att utvecklarna hade polerat det mer då animationerna känns stela och ofta fryser karaktärerna till is när de blir knockade av sin motståndare. Kul är det dock. Det råder det ingen tvekan om. Ännu känner jag inte att jag är nöjd, utan kommer fortsätta finslipa på mina förmågor och lära mig kartorna än bättre för att öka mina chanser att ha ihjäl alla offer eller undkomma ruskprickarna.
Marie Liljegren:
Grand Theft Auto V
Jag får väl säga att inte mycket har hänt sedan förra månaden för mig. Jag sitter fortfarande med mitt älskade Grand Theft Auto V för hundrade gången i ordningen och leker runt som en fem åring. Härom dagen kraschade jag min bil och i brist på annat slog jag ner en stackare och stal hans cykel, ja, ni hör desperationen. Men det väckte nog ändå lite minnen från San Andreas-tiden i mig för den stackars cykeln trampades runt på i över en timma av en berusad Trevor iförd endast vita kalsonger som nog vänds på ett antal gånger. Tror inte att Trevor är den killen som byter varje dag men jag kan ju ha fel. Jag hamnade i alla fall på de konstigaste ställen med min cykel i skogarna och lyckades på det viset snubbla över två brev som skulle samlas in. Jag har nämligen fått för mig att jag ska göra som jag gjorde när jag första gången körde spelet på min PS3, hitta alla samlarsaker så som brev och rymdskrot.
Det lär ta sin tid men det är alltid kul att spela om ett spel på en annan konsol och ta trophys på nytt. Jag har inte många huvuduppdrag kvar och jag vet att jag tröttnar så fort allt är klart så jag passar på att göra färdigt allt innan jag kliver på och gör dom sista. Så här efter semestern blir det mycket gammalt som spelas, pengar har spenderats på en massa kul och man har levt gott under ledigheten så nu får det dras in med svångremmen. Kanske blir det ett nytt spel nästa månad men det tar emot att hosta upp över 900 kronor för ett spel så kanske väntar tills Black Friday. Just nu har jag ögonen på det nya Star Wars spelet som jag längtat efter. Men tills dess blir det jag, Trevor, Michael och Franklin som hänger och har trevligt. Trots allt har jag svårt att tröttna på deras sällskap.
Elden Ring är fortsatt superpopulärt på Gamereactors redaktion.
Patrik Severin:
Sins of a Solar Empire II
Jag har njutit i stora drag av uppföljaren till en fenomenal föregångare. Beslutet att sy ihop både 4X och realtidsstrategi resulterade i en lättillgänglig blandning. Storheten är att det är enkelt att sätta sig in i utan att tappa för mycket av djupet. Om man har svårt att ta hoppet till krigsstrategi eller omgångsbaserade strategispel är detta perfekt. Roterande planeter skapar en mer dynamisk spelplan och det blir svårare att försvara sig. Med lite nya funktioner som gör att du kan se planeternas rotationer och möjligheten att enkelt flytta dina försvar har du alltid möjligheter att anpassa dig. Trots detta är det i grunden väldigt likt sin föregångare. Ironclad Games nya är ett bra exempel på en trygg uppföljare. Det lägger till några nya funktioner och slarvar inte bort sitt koncept. Det verkar också byggt för att utforska mer av sitt universum. Vi vet sedan den första titeln att något har skrämt en av antagonisterna att fly sitt forna imperium och nu verkar det ha hunnit ikapp. Alla tre fraktioner är tillbaka med två spelbara versioner av varje. Dessa skiljer sig åt en aning och det är roligt att experimentera med båda. Jag är väldigt förtjust i Vasari som är den enda utomjordiska fraktionen, men jag tycker att det finns något att hitta hos alla tre denna gång. Det är inte perfekt men det är väldigt bra. Missade du originalet eller vill ha mer av det, är detta värt din tid.
André Lamartine:
Elden Ring
I skrivande stund har jag redan hoppat över till Black Myth: Wukong-skutan, men denna månad har alltså mest ägnats åt Elden Ring, som jag påbörjade för en fjärde gång så fort jag avslutade expansionen. Mitt mål denna gång är att besegra expansionens sista bullshit-boss utan en Mimic Tear, vilket blev min sista utväg när bossen kramade ur det sista av mitt tålamod. Jag har en bit kvar, men det har varit härligt att återupptäcka basspelet igen och spelet har bara växt på mig sedan det lanserades. Det är ingenting annat än ett solklart mästerverk där faror och gåtor lurar bakom varje tänkbart hörn i en värld som aldrig tycks ta slut. Planen är att jag ska varva Elden Ring med Wukong den kommande månaden för att besegra den där nedriga expansionsbossen solo och återfå den där stoltheten som bara From Software-spel lyckas väcka.
Oscar Norenberg:
Hitman: World of Assassination
Ett av de första spelen jag köpte till mitt Xbox (den första, tjocka, svarta lådan) var Hitman 2: Silent Assassin. Det släpptes 2002 om min googling stämmer, så att en hel del har hunnit hända sedan dess i spelväg är ingen underdrift, men Hitman som franchise lever trots det i allra högsta grad än idag. Länge har således samlingsspelet Hitman: World of Assassination legat högt på min önskelista på Steam, och under sommarrean var det helt enkelt dags att klicka hem det en gång för alla. Möjligen att det är nostalgiglajjorna som har åkt på, men jäklar vad mysigt spel det är ändå. Stealth är en sådan genre som jag tycker kan kännas så otroligt platt om kryphål upptäcks (typ att man står precis utanför en "upptäckarsvär" men ändå precis framför en vakt, och gör något extremt olagligt utan att något händer), men inte så i detta spel. Visserligen har jag än så länge bara hunnit tugga mig igenom en handfull uppdrag men variationen och kreativiteten man kan ta sig för för att genomföra uppdrag när man ska eliminera målet är oerhört trevlig.
Sedan ska det sägas (och här är det förmodligen tolvåringen i mig som skriker högt) att den generella coolhetsvibben i spelet gillas skarpt, även om den ibland kan kännas lite ostig. Det är helt enkelt svårt att inte älska den där Hollywoodmystiken som finns kring Agent 47. Givetvis är det ett uppdrag i Rumänien som gått snett, givetvis är det Agent 47 som är så skicklig att han överträffar alla förväntningar från de högst hemliga människorna som tittar på honom genom ett spegelglas, och givetvis har han inget namn förutom 47. Det är bara så det ska vara. Ett spel som utger sig för att vara exakt det det är, varken mer eller mindre.
En negativ sida som jag vill minnas att jag kände redan på det tidiga 2000-talet är hur lite alternativ det finns när man tröttnar och bara vill förvandla detta genomarbetade stealthspel till en actionfylld shooter. Det händer redan nu, bara några uppdrag in, att jag tappar tålamodet och försöker spränga allt i luften på en och samma gång. Hint: det belönas inte. Eftersom jag är fullt medveten om att detta problem förmodligen ligger hos mig snarare än hos Agent 47 så känns det riktigt orättvist att dra ner betyget på grund av det. Det är ett härligt spel som inte kräver din allra högsta koncentration och uppdragen är nätt uppdelade på ett trevligt sätt. Om du vill ha ett trevligt spel inom stealthgenren som är mysigt att spela i soffan på din handhållna konsol så är det helt perfekt, det kan ärligt inte gå fel.
Petter har känt vördnad inför sina nya pronomen i PS5-storsatsningen Concord, som floppat något alldeles brutalt.
Joakim Sjögren:
Elden Ring
Sedan lanseringen av expansionen Shadow of the Erdtree så har jag återigen varit fast i From Softwares förtrollande Elden Ring. Tillägget är visserligen avklarat sedan länge, men trots att jag fick runt 50 extratimmar av ljuvlig spelglädje så kände jag mig inte helt nöjd utan startade en ny genomspelning så fort sista bossen var besegrad. Just i detta nu har jag sedan återerövrat Stormveil Castle, gett Rennala pisk inuti Raya Lucaria-akademin samt intagit den gyllene huvudstaden Leyndell. Hade det sedan inte varit för ett par stundande recensions-uppdrag så hade jag dessutom gladeligen fortsatt upp mot Mountaintops of the Giants, tänd eld på det förbannade trädet och läxat upp Elden-besten också, men för stunden får jag nöja mig med att konstatera att Elden Ring är ett otroligt bra spel även år 2024.
Niclas Wallin:
Crash Bandicoot 4: It's About Time
Jag erkänner, för två år sen gav jag trots att jag älskar den lilla punggrävlingen innerligt upp hans senaste äventyr. Eller jag gav väl inte upp egentligen, jag kom till en av spelets många orimligt svåra banor och kom helt enkelt inte vidare för stunden varav jag helt enkelt tog en liten paus och den råkade bli två år lång. Men så när Playstation 5 välkomnades in i mitt hem med vidöppna armar så kände jag att det kanske var dags att avsluta det jag påbörjat. Det tog sin lilla tid men till slut så hade jag besegrat Dr Cortex ytterligare en gång och trots att det kanske är lite väl svårt på sina håll så är det ett riktigt bra spel. Därför är det ju oerhört synd att Crash existens nu åter svävar i ovisshet efter att ett femte spel ska ha påbörjats men lagts ned. Att han förr eller senare lär komma tillbaka ser jag som självklart, men jag hoppas verkligen att det inte behöver ta ett decennium till nästa gång.
Marcus Persson:
Valheim
Ärligt talat så skäms jag nästan. Strax över 2000 timmar har det nu hunnit bli, spritt över otal servrar och grupper av vänner. Från gröngölingar till ärrade veteraner. Det har varit lika mycket tårar som skratt växlat med glädjetjut och jubel av euforisk karaktär. Kort och gott, Valheim har förmågan att verkligen ruska om och väcka liv i en. Det är en resa väl värd att uppleva. För trots de många och emellanåt oöverskådliga strapatser man ställs emot går det inte att blunda för hur bländande stämningsfullt spelet verkligen är, även i de bistraste stunder. Från de rasslande träden som kantar de grönskande ängarna till mörkret från de omöjligt höga tallar och furor som utgör stommen av den djupa trollskogen. Den ogästvänliga, fuktiga dimma som håller träskmarkerna i ett bastant grepp, de gnistrande snöklädda topparna med sina oförutsägbara stormar. Ja, miljöerna och dess invånare utgör en ständig livsfara och utmaning även för de mest ärrade av vikingar. Men den underliggande skönheten, den bländar och fascinerar - upphör aldrig att trollbinda och förföra en.
Kanske är det också därför jag ständigt återvänder. Gång på gång evigt sökandes nya utmaningar och sätt för att kringgå problem och hinder jag (egentligen) redan är mer än väl bekant med. Med handen på hjärtat har jag kommit till sans med faktum att Valheim högst troligt är det spel i min samling jag tillbringat mest tid med någonsin. Nej, inte ens Diablo 3 med dess expansioner kommer i närheten av dessa 2000 magiska timmar, och fler kommer det att bli. Sanna mina ord. Valheim är ren och skär magi. Det är inte perfekt och fläckarna i dess upplägg är väldigt synliga. Men det spelar liksom ingen roll, jag älskar det precis som det är. Lite trasigt, en smula obalanserat, emellanåt frustrerande men alltid oändligt underhållande. Föga förvånande också det spel jag tillbringat mest tid denna månad, såsom många andra. Och jag tar nog trots allt tillbaka vad jag skrev inledningsvis. Jag skäms inte det minsta.
Jonas, Petter och Conny har alla spelat Outlaws på slutet. Åsikterna går isär om hur bra/dåligt det är.
Johan Vahlström:
Madden NFL 25
Genom att halva månaden gick till semester blev det inte jättemycket spelande under augusti. Det blev istället att tillbringa tid med att recensera amerikansk fotboll och kasta äggformad skinnpåse under den andra halvan. Det är långt ifrån ett fantastiskt spel och vissa saker gör mig galen, men det är ändå tillräckligt underhållande för att jag ska kunna tillbringa lite tid med det. Men med det sagt tycker jag att College Football 25 är roligare att spela. Madden-serien har alltid varit det som kickstartat sportåret (om man inte räknar med MLB The Show som släpps under våren) och väcker varje år det där suget efter att bara spela en massa sportspel. NBA, FIFA (nu EA Sports FC), NHL... Allt börjar med Madden. Och det är väl kanske den enda chansen jag har att se 49:ers faktiskt ta det där sista steget och vinna Super Bowl igen.
Vilket spel tilbringade du mest tid med under förra månaden?