Petter Hegevall:
Automobilista 2
Jag vet, i know. Jag vet. Det blir inte sällan tjatigt och enformigt när eder chefredaktör ska skriva om månadens mest spelade, för det är så ofta, så ofta precis samma spel - månad efter månad. Brasilianska Reiza Studios numer snart sex (!) år gamla racingsimulator dominerar inte sällan min fritid och augusti 2025 är verkligen inget undantag. Releasen av DLC-paketen som gav oss simracingdårar Aston Valkyrie AMR samt 2025 års version av Nürgburgrings Nordslinga, har varit anledning nog för mig att spela mer än vanligt och det är för egen del ingen överdrift när jag kallar Valkyrien för den bästa bilen i hela spelet.
Marie Liljegren:
Avatar: Frontiers of Pandora
Denna sommaren går till historien som den minst spelade för min del. Men nu i augusti månad blev det då äntligen dags att börja spela ikapp min backlog som växt sig stor under semestern som varit. Och vad passade inte bättre de dagar då regnet öste ner än att starta igång Avatar: Frontiers of Pandora? Spelet är riktigt snyggt, precis som filmerna en explosion av färger och det gör det till en fröjd att utforska. Och det är faktiskt där jag fortfarande är, lite på utforskningsnivån. Efter den rätt så långa introbanan så kändes det så frigivande att bara lufsa runt och upptäcka och att hjälpa dom runt omkring med sina småuppdrag än att följa huvudberättelsen. Samlar-Majsan studsar på blommor för att hämta grejer i trädtopparna, vet knappt än vad man har det till men om det är något som kan samlas så kan ni vara säkra på att jag är där som den dammsugare jag är. Gotta catch em all! Som vanligt har jag svårt att överse förstapersonperspektivet som jag inte är ett fan av men det är bara att bita ihop, Pandora behöver mig trots allt. Hittills håller spelet mig fången vilket inte är dåligt med tanke på hur rastlös jag varit på sistone och hur svårt jag haft för att bara sitta och spela när solen lyst utanför fönstret och svala bad och hängmatta kallat på mig. Får ta igen denna speltorka i höst när kylan kommer och allt lugnat ner sig.
Moa Andersson:
Dragon Age: Origins
Ibland finns det inget bättre än att hålla sig till det man redan vet att man älskar - och för mig blev augusti precis en sådan månad. För femtioelfte gången (minst) drog jag igång ännu en omgång av ett av världens i särklass bästa rollspel någonsin, Dragon Age: Origins. Det börjar alltid likadant: Jag tänker att jag bara ska köra lite, men plötsligt är jag inne på min andra och snart tredje genomspelning. Utan att tröttna. Visst, det är lite sorgligt att se hur serien har utvecklats sedan den där magiska starten. Men det spelar egentligen ingen roll, för inget kan ta ifrån mig känslan av att klicka igång spelet, höra den ikoniska musiken och direkt kastas tillbaka till Ferelden. En remake eller remaster hade förstås varit en dröm, men tills dess är jag mer än nöjd med att återvända till de karaktärer jag både skrattat och gråtit med - i den form spelet finns, och som jag alltid kommer att älska.
Joakim Sjögren:
Resident Evil 8: Village
Det börjar närma sig release av Resident Evil 9: Requiem, och av den anledningen har jag under den gångna månaden valt att återigen lira igenom föregångaren. Även om jag sedan inte är helt såld på Villages alla komponenter (jag skrattar alltid okontrollerat när Ethan blir av med handen och sätter tillbaka den igen som om inget hänt) så går det inte att komma ifrån att det är ett underhållande äventyr från start till mål. Jag hoppas förövrigt att del nio blir en blandning mellan Resident Evil 7 och 8, och får de bara till blandningen mellan skräck och action på ett bra sätt så ser våren lovande ut.
Petter har försökt tygla Valkyrie AMR i AMS2 den gångna månaden. Otrolig bil. Otrolig känsla.
Martin Carlsson:
Battlefield 6 (Beta)
Sex (6!) veckor semester har jag haft i sommar då mitt schema linjerade så fint med arbetsplatsens återhämtningsveckor - och då har jag också försökt göra mesta möjliga av det. Vädret har visserligen pendlat mellan stekande UV och fodrad björnpäls, men knappt ens när de riktigt molniga eller regniga dagarna infann sig satt jag inne bakom gardinerna. Det fanns dock ett schemalagt undantag där plikten kallade, nämligen betaversionen av Battlefield 6. Jag kunde visserligen räkna på en hand hur ofta jag var matchens MvP men jag gjorde min del i vad som med all sannolikhet blir Battlefields stora pånyttfödelse. Det mesta här är en återgång till vad som satte spelserien på kartan; ljudet, grafiken, vapenkänslan, loopen och framförallt fokus på teamwork. Man vinner inte i Battlefield genom att tänka jaget före laget, vilket jag ser stor tjusning i. Det krävs viss balansering inför lanseringen för att alla pusselbitar ska passa - men tur då att just precis detta är syftet med större fokusgrupper som en beta innebär. See you on the Battlefield.
Henric Pettersson:
Diablo IV
När Blizzard först visade upp Diablo IV var jag taggad till tusen och lutade starkt mot att skaffa det samma dag som det skulle släppas, även fast jag förmodligen skulle behöva lira det själv. Men när spelet väl lanserades hade jag noll intresse och jag har av någon anledning inte ens tänkt på det sen dess. Men så satt jag nu och bläddrade i mitt spelbibliotek och såg att jag minsann hade spelet i mitt bibliotek, tack vare Playstation Plus. Så varför inte testa? Nu har jag lirat hela kampanjen och fastän det finns så mycket mer att göra, känner jag mig nöjd. Diablo IV var ett okej spel men som inte nådde upp till den nivå jag hade hoppats på. För min del känns spelvärlden för stor, för ointressant. Sidouppdragen är även dem för det mesta ganska oinspirerade och repetitiva att jag efter andra akten bestämde mig för att enbart köra igenom kampanjen, och därefter lägga undan spelet. Kampanjen var dock bra och jag gillar starkt hur Lilith var skriven och likaså Donan. Men nu när allt är över (tänker inte lira expansionen) finns där inget som lockar mig att stanna kvar i världen.
Patrik Severin:
Simcity 4
Detta uråldriga spel har ingen rätt att fortfarande vara bra. Tyvärr är det ett faktum att vi inte får lika många realistiska och bra stadsbyggare av moderna städer numera. Jag gillar dock båda Cities Skylines men bestämde mig en kväll att starta en ny stad i Simcity 4. Trots sin ålder är det både charmigt och beroendeframkallande att försöka bygga den perfekta staden åt sina simmar. Det är trivsamt att bara försvinna lite i den enkla bakgrundsmusiken och försöka öka stadsbornas glädje eller välja mellan olika energilösningar. Det är tråkigt att Simcity blev ett offer för industrimentaliteten att erbjuda liveservice och att alls ska vara uppkopplad med vänner. Serien var utan tvekan industrins främsta stadsbyggare när den fokuserade på enspelarupplevelsen och att bygga stora levande städer. Om du inte spelat detta på många år kan jag rekommendera dig att prova igen. Det är fortfarande ett imponerande bra spel och fungerar väl på moderna system.
Vissa av oss gillar självplågeri, bevisligen.
Joel Pettersson:
The Rogue Prince of Persia
Maken till tillfredsställande movement får man leta efter. Det är förtrollande vackert när parkouren kedjas samman som i en välflätad järnkedja och man glider över banorna likt den dödliga persiska vålnaden man ikläder sig rollen som i det nya Persiska Prinsen-äventyret The Rogue Prince of Persia. Det märks att teamet bakom det har jobbat på Dead Cells förut och det är bara positivt. Testa det om du inte redan gjort det.
Olof Westerberg:
Pokémon Trading Card Game Pocket
Sommaren har fortsatt med mindre stationärt spelande - men tur då att Nintendo äntligen fick vett nog att uppdatera sin portabla kortöppnarsimulator med den mest omvälvande uppdateringen hittills sedan lansering. Sent omsider går det nu att byta kort närmast ohämmat, vilket lett till en stadig jakt på andra spelare att utväxla fickmonster med. På grund av detta har jag otroligt nog lyckats fylla mitt första Pokédex (Shining Revelry) och ämnar nu gå vidare till nya jaktmarker. Blir vårens Celestial Guardians näst på tur att fyllas upp, eller fortsätter jag på sommarens boosterpaket Eevee-grove, där min tur varit sällsynt framgångsrik hittills? Vi får la se. Bara en sak är säker - gotta catch 'em all!
Christian Håkansson:
Metal Gear Solid Delta: Snake Eater
Augusti månad bjöd på ordentligt spelande först mot slutet. Den 26:e blev det verkligen åka av med remaken till ett av världens absolut bästa spel. Jag talar så klart om Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Jag har varvat originalet flera gånger om och förväntade mig väl egentligen inga stordåd, för att vara helt ärlig. Det hade på förhand talats om att spelet skulle vara troget originalet och visst är det så. Varje scen är utifrån perspektiv, vinklar och röster helt identiskt med originalet och allt känns så där tryggt och bekant. Med andra ord upplever jag det som att jag spelar originalet men med en ny färgpalett och grafiskt lyft. Det är fantastiskt att återvända till den sovjetiska djungeln, krypa runt och äta ormar och juck-vandra med fiendesoldater (ni som vet, ni vet). Den enda negativa aspekten hittills är den omtalade bilduppdateringen vilken fortfarande är ojämn. Det påverkar dock inte helhetsintrycket och vi kan säkert vänta oss både en och två patchar (Konami jobbade ju på bra med master collection när det begav sig och se på det idag). Det är något speciellt att sitta med ett nytt metal gear solid, som egentligen inte är så nytt. Jag kommer troligast försöka mig på platinum i detta, förr eller senare!
Jonas Mäki:
Shinobi: Art of Vengeance
Jag hade semester i augusti och i mitt huvud såg jag framför mig hur jag skulle spela min backlog. Men... så släpptes överraskande Is This Seat Taken till Switch och ockuperade all min tid, och det hade varit mitt mest spelade om jag inte fått Shinobi: Art of Vengeance att spela inför recension första arbetsdagen. Och som det massiva metroidvania-spel det är konsumerade det sedan praktiskt taget all speltid för mig. Trevligt nog har jag dessutom lite godsaker kvar att göra, vilket betyder ännu mer ninjatrivsel för mig innan det är dags att tacka och ta farväl av Joe Musashi för den här gången.
Marcus Persson:
Age of Empires II: Definitive Edition
Kan sommaren vara över nu? Svett och klibb har aldrig varit min grej så att hösten nu står och stampar vid husknuten, det är något jag välkomnar med öppna armar. Nåväl, strategisk siesta löser det mesta och så även de mest kvalmiga av dagens timmar. Så att man istället kan njuta av mörkret och dess omfamnande svala luft i kombination med vrålande soldater, vinande trebucheter och wololo-mumlande munkar. För precis som förra månaden är det medeltida krigföring som stått på menyn i form av Age of Empires II: Definitive Edition. Det är ju trots allt något alldeles speciellt med att jonglera resurser och se ens bas växa, samtidigt som fienden står och bankar på porten med sina arga korsriddare. Ett meditativt kaos och betydligt trevligare än läderhud och solbränna.
Conny Andersson:
Echoes of the End
Myrkur Games lånar friskt från mycket som kommit innan - men det gör inte så mycket. Echoes of the End är ett stundtals bländande läckert actionäventyr och riktigt underhållande. Visst, det märks att den Isländska utvecklaren inte riktigt klarat av att polera det helt perfekt. Det är en del buggar och lite "jankigt" emellanåt. Men det är samtidigt otroligt ambitiöst och storslaget. En linjär resa fylld av action och med stundtals ganska kluriga pussel. I skrivande stund närmar jag mig faktiskt slutet och även om jag på förhand trodde att jag skulle gilla det, då denna typen av episk berättelse passar mig väldigt bra, så är jag ändå förvånad över hur roligt det nu visade sig vara. För hur förälskad jag nu än råkar vara i spel med enorma öppna världar - så gillar jag också sådana här linjära äventyr. När det också är såpass snyggt som det ändå är så blir liksom resan värd att ta nästan enbart på grund av vackra och varierande miljöer. Som tur var så hade Echoes of the End även en hel del andra bra kvaliteter - vilket gör det till årets stora överaskning för egen del.
Marie har återbesökt svenska Massives version av Pandora under den gångna månaden.
Niclas Wallin:
Gears of War: Reloaded
Efter alla år som passerat (17) så var det slutligen dags för mig att spela igenom det första spelet i serien igen, denna gång med ett ganska hyggligt ansiktslyft. Förra gången lämnade jag det ju oavklarat och därför var det en aning emotionellt ändå när jag såg eftertexterna rulla. Det har ju hänt en del sedan dess och mitt 18-åriga jag hade nog inte trott att jag skulle sitta och spela klart det på Playstation, men så blev det ju alltså. Härnäst hade jag tänkt ge mig på multiplayern som förvisso var tillgänglig när jag spelade för recensionen, men då var det dessvärre stendött. Jag fastnade aldrig riktigt för multiplayern när det begav sig, men då berodde det sannolikt på att det var alldeles för olikt Call of Duty för min smak, som tur är har jag växt upp och breddat min smak sedan dess.
Johan Vahlström:
Crusader Kings 3
Under min semester i augusti dök det upp några videor på Youtube där det spelades Crusader Kings 3, på ett väldigt humoristiskt sätt. Och suget var omedelbart att återinstallera spelet jag inte spelat sedan 2020. Nu är jag fast i att försöka göra det svenska kungariket tar över världen. Det går ganska bra, men nu leker Djingis khan vilde och hans jätterike börjar hota mitt eget som för närvarande har kontroll över hela norra Europa. Jag är ju dessutom mitt i försöket att göra asatron till den huvudsakliga religionen i hela världen. Så att Odin, Tor, och de andra inte bara är kända som Marvel-figurer i framtiden. Mina kungar föds, de slår ner uppror, de har fruar och konkubiner, de får ungar som sedan blir kungar eller gifts bort för att skapa allianser. Det går runt och runt i samma cirkel, men det är en cirkel jag inte kan lämna.
Vilket spel tillbringade du mest tid med under förra månaden?