Kenny Nordgren:
Battlefield 6
När det begav sig var jag en torsk när det kom till Battlefield. En superstor torsk. Jag har säkerligen över 500 timmars enskild speltid på båda Battlefield: Bad Company, Battlefield 3 samt Battlefield 4. Under det senare spelet bodde jag ensam och var student i Örebro, och jag vågar påstå (samtidigt som jag skäms) att jag lade 97% av min vakna tid på Battlefield och bara 3% på min magisteruppsats. Efter detta har mycket vatten runnit under broarna och tiden till multiplayerspel har inte riktigt funnits. Nu, efter en kortare session med Battlefield 1, kände undertecknad att det var dags att övertala pacifisten i mig att plocka upp samt damma av de där vapnen som hängdes in i garderoben någonstans under 2013 för att köpa Battlefield 6 för nedsatt pris under Black Friday. Det tog någon vecka efter köpet innan jag började spela, men när jag väl började så kände jag ganska omgående att jag var på väg tillbaka till fornstora dagar. Till min familjs stora förtret!
Martin Carlsson:
Octopath Traveler 0
Decembers mest spelade för min del är ett retromodernt RPG i HD2D som jag också recenserade tidigare denna månad. Det blev några dygns äventyrande i den bedårande världen Orsterra där jag framförallt uppskattade presentationen och de turbaserade striderna, men även den klassiska intrigen och karaktärsgalleriet. Det var ett bra tag sedan jag torskade så hårt på ett JRPG som här, där jag på förhand inte riktigt trodde att det skulle vara så bra som det visade sig i slutändan - vilket var en mycket angenäm överraskning. Att det dessutom gör sig alldeles ypperligt handhållet på Switch 2 gör inte saken sämre, då jag har en tendens att annars hamna i doomscrollar-läge på mobilen när jag går och lägger mig.
Ett par herrar i redaktionen har avnjutit digital krigsföring i Battlefield 6.
Marie Liljegren:
Ghost of Yotei
Ja, man kan ju inte kalla mig för snabb för jag har ännu inte släppt mitt älskade Yotei åt sitt öde. Men sen är ju det också så att när ett riktigt bra spel som verkligen spelar på alla dina tangenter dyker upp så vill du ju inte att det ska ta slut och därför kramar du ut varje uns som finns att krama ut ur det. Jag är just nu på jakt efter Platinum Trophyn och det gör att jag måste hitta alla hemligheter och annat smått och gott för att roffa till mig den. Sen har jag sparat sista fighten så jag har en morot att göra för jag har lärt mig att det är lätt att tappa motivationen när väl alla uppdrag har körts klart. Då är det mycket lättare att bara börja med ett annat spel än nöta vidare på ett spel man känslomässigt tagit farväl till utan att veta om det. Så jag fortsätter min resa med Atsu och hennes vänner. Allt ska låsas upp och allt ska upplevas och jag tänker njuta av varje timme som spelet ger mig för trots all tid jag lagt på spelet kan jag ärligt säga att jag inte tröttnar på att besöka den vackra ön.
Johan Mackegård Hansson:
Mario Kart World
December månad har fyllts av lika stora mängder studier som stökiga förberedelser inför julen och spelandet har därför hamnat lite i skymundan i vintermörkret. Trots det så fick jag mig ändå en gedigen omgång rörmokarracing när jag i mellandagarna slog mig ner i redaktör Mäkis soffa för att avgöra på vilken nivå som min sociala status på redaktionen skulle ligga under det kommande halvåret. Antingen blir jag en vinnande fuskare eller... ja, en förlorande fuskare. Om jag minns rätt så var det kvällen innan ovädret Johannes kom till Östersund men något lugn före stormen blev det inte tal om för redan i första loppet slängdes det både tjyvnyp och glåpord i bägge riktningar när bådas vår desperation efter vinst steg oss så högt över huvudet att jag är djupt tacksam över att ingen annan var på plats för att bevittna vår resa mot ren galenskap. Hur slutade det då? Jo, inför vår sista och avgörande sammandrabbning anslöt sig även Jonas sambo som utan större ansträngning sopade banan med oss båda två.
Mackegård besökte det Mäkiska palatset och fick smisk i Mario Kart World.
Jonas Mäki:
Sonic Racing: Crossworlds
Så blev det jul och med det kom massor av släktingar och vänner och hälsade på. Det betyder som vanligt lokal multiplayer, och jag har spelat en kopiös massa Lego Party och Mario Kart World. Men... allra mest har det blivit Sonic Racing: Crossworlds. Den väldigt actionpackade racingen verkar falla alla på läppen och eftersom det inte förlitar sig fullt lika mycket på genvägar och gimmickar som Marios motsvarighet (tänker framför allt på grinding och hopp i Mario Kart World), så var det spelet mina bekanta ville spela. Vi har lirat, lirat och lirat i allt högre hastigheter där alla fått sina favoritförare och banor, vilket gjort att många vrålat högt av glädje när sistnämnda dykt upp i Crossworlds-valen. Sonic Racing: Crossworlds är verkligen det närmsta vi kommer Mario Karts produktionsvärden till Microsofts och Sonys konsoler, och det är verkligen ett måste i spelsamlingen.
Patrik Severin:
Battlefield 6
Jag har lagt mycket tid på detta sjätte inslag i serien. Efter betan var jag ganska uppslukad av min tid med titeln. Trots det väntade jag till julledigheten innan jag skaffade spelet. Idag har jag dock en hel del synpunkter på spelet som både är positiva och kritiska. En sak jag skulle vilja se att Dice gjorde var att slopa snipers för Recon och ge klassen dmr-gevären. Sedan ge denna klass betydligt mer poäng för att spana, markera trupper och annat. Utöver detta hade jag skapat ett par specialistklasser utöver de vanliga som bara två per lag kan välja varje match. Det skulle påminna lite som Red Orchestra 2. Specialistklasserna behöver inte alltid vara en sniper utan Dice kan innovera och skapa unika specialister med unika förmågor. Jag tror att det skulle fixa ett par problem spelet har just nu utan att helt ta bort en vapenklass.
Recon förlorade sin spawn-punkt efter betan och har haft en identitetskris sedan dess. För att lösa det skulle Recon kunna ges förmågan att kalla in artilleri eller något liknande med en gadget, så att de mer aktivt deltar i striderna. Jag tror att klassen skulle kunna få en fungerande roll och samtidigt lösa ett långvarigt problem med serien. Jag som verkligen gillar att spela som Recon skulle vilja se att klassen förnyas och förbättras så att klasserna synergeras bättre med varandra. Även om jag gillar min tid med Battlefield 6 tror jag att det finns justeringar Dice kan göra för en bättre upplevelse.
Jag är inte helt såld på att alla klasser kan välja alla vapen. Detta skulle jag vilja att Dice slopade i standardläget och tillät spelare att låsa upp på servrar. Om du vill ha en traditionell Battlefield-upplevelse måste du in på hardcore-servrar i nuläget. Det blir också konstigt när klasserna kan motverka sina svagheter med hjälp av fria vapenval. Jag ser gärna också att Dice lägger mer krut på att få ut fler stora banor med förstörelse och kombinerade vapenslag. Dessa mindre infanteribaserade banor är inget för mig och totalt ointressanta. Även om jag låter negativ finns det mycket bra i spelet också. Det är helt klart en fin startpunkt för tilläggspaket och nya banor.
Joel Pettersson:
Dungeon Clawler
Hos vår lokala ICA-handlare står det en sån där klomaskin bredvid ett gäng tuggummi-automater. Man slänger i en tjuga och får fiska upp några krispiga gamla godisar och någon enstaka leksak - inget för mig, men mina barn skulle kunna ruinera sin personliga ekonomi på den där mojängen. Tänk dig att en sån maskin men istället för i en affär med överpriser så är den helt digital och används för att smiska monster på kindbenet med. Det är nämligen lite så Dungeon Clawler är, där du ikläder dig rollen som en kanin som vill hämnas på en stor otäck lånehaj. Har inte lagt så stort fokus på lore här men själva spelupplevelsen är magisk. Otroligt lättsamt och avslappnande med roliga powerups och mekaniker som bidrar till grym variation och en beroendeframkallande hook. Det är i alla fall där jag lagt mest timmar... sjukt nog.
Conny Andersson:
Octopath Traveler 0
Efter att ha lagt lite över 50 timmar på det helt fenomenala Trails in the Sky 1st Chapter så kunde man tro att jag var ganska mätt på japanska rollspel, för en stund. Men icke då. Octopath Traveler 0 släpptes ju i början av månaden och jag som faktiskt funderat på ett mer old-school rollspel (där valet först stod mellan Suikoden och Dragon Quest-remasters) kastade mig in i ett nytt äventyr. I skrivande stund har speltiden just passerat 30 timmar och jag är lika förtjust i alltid av turbaserade strider, klassiska byar och typiska japanska dialoger. Men i denna serien är det ju också den bedårande 2.5HD-pixelgrafiken som charmar en rejält. Det är så att jag skulle påstå att det är värt att spela igenom bara för att få se alla lummiga skogar, snötäckta landskap och fantastiska effekter som denna visuella stil erbjuder. Som tur är finns det ju då också ett väldigt bra spel där bakom ytan. Det skvallras om ett riktigt långt äventyr också så chansen är stor att det är denna titel jag även kommer att få nämna nästa månad.
Marcus Persson:
Cast n Chill
Ingenting är som det ska, likadant från dag till dag. Allting följer samma mönster, ser på stan ifrån mitt fönster. Människor på rad i kö, äta, jobba sova dö, jaaaag går och fiskar. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Men faktum är att Cast n Chill mer eller mindre räddade mig under en av de mest hektiska och stressiga månaderna på väldigt länge. Julmys var det sista jag tänkte på och mitt i allt detta blev det Cast n Chill, motsvarigheten till digitalt kamomillte, som gav mig möjlighet att fly undan och tömma hjärnan för en liten stund. Ingen stress, inga timers, inga bossar, inga blinkande belöningar eller annan form av dopamin. Bara jag, mitt fiskespö och undersköna, pixliga miljöer. Vissa har väl kallat det för provocerande avslappnat, men för mig har det varit ren meditation. Cast n Chill blev min pausknapp. Mitt digitala vinterbad - fast, varmt, snällt och helt utan ångest.
Ibland behöver man verkligen en rejäl dos avslappning.
Johan Vahlström:
Inazuma Eleven: Victory Road
Jag har väntat på det här spelet i nära tio år. Inazuma Eleven Ares, som det då hette, utannonserades år 2016 och skulle släppas två år senare. Efter att ha spelat originalet på Nintendo DS och sedan uppföljare till handhållna format såg jag fram emot att spela det första konsolspelet i serien på min Playstation 4. Så länge sen är det. Två namnbyten senare (även Inazuma Eleven: Great Road of Heroes) är Inazuma Eleven: Victory Road äntligen, äntligen här. Och jag älskar det, precis som jag visste att jag skulle göra. Fotbollsrollspel är något som inte är väldigt vanligt, men Level-5 har verkligen lyckats. Efter en så lång utveckling är spelet proppat till bredden med material. 90+ matcher i ett spelläge som går igenom de tidigare spelen, en 30+ timmar lång ny berättelse, och en massa annat. Efter att ha varit sjuk en lång tid under december och inte kunnat spela något köpte jag det här som en julklapp till mig själv. Tomten tyckte tydligen jag hade varit extra snäll i år.