Månadens mest spelade: December 2023

Johan Mackegård:
Dark Souls
Efter att ha tillbringat en mordisk höst i Yharnam tillsammans med min gode vän Patrik så sadlade vi inför vintern om och påbörjade en ny gemensam resa i ytterligare en av From Softwares briljanta världar. Äventyret som gått under arbetsnamnet Dark Souls-december har varit lika stora delar nostalgi som upptäckarglädje för egen del i och med att min kompanion och vapendragare går igenom Lordran, mer eller mindre för första gången. Precis som i fallet Bloodborne. Patrik, som den erfarna spelare han är, har den här gången överraskat mig med valet av att jonglera tre karaktärer samtidigt genom hela resan, en barbar med fokus på tyngre yxor, en magiker av allehanda slag samt en snabb katana-viftande tjuv. Med mig som mellanhand har han således tillgång till trippla mängden uppgraderingsmaterial eftersom att han till stora delar har anpassat sina val av utrustning så att alla tre karaktärer dar nytta av olika typer av förfinad sten. Jag och Patrik har, tillsammans med vår tredje truppmedlem, värmlänningen Emil, således blivit en naturkraft att räkna med bland Lordrans nedgångna ruiner och jag ser fram emot att fortsätta att dräpa bossar, samla krimskrams och dö i deras sällskap, även under veckorna som kommer.

Marie Liljegren:
Baldur's Gate III
December har varit en månad då jag varit och dragit i precis allt i spelväg känns det som. Jag har börjat på ett spel, stängt av, börjat på ett annat och så har det fortsatt. Mycket har att göra med att jag jobbat så satans mycket denna månad att jag varit totalt utmattad när jag kommit hem att jag varken haft ork eller riktig lust att spela och då har jag velat runt. Men till slut fastnade jag för ett spel efter att jag dragit igång det och det var Larian Studios Baldur's Gate III. Jag har inte kört något av de andra spelen i serien och jag gick in med helt slutna ögon.

En otrampad stig så att säga och jag har efter en vecka totalt trillat helt ner i kaninhålet. Trots att jag knappt vet vad jag sysslar med för storleken på spelet är massivt och det finns menyer som jag verkligen fattar noll av så har jag fruktansvärt kul på vägen till att komma underfull med vad fasen jag håller på med. Jag slår tärningar i konversationer och tydligen är jag en jävel på just tärning för jag lyckas ofta. Kanske borde jag boka en resa till Las Vegas i en snar framtid? Stridssystemet har jag inte riktigt kommit på hur det funkar för den vill inte alltid som jag vill men fienderna dör tack och lov även om det tar tid. Och det är ju skönt att de väntar på döden snällt. Denna vinter ska jag djupdyka in i spelet och lära mig hur allt funkar har jag lovat mig själv så jag bemästrar det till fullo. Att vara en N00b är ju inte särskilt kul men som tur är det kul på vägen. Att utforska, bånka Goblins och munhuggas med kompanjoner. Kan förstå att detta spelet vunnit priser, för i vanliga fall brukar jag Majsan ta fram storsläggan när jag inte kommer in i spel och fattar. Men här sitter jag snällt kvar och spelar vidare, nöjd med livet som bard.

Joakim Sjögren:
God of War: Ragnarök
Det har tyvärr inte funnits speciellt mycket tid för att spela under december för min egen del, men när Sony och Santa Monica gav mig en ursäkt att återbesöka deras tolkning av den nordiska mytologin och allas vår favorit-gud-dräpare så kunde jag inte hålla fingrarna borta. Den nya expansionen Valhalla är nämligen ett ypperligt tillägg till ett redan mästerligt spel, och att få slunga mig mot ständigt eskalerande utmaningar och stångat mig blodig mot allt från troll till minotaurer har varit ett underbart vinternöje att portionera ut bland glögg och julskinka. Att hela DLC-paketet dessutom är gratis att ladda ner gör såklart inte saken sämre, och gillar man action, snygg grafik och en trevlig berättelse så är God of War: Ragnarök - Valhalla en perfekt julklapp för alla med en Playstation-konsol.

André Lamartine:
Avatar: Frontiers of Pandora
Det blev aldrig någon soldränkt strand för mig denna julhelg, men det finns ju andra sätt att undfly snö och slask på. Under julen har jag alltså tillbringat majoriteten av min speltid i den tropiska månen Pandora, där jag har njutit av att utforska utomjordiska djungler och återknutit kontakten med Eywa. Visst, det är ju en uppenbar Far Cry-klon sett till uppdragsupplägg och vissa animationer, och den tafatta storyn är inte på något sätt banbrytande. Presentationen är däremot vidunderlig och spelmekaniken är oväntat smidig, vilket gör detta till ett lika polerat som avslappnande äventyr som ständigt kastar belöningar och häftiga sekvenser mot spelaren. Är man ett Avatar-fan är detta en given spelupplevelse.

Måns Lindman:
Dead Space Remake
Ja, det var ju dags igen. Att än en gång ikläda sig rollen som Isaac Clarke och därmed ta sig an ett av de mest minnesvärda och svettiga rymdäventyr jag någonsin upplevt. Nu i uppdaterad modern skrud och även om det ofta finns god anledning att låta fina minnen vara just det, fina minnen så fanns det rimliga anledningar till att jag riskerade att förstöra en eventuell illusion av ett mästerverk i genren. För det första ligger det ju på Game Pass så det var ju i princip omöjligt att motstå lockelsen. Sedan var det också viktigt att plocka upp Dead Space för att se om det höll för årslistan då det utan tvekan var en contender i flera kategorier. Sist men inte minst så var det det perfekta sättet att förbereda sig inför julfirandet med släkten. Har man smugit runt i Ishimuras mörka gångar fyllda med allsköns jävelskap och fått hjärtat i halsgropen så många gånger att man tappat räkningen så klarar man det mesta sedan. Då klarar man vilket jultrauma som helst. Glädjande nog så gjorde Dead Space Remake originalet rättvisa. Eller nej, det är i underkant. Det var en av de allra bästa spelupplevelserna jag haft i år.

Stridssystemet där man behöver skjuta av lemmar i en viss ordning har alltid varit ytterst tillfredsställande och nu kändes det ännu tajtare. Precis som i all slagkraftig skräck, så var det dock i slutändan atmosfären som var den stora stjärnan här, vilket var fallet redan 2008 men nu ännu mer så. Att än en gång få smyga omkring i den där sunkiga plåtburken och bara vänta på att få hjärnan mosad av monsterklor var lika härligt nu som då. Det var nästan som att vrida tillbaka klockan.

Niclas Wallin:
Red Dead Redemption 2
Med en stadigt växande backlog så hade väl det rimliga varit att börja beta av den lite under årets sista månad? Helt klart, men så blev det inte. Istället började jag om helt från början på Rockstars episka tvåa och jag har fullkomligt förlorat mig i detta mästerverk än en gång. Den otroliga öppna och framförallt levande värld som Rockstar skapade saknar fortfarande motstycke enligt mig. Jag skrattar också precis lika gott åt mötena med Ku Klux Klan som jag gjorde där för fem år sedan när det var färskt. Dråplig humor när den är som bäst. Naivt nog trodde jag att jag sett det mesta som världen har att erbjuda efter de runt 120 timmar jag lade ner på det första gången, men där hade jag visst fel så det bara sjöng om det. Det finns massor och åter massor kvar att upptäcka och jag och Arthur Morgan är inte färdiga med varandra än på långa vägar. Den där backlogen får bli mitt nyårslöfte till 2024 istället, det ser inte bättre ut.

Jonas Mäki:
Avatar: Frontiers of Pandora
Jag ska erkänna att förväntningarna på Massive Entertainments Avatar-tolkning var så låga att jag mentalt hade hoppat över spelet och hade tänkt lira annat i december. Det gjorde att jag blev väldigt nyfiken när mina kollegor, vänner och annan media började tokhylla spelet. Lång historia kort, så skaffade jag omgående Avatar: Frontiers of Pandora, och det var ju tur, för om det är någon värld där Ubisofts halvt patenterade Far Cry-upplägg känns både logisk och vettig, så är det ju just på Pandora, där jag i rollen som jättesmurf får bedriva gerillakrig mot invaderande människor. Kombinerat med ett co-op-upplägg som faktiskt tillför något samt väldigt intressanta spelmoment, gjorde detta att alla andra titlar jag tänkt lira fick vara kvar i backloggen, och det var jag ju inte ledsen för. Finge jag önska en enda grej så är det att Ubisoft skulle slopa sina muspekarmenyer, men i övrigt är det här en höjdare.

Henric Pettersson:
Alan Wake II
Det har varit en magisk spelhöst i år att jag inte mäktat med alla otroliga spel som har släppts. Jag kan inte minnas ett så makalöst bra år i spelväg som det snart gångna året. Ett av de jag såg fram emot allra mest var Alan Wake II men eftersom jag vid lanseringen var fullt upptagen med andra läckra spel, fick det helt enkelt vänta. Nu har jag dock tagit mig i kragen och tagit mig an Alans fortsättning efter 13 långa år och än så länge kan jag inte säga annat än att det har varit värt den långa väntan. Alan Wake II känns fruktansvärt imponerande rent tekniskt och jag golvas ständigt av hur man skiftar mellan live action och spelformat. Rent spelmässigt känns det inte heller lika daterat som jag upplevde föregångaren när jag spelade om det (remastern) för femtioelfte gången. Hatten av, Remedy.

Petter Hegevall:
Tekken 8
Det är ju inte släppt än? Jag vet... Jag vet. Men demoversionen finns ju ute till Playstation 5 och har så gjort under en tid, vilket inneburit att denna gamla Tekken-älskare äntligen återvänt till Namcos kultklassiska spelserie. Jag spelade inte särskilt mycket Tekken 6 och jag spelade kanske fyra matcher i Tekken 7 och jag kan såhär i efterhand inte ens förklara varför det blev så få timmar, där. Jag kan dock redan nu lova att Tekken 8 (den färdiga versionen, som släpps i slutet av denna månad) kommer att snurra friskt hemma hos mig. För detta känns så tight att jag blir svettig av blotta tanken.

Conny Andersson:
Avatar: Frontiers of Pandora
Att ge sig ut på äventyr i den enorma världen och blanda lite hederlig jakt med båge till att förstöra fiendens baser visade sig snabbt vara riktigt skoj för bakom årets snyggaste spel fanns också ett väldigt kompetent actionspel där det än så länge känns som jag bara skrapat på den bedårande ytan, framförallt när jag klickar fram spelets karta och ser hur liten bit av den jag faktiskt hunnit med att utforska. Jag gillar hur man transporterar sig smidigt framåt bland den snåriga vegetationen, hur man ofta stannar upp bara för att insupa atmosfären och även om spelets mer högintensiva partier känns ganska klassiska så fungerar de, väl. Jag gillar verkligen Frontiers of Pandora.

Marcus Persson:
Vampire Survivors
Det har varit en stökig, stressig månad - som antagligen för de flesta andra. Vintern och allt den bringar med sig är trots allt lika mysigt som något man emellanåt bara vill fly undan från. Så vad bättre då än att ta sin tillflykt till de många digitala världar som TV-spelandet fantastiskt nog erbjuder, och lustigt nog blev det för egen del en återvändo till de pixelerade, oändliga markerna i Vampire Survivors. En titel jag inte rört på nästan ett år, och som med tre nya expansioner och massa mindre tillägg samt fixar var exakt det jag behövde. En omstart från noll, denna gång på Steam och jag är redan 16 timmar in i mitt monsterdödande, med gott om nya karaktärer och kombinationer kvar att prova på. Okomplicerat men ändå engagerande och om möjligt ännu mer fantastiskt än förra året. Vampire Suriviors är bättre än någonsin tidigare.

Olof Westerberg:
Dave the Diver
Vi har våra traditioner här hemma, jag och frugan. I mellandagarna tar hon över TV:n för att kolla igenom Harry Potter-rullarna för hundrade gången, och jag blir tvungen att ta min tillflykt till hybridkonsolen nummer ett - Nintendo Switch. Konsolen, som tyvärr nyttjas mindre och mindre nuförtiden i takt med dess påtagliga ålder, får under mellandagarna äntligen se dagsljus, och vilket spel är bättre att krypa upp med i soffan under decembers sista dagar än mysspelens mysspel Dave the Diver? Jag har begett mig ner under havsytan tillsammans med Dave och lärt känna det övriga, färgstarka gänget i årets i särklass bästa indie-spel med fisketema (tyvärr, Dredge). Handhållandet och delmålen i Dave the Diver är precis lagom påtvingande och så pass välavvägda att de varken stressar eller göra det egna djuphavs-utforskandet riktningslöst och splittrat, vilket passar mig utmärkt. Jag vill ju mest simma runt och bara njuta av designen, musiken och hitta skatter i den blå lagunen. Och, förstås, drömma mig bort från den horribla, sydskånska blötvintern.

Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med under december 2023?