Månadens mest spelade: December 2024

Niclas Wallin:
Indiana Jones and the Great Circle
Som många andra antagligen har gjort i december månad så har jag tillbringat en hel del tid med Indys senaste äventyr. På det stora hela är jag väldigt nöjd och detta känns som den fjärde eller femte film vi borde fått istället för det vi fick, för allting andas verkligen Indiana Jones och superlativen räcker inte riktigt till när det gäller Troy Bakers insats. Den mannen är fullkomligt lysande och det är definitivt en bedrift att låta mer som Harrison Ford än Harrison Ford själv. Den fantastiska atmosfär och känsla Machine Games fått till här gör också att jag kan ha överseende med att fienderna är bland de dummaste jag någonsin råkat på samt att grafiken stundtals känns utdaterad. Annars är det ett väldigt lyckat äventyr och The Great Circle gav definitivt mersmak, jag vill definitivt se mer Indy i framtiden och jag hoppas Machine Games får fortsatt förtroende.

André Lamartine:
Super Mario Party: Jamboree
Julledigheten har fyllts till brädden av Nintendos härliga tärningsfest, som kunde bli allt annat än härligt när Party Modes klassiska turfaktor fick vissa att slita sig i håret av frustration och skratten blandades med rena glåpord. Det hör dock till att förbanna dina motspelares namn i all evighet när man väl får sin stjärna stulen; hela charmen med Mario Party är att ingenting är rättvist, men att det inte spelar någon roll så länge man faktiskt har roligt mellan varven. Och det har man ju. Man glömmer snabbt bort allt groll när man genast blir sugen på ett nytt Jamboree-parti, vilket gjorde att denna Mario-titel bidrog till en hel del mellandagsmys. Jag kan inte på rak hand jämföra de senaste Mario Party-spelen då jag nyligen blev en Switch-ägare, men jag kan definitivt påstå att Jamboree är ett suveränt.party-spel som vi lär fortsätta spela även nästa jul.

Conny Andersson:
Indiana Jones and the Great Circle
På äventyr med Harrison Ford, förlåt - Troy Baker, så har man det roligt nästan hela tiden. Jag har imponerats av superfina omgivningar, löst kluriga pussel och fått en överdos av en matine-känsla jag inte fått av ett spel på väldigt lång tid. Jag har fullkomligen älskat stora delar av detta. Det är lite synd att smygandet och stendum AI drar ner vad som i övrigt bara kan beskrivas som ett väldigt finputsat spel på många håll. Men varje gång nazisterna är efter mig, eller jag backar en meter så att de inte längre är det, så blir jag lite mer kritisk än jag hade önskat att vara. För, när Indy är i katakomber eller på andra platser under marken så är det lysande. Jag älskar atmosfären och presentationen och eftersom jag inte riktigt är färdig än, så ser jag fram emot vad detta spännande äventyr har att bjuda på vidare.

Patrik Severin:
Helldivers 2
Även om jag precis som de andra på redaktionen spelat mycket Indiana Jones and the Great Circle har jag spenderat mest tid med Helldivers 2 och den nya uppdateringen. Jag skulle våga påstå att Helldivers 2 har haft ett blandat år sett till både innehåll och uppdateringar. Samtidigt är jag väldigt nöjd över kärnupplevelsen. Det är en fröjd att mosa insekter, robotar och den nya fraktionen med psykiska förmågor. De påminner mig om en ohelig blandning av fraktionen Protoss från Starcraft och utomjordingarna från världarnas krig. Med tanke på att jag sällan skrivit om denna titel är det passande att ge den lite rampljus sista månaden i december detta år. Det är ett bra spel som jag gillar mer än sin föregångare. Jag tror att nästa år kan bli ett riktigt bra sådant för titeln med fler fiender, ny utrustning och mycket annat på horisonten. Min största bedrift denna månad var att landa ovanpå en gigantisk insekt och av misstag detonera ett taktiskt kärnvapen under dess fallande kropp. Det var en spektakulär vy från planetens omloppsbana som jag blev uppskjuten till. Mitt största misstag var att tro att enbart bestycka sig med vapen och stratagems för kemisk krigföring skulle vara bra mot den nya fraktionen Illumunates. Jag har aldrig blivit så förnedrad i ett spel som när jag sprutade stinkgas i ansiktet på en hord av zombies för att sedan bli uppäten levande.

Marie Liljegren:
Ghost of Tsushima: Director's Cut
Det säkraste kortet när allt man spelar känns "meeh" är att hoppa på ett tåg man redan åkt. Så blev det för mig denna månaden men med en liten twist. Jag har redan njutit av vad jag tycker är det bästa samurajspelet Ghost of Tsushima så till den grad att jag verkligen gjort allt i spelet när jag körde igenom det på min Playstation 4 och tog Platinum på det. Sen kom då den där Blackfriday-rean och med ett knapptryck hade jag beställt spelet till min PS5 så det är där vi är nu. Jag har nött ner min häst och mina sulor och dammsugit allt på den nedre ön och gjort mig ett skrämmande namn för de usla Mongolerna. De har skivats argsinta fiender lika lätt som man skivar varmt smör i solen och min katana har blivit en sidekick att lita på. Jag jagar rävar och badar i varma källor för att vila upp mig emellan alla strider och trots att jag spelat spelet hutlöst många timmar innan så njuter jag av varje minut i detta grymma spel. Det får mig också att längta tills nästa spel kommer för att se om dom kan få det lika bra en andra gång.

Petter Hegevall:
Raceroom Racing Experience
Svenska Raceroom (utvecklat av folket bakom GTR och GTR 2) är idag lastgammalt. Gammalt och fult med menyer som liknar en multimediapresentation från 1997. Av de enkla anledningarna brukar jag väldigt sällan tillbringa tid i denna racingsimulator men tillkomsten av Super Touring Cars har gjort att jag återvänt. Jag har spelat ganska mycket under december, i vår stora Racingrigg och även om jag anser att telemetrin till oss med motionsystem är grundläggande och saknar detaljrikedom och även om jag anser att FFB:n är klen i bästa fall, är det något väldigt speciellt med dessa bilar. Jag rattar runt Rydells 850GLT runt Oulton Park och njuter av den där svårfångade 1997-känslan från Toca Touring Cars och hoppas nu innerligt att dessa bilar kommer till Assetto Corsa Evo.

Joel Pettersson:
Ballionaire
Pachinko, det vet väl alla vad det är? Om inte så kan jag dra en liten förklaring ur hatten - Pachinko är det där spelet där man släpper ner en liten kula som studsar mot en massa pinnar på väg ner mot slutdestinationen där den kan landa i olika hål som avgör hur många poäng man får. Ballionaire är en rogue-like i pachinko-skrud där man fyller sin tavla med allehanda powerups, fiender och saker som gör att bollen stannar kvar längre som till exempel studsiga rep och pinball-komponenter. En finfin kombination är när man får upp äggsplosion-trollformeln till höga nummer och låter en grön soptunna svälja bollarna samtidigt som några väderkvarnar snurrar runt med allt större frenesi desto fler bollar den kolliderar med. Väljer att mynta ett nytt uttryck när skärmen fylls av löjligt höga siffror som multipliceras - det här spelet ger en Balatriös känsla och det är absolut inget man tackar nej till. Inte jag i alla fall. Under december månad har jag varit helt hooked på Ballionaire på nästan samma sinnessjuka sätt som Balatro svalde min tid i början av året.

Jonas Mäki:
Indiana Jones and the Great Circle
Att få gotta ner sig med ett efterlängtat äventyr är alltid en höjdare, och eftersom jag inte recenserade Indiana Jones and the Great Circle så tog jag gott om tid på mig att verkligen insupa äventyret och utforska allt det har att erbjuda, och belönades i genväg med det bästa Dr. Henry Walton "Indiana" Jones Jr. haft att bjuda på sedan han drog på äventyr med farsgubben sin i Indiana Jones and the Last Crusade från 1989. Svenska MachineGames visade sig nämligen vara betydligt bättre på att hitta den där genuina äventyrskänslan än vad herrarna George Lucas och Steven Spielberg mäktar med nuförtiden, och att få dänga nassar med knytnävarna, leta artefakter, lösa pussel och svinga piskan en och annan gång gjorde julen 2024 riktigt minnesvärd för min egen del. Har du Game Pass så ladda omedelbums ned och testa.

Henric Pettersson:
Marvel Rivals
Redan när jag lirade den stängda betan i somras var jag övertygad om att det här skulle bli riktigt bra, och sedan spelet i sin helhet släpptes i början av december har jag varit som besatt av det. Jag har försökt att lira lite grann åtminstone varje dag och nu börjar jag förstå hur alla 33 karaktärer fungerar och då blir spelet så himla mycket roligare. Det märks så väl att Netease Games har ansträngt sig för att skapa ett långlivat multiplayerspel med unika hjältar där ingen match är den andra lik. I dagsläget spelar jag främst Doctor Strange, Jeff the Land Shark, Mantis, Hulk, Scarlet Witch och Star-Lord och har makalöst kul varje gång. Vår klan har även den vuxit sig en aning vilket också är kul att se. Har du ännu inte testat så sätt igång omedelbart. Så fort man når spelarnivå 10 och låser upp competitive blir dessutom spelet ännu roligare.

Johan Vahlström:
Metaphor: ReFantazio
"Äntligen!", som Gert Fylking en gång i tiden deklarerade. Jag har sett, jag har läst, jag har hört hur bra detta nya spel från Atlus ska vara. Det tog en liten stund, men som en tidig julklapp gav jag mig själv tidigare i december ett exemplar av detta exemplariska spel. Och jag måste hålla med om alla lovord, det här är ett utomordentligt spel. Som Persona eller Shin Megami Tensei i en annan kostym. Det är kul att Atlus vågade ta ut svängarna och satsa på en annan typ av berättelse, men ändå behålla alla de där sociala aspekterna som gör de nämnda serierna speciella. Jag har en bit kvar fortfarande, så jag passar på att låna ett annat (passande) Simba-citat: "I just can't wait to be king".

Moa Andersson:
It Takes Two
Precis som sig bör, kan vi sammanfatta och beskriva decembermånaden med ett enkelt men ack så perfekt ord: mysig. Om det är någon månad som bör vara lite extra mysig på alla sätt och vis, så är det utan tvekan julmånaden som faller sig mest naturlig. Vilket även blev fallet när det kom till val av spel. Efter en lång tid av att spela mestadels single-player titlar i olika genrer och format, konstaterade både jag och sambon att vi gärna ville spela något tillsammans. Så när vi fick låna It Takes Two från en kompis, var det givet att inta soffan och anamma den där perfekta myskänslan som vi saknat. Under en relativt lugn spelmånad i övrigt, har Josef Fares co-op äventyr från 2021 varit det givna valet när det väl infunnits tid och fått både mig och sambon enormt taggade inför hans nästa titel.

Olof Westerberg:
Helldivers 2
Medan decembers behagliga vintermörker sänkte sig utanför fönstret tog jag mig äntligen ordentlig tid att sätta mig in i Helldivers 2, efter att jag ursprungligen köpte det i mars. Min farhåga bestod i att jag trodde att jag behövde kommunicera muntligen med mina medspelare, varför jag tidigare endast kört med vänner. Men när det blev svårt att få ihop tid med bekanta så gav jag mig på att kämpa för demokratin på egen hand, och inte bara märkte jag att det gick utmärkt att panga aliens utan att snacka. Det gick snart upp för mig vilket underbart community Helldivers 2 överhuvudtaget befolkas av. Ingen förargas av friendly fire utan folk visar vägen, ger tips, kallar ner vapen och ammunition till en och kämpar sida vid sida utan glåpord och hånfullheter. Korpral som kadett och general - alla är välkomna att slåss för Super Earth!

Joakim Sjögren:
Resident Evil 3: Nemesis
Jag har behövt lite balans, en slags motpol mot det positiva julfirandet som hör december till, och jag har funnit den i Capcoms nyversion av Resident Evil 3. Jag har visserligen spelat både originalet och remaken förut, men då tvåan kräver lite mer tankeverksamhet och en ständig koll på såväl föremål som på kartan så valde jag att ta mig ann trean på nytt då det är betydligt mer actionorienterad och betydligt kortare i sin spellängd. Det hela slutade med att jag körde igenom äventyret tre gånger i rask följd, och även om jag fortfarande tycker spelet lider av en del bekymmer (väldigt linjärt och inrutat emellanåt) så har jag funnit ett inre lugn med att skjuta huvudet av hundratalet zombies runtom Raccoon City.

Marcus Persson:
Yes, Your Grace
December har varit lite av en kunglig berg-och-dalbana, allt (så klart) tack vare det för mig mest spelade spelet denna månad - Yes, Your Grace. En liten pärla till management-simulator som trots sitt gulliga yttre är fyllt till bristningsgränsen av ångest. Kronan väger som sagt tungt, något du ständigt påminns om genom de svåra beslut spelet tvingar dig till. Vilka böner från dina undersåtar kan du besvara, vilka fiender behöver mutas, vilka vill dig väl och vilka ljuger? Balansen mellan emotionellt berättande och strategi är slående, och ena stunden jonglerar du resurser som guld, mat och soldater för att klara nästa kris, samtidigt som du brottas med familjedrama. Det är ett intrikat maskineri av komplexa val, betydelsefulla och ofta plågsamma - tragik och frustration, och det är omöjligt att släppa. En perfekt uppladdning inför Yes, Your Grace: Snowfall som släpps tidigt nästa år.

Vilket spel tillbringade du mest tid med under den gångna månaden?