Månadens mest spelade: Februari 2024

Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone
Jag önskar att jag kunde skriva något annat, plocka ett annat spel - för detta börjar bli gruvligt, pinsamt enformigt det. Men det går inte. Sanningen är ju den att jag ännu en månad lagt allra, allra, allra mest tid på Activisions mustiga battle royale-fest och då primärt på nya kartan Fortune's Keep (som är riktigt bra). Jag har även (tillsammans med goda vänner, såklart) hoppat en del på Urzikstan för att nypa Intel-kontrakt, kunna förutspå var nästa cirkel kommer att hamna, dra dit i god tid och barrikadera sig i ett hus, och invänta gasspringare. Roligt. Roligt spel, roligt sällskap, rolig utmaning.

Niclas Wallin:
Tomb Raider I-III Remastered
Jag hoppas innerligt att Tomb Raider kommer att återgå lite mer till sina rötter i framtiden, jag tycker väldigt mycket om senaste trilogin och jag gillade verkligen Tomb Raider: Underworld också. Det är dock inget snack om att originaltrilogin är klart bättre och det har blivit väldigt uppenbart under min tid med den nyligen släppta remastern. Jag älskar att det är mer fokus på äventyr och pussel, precis som Tomb Raider ska vara, det skjuts och dödas lite väl mycket i de senaste spelen som ju är mer actionbetonade. Så det har verkligen varit en fröjd att återuppleva de tre första spelen igen, lite klumpig styrning till trots men det förstärker egentligen bara retrokänslan när man väl kommer in i det. Det går ju också att byta till en modernare kontroll ifall man så önskar och i vissa lägen är det absolut önskvärt.

Patrik Severin:
Total War: Warhammer III
Den här månaden har varit svår att plocka ett enda spel. Jag har spenderat tid med att modda Skyrim igen, spela 1.0-versionen av Sons of the Forest och haft väldigt roligt med både Helldivers 2 och Like a Dragon: Infinite Wealth. Under månaden har jag förmodligen lagt flest timmar i Total War: Warhammer III. Jag har ett par sparade kampanjer jag spelar med jämna mellanrum i en lugn takt. Ganska nyligen startade jag en ny tack vare en uppdatering som lade till rätt mycket nytt innehåll till Shadows of Change. Jag kunde inte låta bli att spela en ny kampanj med Kairos Fateweaver som är en favoritkaraktär i lore och från brädspelet. Med lite nya trupptyper och hjältar har jag haft en riktigt trivsam stund. De har även börjat teasa nästa stora nya fraktion för spelet. Jag kommer förmodligen att spela detta regelbundet i bra många år framöver.

Andre Lamartine:
Baldur's Gate III
Larian Studios kritikerhyllade rollspel var mitt absoluta favoritspel förra året, och har blivit ett av mina favoritspel någonsin. Tyvärr lider spelet av ett småkasst slut med en kass slutboss, vilket gjorde att jag inte rörde spelet på ett tag efter att ha lagt närmare 170 timmar på bara det första äventyret. Den här månaden fick jag dock suget tillbaka, och nu rollspelar jag som The Dark Urge som försöker förtränga sina våldsamma impulser som en sprudlande optimistisk bard. Jag försöker vinna folks hjärtan genom ballader istället att riva ut hjärtan från deras bröstkorg, men det går ärligt talat sådär. De mordiska sadistfantasierna börjar ta över min stackars karaktär och jag har verkligen ingen aning var det hela är på väg, vilket återigen förseglar Baldur's Gate III som ett av de påhittigaste och mest genomtänkta rollspelen på år och dar.

Marie Liljegren:
Tomb Raider Remastered I-III
Denna månad har jag tagit en resa tillbaka till tiden då jag för första gången träffade spelhjälten med dubbel D-kupa och en svaghet för Khakishorts. Jag talar självklart om Tomb Raider Remastered. Jag har skjutit vargar och björnar, jag har klättrat och trillat och sen har jag klättrat och trillat lite till. Jag har löst pussel och utforskat urgamla tempel men framför allt så har jag dött. Jag hade faktiskt glömt av hur det känns att spela helt naken utan någon som helst livlina. Att spela på skicklighet. En gång när det begav sig så var jag riktigt vass på Tomb Raider. Idag är jag blott ett skal av den jag var och borde bli bannlyst från att köra runt vår ärade speldrottning Lara med min handkontroll. Jag saknar mina reflexer som en gång var som en gasell och idag mer är som en Trabant. Lite som Lara är att styra.

Men framför allt saknar jag mitt tålamod som fick mig att spela spel där man har liv och inte kan spara varje sekund av tiden och ibland behöver spela om längre sträckor medans jag nöjt nynnade med i spelens trudilutter. Det enda som låter inifrån mitt spelrum om man lägger örat mot dörren är idag: "R*vh**, F***a, Ba*sko*v, K**j*vel". Men trots mina väl valda ord spelar jag vidare och har riktigt kul även om det blir rätt långa pauser i spelet. Typ en vecka eller två. Men med detta har jag också insett hur mycket jag saknar de nyare Tomb Raider-spelen som jag fullkomligt älskar och hoppas att jag inte behöver vänta på tok för länge innan jag får ett nytt att sätta tänderna i.

Johan Mackegård:
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
Ett av förra årets klart bästa spel om ska säga mitt, och under februari har jag återvänt till Hyrule för nya eskapader. För trots att jag redan har en gedigen mängd timmar tillsammans med Link så finns det fortfarande mycket kvar att se och en stor del av min senaste vistelse i Nintendos öppna värld har bestått av att utforska himlen och underjorden, i jakt på äventyr. Fynden uppe bland molnen har varit ganska sparsmakade, utöver att jag lyckades spåra upp de sista glyftavlorna, men under markytan har jag hittat desto mer spänning. Allt från hittills obesegrade vidunder till nya fynd av uråldriga strukturer har fått sig en ordentlig genomarbetning och min största bedrift måste vara när jag ett par dagar sedan snubblade in, helt ovetande, i ett King Gleeok-näste som ledde till en sammandrabbning som jag sent ska glömma. Lyckligtvis hade jag en del gloom-resistant mat i väskan som underlättade en hel del. Inom kort ska jag försöka mig på en ny vända i Elden Ring och se om jag kan fastna för From Softwares senaste storverk den här gången. Annars är jag sugen på att pröva min fiskelycka på de Lovecraftiska haven i Dredge! Om en månad är jag tillbaka och berättar om resultatet.

Jonas Mäki:
Like a Dragon: Infinite Wealth
Det var ovanligt lätt för mig att avgöra vilket spel jag lirat mest i februari eftersom jag hunnit klämma in runt 70 timmar till i Like a Dragon: Infinite Wealth. Enbart den tid jag spenderat med att fixa och dona i Animal Crossing-minispelet Dondoko Island hade ledigt räckt till att bli månadens mest spelade för mig. Eftersom storyn är avklarad två gånger, är det nu dags att fixa de svåraste utmaningarna, kräma ut allt ur sådant som Miss Match, Crazy Delivery, Sujimon Battles samt maxa alla yrken. Och än är jag inte på långa vägar leds, men börjar ändå inse att jag snart kommer behöva ta farväl av Ichiban Kasuga och gänget och vänta på nästa spel i serien, som säkert lär dröja minst tre år. Det här är verkligen spel som är som skräddarsydda för mig och jag kan inte nog rekommendera alla som gillar japanska rollspel att ge det chansen.

Olof Westerberg:
Balatro
När 2024 går mot sitt slut och vi på redaktionen ska få ihop årsbästa-listorna, då kommer jag att gå in i diskussionen med huvudet före och lobba för Balatro som vinnare i kategorin "största överraskning". Sanna mina ord. Från absolut ingenstans släppte utvecklarna på Localthunk Balatro för åtta dagar sedan, och jag har inte tänkt på något annat en endaste sekund sedan dess. Jag som inte ens gillar poker - eller någon form av kortspel alls, egentligen - har fnulat på jokerkombinationer, handstrategier och tarottaktiker varje vaken timme. I helgen spelade jag till långt efter midnatt och, när jag slutligen inte kunde hålla ögonen öppna längre, lade jag mig i sängen enbart under förevändningen att jag skulle få ta mig an Balatro med pigga ögon morgonen därpå igen. När jag sedan vaknade, med rusande hjärta, sprang jag bokstavligen ut i teverummet och slog igång dagens första omgång Balatro redan innan morgonkaffet ens var bryggt. Den avskalade, lika lättfattliga som svårbemästrade kombinationen av poker och roguelike (pokerlike?) är en feber som sveper in och tar över en långt innan man insett att det är för sent. Äldre titlar som Slay the Spire hostar febrilt i vägdammet bakom Balatro - årets första riktigt, riktigt stora hit för egen del.

Conny Andersson:
Like a Dragon: Infinite Wealth
Det sker ibland att man haft ett intresse för en serie men som högst har man doppat tårna i något eller några spel. Så har det varit för mig och Yakuza, numera känd som Like a Dragon-serien. Jag har varit där och pillat lite, provat på, gett olika spel någon timme men inte riktigt fastnat trots att jag då lockas av serien och vad den erbjuder. Men så såg ju senaste delen så förbaskat bra ut och en lyrisk Mäki på redaktionen lyssnar man ju på, ibland. Så, jag skaffade spelet och det tog inte lång tid innan jag insåg att han hade ju helt rätt.

Like a Dragon är som ett lyckopiller. Och när man tar detta piller så är det fullproppat med glädje och dess sidoeffekter är lika galna som underbara. Miami är en fantastisk lekplats, men det är främst i alla små möten, alla galna upptåg och i alla otroliga minispel som Infinite Wealth lyser. Tillsammans med en skara av otroligt välskrivna karaktärer. För jag älskar att spendera tid med det där dysfunktionella gänget och jag kommer på mig själv att vara helt lyrisk vid varje spelpass, vilket givetvis är den allra bästa känslan som ett spel kan framkalla. Februari har således spenderats med att beta av lite drygt hälften av spelets kapitel och jag hade säkerligen kommit betydligt längre i spelets berättelse. Men sedan dök det då upp något som de senaste dagarna tagit den mesta av tiden - en ö, som man rider till och från på en delfin. Såklart. Dondoko Island är det mest omfattande minispelet jag varit med om. Att förvandla en nedgången resort till ett semesterparadis är underbart kul. Och tidskrävande. Så, uppgiften med att återskapa ön till dess forna glansdagar är det jag pysslar med för tillfället. Och jag inser att detta kommer att spelas hela denna månaden, också.

Marcus Persson:
F1 23
Att undertecknad är redaktionens i särklass största F1-nörd råder det ingen som helst tvekan om, och det är nog ingen av kollegorna på redaktionen som egentligen begriper sig på min fascination för sporten - allra minst vår älskade chefredaktör. Men det är något som hängt med sedan barndomen och det spelar liksom ingen roll att fältet är ojämnt och Verstappen (just nu) dominerar. Jag älskar varje sekund av F1 lika mycket för det, och finner glädje i även de minsta detaljerna. Och med helgens säsongspremiär i Bahrain så är det kanske inte värst märkligt att F1 23 varit mitt i särklass mest spelade spel under februari. Peppen inför ett nytt år av världens snabbaste motorsport, allt skvaller, alla spekulationer - jag har haft svårt att tygla mig emellanåt och att susa runt i EA:s och Codemasters F1 23, rattandes förra årets i särklass bästa kärra - RB19, har varit det enda som kunnat stävja längtan inför denna helg och säsongspremiären av F1. Dessutom har det fungerat som en perfekt uppvärmning inför det nyligen utannonserade F1 24 vilket skall visas upp i april, något jag självfallet ser gruvligt mycket fram emot.

Joakim Sjögren:
Helldivers 2
Den senaste tiden har präglats en hel del åt att leverera demokrati till galaxen i form av artillerield och luftanfall. Helldivers 2 har nämligen gått varmt den senaste månaden, och även om det finns ett par beståndsdelar jag inte är lika förtjust i (samt att det har förekommit en del buggar och serverstrul) så måste jag ändå erkänna att jag har haft otroligt roligt med Arrowheads efterlängtade uppföljaren. Tonen är nämligen perfekt, Starship Trooper-vibbarna är klockrena och emellanåt tappar man nästan hakan av all monumental action som trängs på skärmen i takt med att anstormande insekter och mordsinta robotar skjuts till småbitar. Har du inte hunnit testa detta rymdäventyr ännu så rekommenderar jag dig helt enkelt att ge det ett försök. Om inte för din egen skull så åtminstone för Super Earth!

Måns Lindman:
Disco Elysium
Inte mycket lir den här månaden för undertecknad men jag hann i alla fall påbörja ännu en genomspelning av Disco Elysium i början av månaden innan livet plötsligt knackade på och krävde min uppmärksamhet annorstädes. Och vilken resa det är. Igen. Visst, storyn ändras ju inte märkbart mycket men eftersom jag för första gången valde att skapa en egen karaktär i stället för att välja en färdigsnickrad så blev jag serverad en mängd ny briljant dialog och nya konsekvenser från mina ofta horribla handlingar och det är ju därför jag alltid återvänder till den här brottsplatsen. Varje vistelse är på sitt sätt unik, det är som en egen inre resa. På gott och ont. Det är ett sådant där spel som aldrig lämnar mig ifred. Det ligger ständigt där och skaver. Det blir aldrig som första gången när jag varje dag gick och funderade på diverse intrikata problem jag tvingats lämna bakom mig och ångest över de tveksamma val jag tvingats (?) göra men med varje omspelning kommer också nya upptäckter. Precis som i det riktiga livet, det utanför Revachol. Lögner och sanningar som flyter ihop i en svart massa. I en värld där alla gränser suddats ut. En spegel mot samtiden med smutsiga politiska spel, beroenden, psykisk ohälsa och kriminalitet. Samtidigt, en mörk humor som aldrig slutar att överraska. Det är inte många som vågar gå den vägen men varje gång det händer så blir jag lite varm i hjärtat.

Henric Pettersson:
Final Fantasy VII Rebirth
Jag har längtat som en galning på fortsättningen av remake och som du säkert kan förstå gjorde jag ett ordentligt glädjeskutt när Sony ville skicka det till mig ett par veckor innan lansering för att skriva ihop en liten recension. Därför har jag ju redan ägnat massvis med tid tillsammans med Cloud, Tifa, Yuffie och alla andra och det har varit magiskt sen dag ett. Jag kan helt enkelt inte få nog av Final Fantasy VII Rebirth som är ett bättre spel än Remake på alla plan, mer eller mindre. Det här kommer definitivt komma högt upp på årets listor, var så säker på det.

Vad spelade du mest under förra månaden?