Conny Andersson:
Kingdom Come: Deliverance II
Det har varit mycket äventyrande för min del denna månaden och ganska jämnt mellan Avowed och detta i rena speltimmar. Men det har blivit aningen mer medeltid än fantasy. Jag är så långt väldigt förtjust i denna uppföljare till ett spel jag aldrig riktigt klickade med. Det känns snyggt, episkt, utmanande och invecklat på precis rätt vis. Men framförallt känns det väldigt spännande. Det är också en enorm frihet att kunna välja vilket tempo man vill ha på sitt spelande. Alltifrån att avtäcka världskartan bit för bit till att börja göra uppdrag som för handlingen vidare. Kingdom Come: Deliverance II är på många vis en makalös bedrift sett till produktion. Fullproppat med detaljer och valfriheten hur man kan lösa uppdrag gör det extra roligt. Jag knåpade ju ihop en liten artikel om fem saker jag verkligen älskar med spelet. Den tycker jag såklart du ska läsa. Jag ser väldigt mycket fram emot att fortsätta Henrys resa som jag tror kommer räcka en bra bit för egen del då jag verkligen tar min tid och utforskar så mycket.
Petter Hegevall:
Assetto Corsa
Tanken var ju för egen del att spela väldigt mycket Assetto Corsa Evo just nu, den early access-släppta tvåan som jag längtat efter i flera år. För det spelet lovar ju väldigt gott. Det är just nu ofärdigt och innehållslöst men det lovar gott och jag har fortsatt fullt förtroende för vad Kunos här kommer att kunna åstadkomma. Med det sagt är det snarare deras allra första racingsimulator som jag tillbringat mest tid med under februari. Sol-modden för bättre ljus och skuggor. Content Manager, Custom Shaders, Pure och nu även modden Vision Reality har tillsammans gjort det här spelet till genrens absolut snyggaste (trots att det är snart elva år gammalt!) och jag är fast, igen. Force feedbacken är så brutalt bra i det här spelet, fysiken så otroligt detaljerad. Jag är inte särskilt förtjust i hur meckigt det känns att välja bil/bana i Content Manager (även om den modden är livsviktig, i sig) men det går inte ta miste på att Assetto Corsa är ett racingmästerverk.
Marie Liljegren:
Hogwarts Legacy
Även denna månad har jag flugit runt med min kvast i Harry Potters värld. Detta är min andra omspelning fast på Playstation denna gången och jag måste säga att jag fortfarande gillar det skarpt. Allt i spelet är som en sån där mysig varm tröja som man inte vill ta av sig och den magiska världen tar fram den totala utforskarinstinkten i mig. Trots att jag säljer 98% av alla saker jag hittar i kistorna och har mer cash än jag någonsin kommer göra mig av med så springer jag runt som en torr skit och letar efter mer. Denna runda har jag dock lärt mig att spela utan att se ut som en transvestit som rymt från en cirkus, så nu slipper jag sitta och stirra på någon i bautastora glasögon, struthatt och onepiece som gör stan sittande med en piasavakvast mellan skinkorna. Denna gången satsar jag stort på de förbjudna trollformerna och de stackars fienderna får ständigt smaka på det som Bellatrix var så generös med, Cruciatus Curse och det känns faktiskt lite kul att inte vara så satans snäll som jag alltid är i alla spel. Jag kommer satsa för att få även hundra procent på PS5:an så jag misstänker att det kommer ta sin tid att ta sig igenom det även denna gången. Tror jag lade lite över tvåhundra timmar på krysslådan när spelet släpptes och jag fick spelet av Mäki. Har man inte spelat spelet så är det dags nu. Nu när allt är knas här hemma med pappa Jörgen med ett J som är sjuk är det otroligt skönt att få smita iväg in i en trygg fantasivärld där allt är frid och fröjd om så bara för en liten stund.
Assetto Corsa släpptes i juni 2024 och är än idag fortfarande lika briljant.
Marcus Persson:
Kingdom Come: Deliverance II
Större delen av månaden för undertecknad har tillbringats i 1400-talets Böhmen, med Kingdom Come: Deliverance II. Originalet lyckades aldrig riktigt väcka mitt intresse men av någon anledning finner jag det när nog omöjligt att slita mig från Henrys äventyr och inte minst den (nästan) kompromisslösa realismen som gång på gång lyckas med konststycket att överväldiga mig. Hur i hela friden lyckades denna förhållandevis lilla studio med detta mästerverk? Ett belönande stridssystem som kräver tålamod och precision, en värld som, enligt vad jag förstått, är nästan dubbelt så stor till ytan som i dess föregångare, direkt skandalöst vackra miljöer och ett monstruöst manus på över två miljoner ord. Det är bara att tacka och ta emot. Jag har fortfarande många timmar kvar med Kingdom Come: Deliverance II, men att det har potential till att vara ett av årets bästa spel råder det ingen tvekan om. Enormt uppslukande, ett rakt igenom fabulöst hantverk - trots vissa tekniska brister.
Olof Westerberg:
Thimbleweed Park
David Lynch har var något av en idol för mig ända sedan gymnasietiden så hans bortgång drabbade mig rätt hårt. Plötsligt behövde jag en (extra) stor dos Lynch i mitt liv, för att stävja sorgen, och tankarna gick genast till Thimbleweed Park. Ron Gilberts retroäventyr från 2017 tog ju uppenbart inspiration från Twin Peaks med den lilla landsortsbyn, mordet och den omaka polisduon, den magiska realismen, kuddfabriken och de gåtfulla mekanikerna i duvkostymer som poängterar att "signalerna är starka ikväll". Stämningen är tät, humorn är förvånansvärt lyckad och svårighetsgraden passar utmärkt för den som (likt mig) aldrig orkat sig igenom de urbota krångliga gamla Lucarts- eller Sierra-spelen.
Henric Pettersson:
Marvel Rivals
Jag har krigat vidare i Marvel Rivals och klättrat från guld till att precis kliva över kanten till diamond vilket naturligtvis gjort mina spelsessioner än roligare. Motståndet är större och samarbetet är, för det mesta, starkare. Inte nog med det så har ju spelet fått en nytändning för egen del när jag precis upptäckt The Thing som genast har blivit en av mina favoritkaraktärer att spela som. Vanligtvis efter att ha spelat ett spel under så här lång tid hade jag tappat suget men med Marvel Rivals anser jag det bara växa. Nu hade jag bara önskat att hitta flera likasinnade svenska spelare som befinner sig i ungefär samma rank att lira med. Det hade bara gjort spelupplevelsen ännu bättre så om du är på så kontaktar du mig på momangen via pm eller i kommentarsfältet (pretty please!).
Flera av oss på redaktionen har tillbringat tid i Mafia-producenten Daniel Vavras rollspelstvåa.
Joakim Sjögren:
Monster Hunter: Wilds
Det blev runt 500 timmar i Monster Hunter Worlds när det begav sig år 2018, och jag rör mig sakta men säkert mot samma mängd nu när det kommer till Monster Hunter Wilds. För Capcom har återigen svarvat ihop en grym uppföljare fylld av passion och spelglädje, och det är verkligen en fröjd att bege sig ut på jakt gång på gång. Visst, vissa tekniska brister sätter en liten smolk i glädjebägaren så här vid release, men om man ute efter ett underhållande actionäventyr med några av spelvärldens bästa bosstrider så är Wilds ett alldeles underbart alternativ. Designen är mästerlig, miljöerna är underbara och när man väl har börjat är det svårt att släppa taget om handkontrollen. Vi siktar mot 500 timmar även den hår gången.
Johan Vahlström:
Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii
Det är verkligen inte varje dag och spel jag verkligen försöker klara alla achievements (eller troféer). Majimas piratäventyr är dock ett av dessa. 61 av 61 achievements avklarade och nu känner jag mig klar med spelet. Ett alldeles utmärkt sidospår till det som kommit att bli en av mina favoritserier. Jag vet att vissa (läs Mäki) inte gillar den gamla typen av stridssystem och jag föredrar väl också det nya turbaserade, men det är skönt att kunna gå tillbaka till grunderna. Tonen är inte alls seriös och spelet tar sig inte seriöst överhuvudtaget, vilket är vad vi behöver i dagens spelvärld. Medan vi väntar på Like a Dragon 3 tar jag gärna fler sådana här spel där spelglädjen är på topp.
Niklas Wallin:
Lonely Mountains: Snow Riders
Tänk att det kan vara så kul att åka skidor ändå, jag har ju testat det förr i till exempel Steep men det kändes aldrig lika bra eller roligt som det avsevärt mindre Snow Rider gör. Min lilla herrklubb med mina allra närmaste vänner samt mina bröder brukar sammanträda på kvällarna och spela spel tillsammans och den senaste tiden har det varit nästan uteslutande detta som gäller. Det är ju också betydligt mer än att bara åka utför, det finns gott om utrymme också att experimentera och försöka hitta genvägar till målgången, ibland går det bra och ibland går det käpprätt åt helvete. Spektakulära krascher blir det också men det hade gett lite extra krydda om man kunnat välja till blod också... Men det kanske bara är jag som känner så.
Netease kickade Seattle-teamet bakom spelets miljöer, sure, men Rivals lever såklart ändå vidare.
Moa Andersson:
Avowed
Jag kan väl ärligt säga att jag inte helt såg det komma. Avowed slog sig ner som en komet hemma hos Moa och har stått för vardagsunderhållningen från det att recensionsexemplaret damp ner till att vi nu säger adjö till månaden som gått. Timmar efter timmar, dagar efter dagar. Tiden har helt bara sprungit iväg när jag har sprungit omkring och viftat med mina pickadoller i en värld som både är magisk och mysig. Avowed är ett svårt spel att lägga ner när man väl har fastnat och det har verkligen varit en ren fröjd att få min initiala skepticism motbevisad av Obsidian. Visserligen är det absolut inte perfekt, men det påstår man inte heller. Det är helt enkelt så fantastiskt kul, att man ofta glömmer bristerna.
Martin Carlsson:
Astro Bot
Men spelet släpptes ju i september förra året, kanske du tänker. Det är naturligtvis helt korrekt och jag har gjort allt som går att göra i grundspelet, inklusive att spöa Conny i speedrun-banorna som patchades in på veckobasis genom oktober-november helt kostnadsfritt. Det var inget dåligt spöstraff han fick dessutom, då jag vann alla fem nivåerna, vecka efter vecka. Jag väntar fortfarande på mitt pris - en semla på posten? Men det var otroligt kul att nöta highscores och tack för.. motståndet? Så varför är spelet med här nu, i februari? Jo, av den enkla anledningen att Team Asobi haft den goda smaken att pytsa ut ännu fler gratis tillägg till spelet varje vecka sedan ett par veckor tillbaka. Den här utvecklaren kan inte stava till season pass utan gör helt enkelt det enda rätta: utökar en redan minutiöst omsorgsfullt kärleksfull hyllningstitel med ännu mer handpålägg i form av gratis underhållning och nivåer för konsumenten. Alla borde spela Astro Bot, även 2025.
Christian Håkansson:
Dead Space (2023)
Februari har blivit en månad av nostalgi, i nygammal förpackning kanske man ska säga. Det har blivit ett kärt återbesök till Ishimura där Necromorpher har stampats till förbannelse. För att inte tala om de där obehagliga spädbarnen som klättrar omkring överallt. Det är någonting speciellt med Dead Space alltså. De mörka korridorerna, fiender vars lemmar måste kapas. Ja, hur ska man annars ta sig igenom mardrömmen? Remaken lyckas verkligen med konststycket att ta ett redan kompetent skräckspel, bibehålla det som fungerade i originalet, vrida upp det grafiska och skapa en dynamisk ljudbild som får en att nästan tömma blåsan omedelbart. En sak som slår mig är också att det är förvånansvärt svårt. Jag är ändå van att möta motstånd i spel och brukar i regel köra en något högre svårighetsgrad från start. Även om jag gått in på normal svårighetsgrad så har jag fallit offer för utomjordiska glödande bollar, spott och asteroider flera gånger än jag kan räkna och min ammunition har återkommande tagit slut. Detta hände aldrig i originalet vad jag minns. Hur som helst så har månaden bjudit på rymdskräck och jag hade glömt hur mycket jag saknar det. Kalla mig girig, men nu vill jag verkligen ha en remake på tvåan.
Joel Pettersson:
Slay the Spire
För att inte vara alldeles för insnöad på brädspel heter så flikar jag in med ett spel som faktiskt är ett TV-spel. Även om den absoluta majoriteten av allt spelande har skett på bordet i vardagsrummet så har jag spelat en del Slay the Spire. Detta gjorde jag främst för att fräscha upp minnet inför recensionen av brädspelsadaptionen. Det går liksom i cirklar här - jag börjar prata om ett digitalt spel men i slutändan hamnar jag ändå i en analog variant. Så nu får det vara nog! Slay the Spire har ni allihop antagligen (förhoppningsvis) spelat förut. Det handlar ju inte om ett nytt fräscht spel som precis lanserats utan det har ju engagerat oss sedan november 2017. Ett åtta år gammalt spel alltså. Men har ni inte spelat det så vill jag först konstatera att ni har missat en av de bästa titlarna någonsin och vet ni inte ens vad det är för spel rekommenderar jag att ni omedelbart öppnar Youtube och söker på "Ten reasons I should play Slay the Spire". Medan ni gör det så väntar jag ivrigt på Slay the Spire 2.
Monster Hunter är tillbaka och det gör ju framförallt Jocke väldigt glad.
Alexander Lindberg:
Halo: Infinite
Februari månad har spenderats i allt från nya titlar likt Avowed till Lost Records: Bloom & Rage. Mest tid har dock spenderats med en återkomst till Halo: Infinite i och med den senaste uppdateringen som inträffade i början av månaden. Uppdateringen var inte särskilt stor (och kunde på så vis inte fixa de problem spelet haft ända sedan det släpptes för över tre år sedan) vilket helt enkelt varit alldeles för lite nyheter och ej frekventa uppdateringar. "Nytt" för vårens uppdatering har varit en återkomst för spelläget Assault, flera år för sent, och en lika för sen återkomst för vapnet Fuel Rod Gun. För att strö extra salt i såret så är vapnet tekniskt sett inte ens nytt utan ett nytt skin av den klassiska raketkastaren. Detta är dock allt man får nöja sig med när Halo Studios redan fokuserar på kommande spel och endast lämnat kvar ett litet team med en stram budget att fortsatta supporta Halo: Infinite under tiden. Det har dock varit härligt att spela Halo: Infinite igen under februari månad (efter flera månaders frånvaro) men när vi nu gör oss redo att vända blad i almanackan och förbereda oss för mars, är risken stor att det tar flera månader igen innan jag kommer tillbaka nästa gång.
Jonas Mäki:
Power Rangers Rita's Rewind
Det föll måhända lite mellan stolarna för mig efter att jag hade recenserat det i december, och senaste året har jag tappert försökt spela ikapp alla de underbara japanska rollsppel som släpptes under 2024. Häroim veckan behövde jag dock rensa paletten lite och suget efter Power Rangers smög sig på. Jag, sambon och ett par goda vänner har därför lirat igenom det på kvällarna och passat på att försöka avkräva det alla hemligheter och njuta oss igenom detta ändå riktigt gemytliga beat 'em up. För dig som älskade Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge samt rebooten av Battletoads så vet du ungefär vad som väntar, vilket betyder att alla slagsmål mixas med förvånansvärt kreativa banor. Att köra tillsammans och verkligen hjälpa varandra framåt är en fröjd som lockar fram den där renodlade lyckan spel från förr så ofta bjöd på, och Power Rangers Rita's Rewind pågår precis så länge att det känns kul rakt igenom. Det var andra gången jag spelade igenom det och jag gissar att det inte var den sista. Go-go Power Rangers!
Patrik Severin:
Kingdom Come Deliverance II
Uppföljaren till ett av de mest realistiska och trovärdiga rollspelen jag spelat är bättre än sin föregångare på alla punkter. Det är större, flyter på bättre, har mindre prestandaproblem och är vansinnigt trevligt att utforska i. Det påminner mig om lekfullheten i The Elder Scrolls sett till hur mycket saker du kan göra, och hur du kan ändra utfallen på olika situationer. Det finns få spel som också känns så otroligt levande och inlevda som världen i denna titel gör. Människorna arbetar, vandrar runt och gör sina egna saker. Ovanpå detta är berättelsen intressant, sidouppdragen varierade och det är svårt att hitta något att klaga på. Detta är värt din tid om du gillar bra spel, historia eller och rollspel. Så gör dig en tjänst och följ med på Henrys nya äventyr i det smärtsamt realistiskt återskapade Böhmen.
André Lamartine:
Super Mario 3D World (Switch)
Jag har en hel del värdefull Switch-tid att ta igen, då jag skaffade konsolen för några ynka månader sedan. Efter att ha festat sönder Jamboree blev det dags att sätta tänderna i en äldre Mario-titel som jag länge har önskat spela, 3D World, och det är väl precis det jag behövde denna gångna, mörka månad. Jag minns att folk för några år sedan hade kallat spelet för att vara "slätstruket", men om detta skulle vara vara av lägre Nintendo-nivå så är det, i min ögon, fortfarande en väldigt hög nivå av ren spelglädje. Det är så mysigt, kreativt och finurligt att det är svårt att släppa taget om det. Man vill bara fortsätta jaga gröna stjärnor dagarna och kvällarna i ända. Jag tar min tid med det också, då jag också ämnar att fånga upp alla stjärnor jag har missat i min väg. Februari har alltså varit smockat med sann Mario-glädje.
Vilket spel tillbringade du mest tid med under förra månaden?