Måns Lindman:
Asgard's Wrath 2
Det har varit en månad där jag vrålköttat i VR. Mitt nya Meta Quest 3 har bokstavligen gått varmt under januari där min längsta spelsession varade i dryga åtta timmar. Tänk på hälsan muttrade morsan mästrande när jag svarade på varför jag inte längre svarade på telefonsamtal. Visst, men tänk också på allt svincoolt jag missar fräste jag i kränkt ton. Men det har varit lite av varje. Pussel förstås i magnifika Puzzling Places där utvecklaren oförtrutet fortsätter att addera nya paket och fenomenalt fiske i Real Fishing VR men mest av allt har jag ändå lirat Asgard's Wrath 2 som jag ju också recenserade men även fortsatte att härja i långt efter recce. Jag är nu snart i mål och hoppas därmed på en maffig expansion inom överskådlig tid. Det finns ju så mycket mer att se och så många fler att döda.
Johan Mackegård:
Dark Souls 2: Scolar of the First Sin
Min resa genom From Softwares mordiska världar fortsätter och efter att jag och min gode vän Patrik till slut tände den första flamman på nytt och utropade oss själva till herrar över vad som återstod av Lordrans sargade invånare så var det dags att ge oss av. Bort från Firelink Shrine, Anor Londo, Undead Burg och alla de andra platserna som har utforskats under december månad, mot nya äventyr i ett nytt land. Drangleic och Dark Souls 2 mottog oss med vidöppna armar i en riktig björnkram, för även fast jag minns From Softwares utskällda tvåa som snäppet sämre än orginalet så måste jag erkänna att jag sällan har varit så irriterad över ett spel som den senaste tiden. Inte för att Dark Souls 2 är ett dåligt spel på något sätt, men det märks ändå hur flera beslut i utvecklingen har tagits med motivet att göra ett svårt spel. Allt ska vara svårt och frustrerande.
När det pratats om hur sadistiskt Dark Souls (1) ska vara så har det alltid gått att flika i att det visst handlar om en brutal värld, men också en rättvis sådan, där allt som resulterar i din död i grunden har varit upp till dig att avvärja. Kontrollen var tight och min karaktär kändes alltid som en förlängning av mig själv. I Dark Souls 2 är det annorlunda. Visst har jag fortfarande det huvudsakliga ansvaret att hålla mig själv vid liv, men till skillnad från i föregångaren så upplever jag nu att jag ständigt blir motarbetad av min egen huvudperson. Ständigt ska han hålla på och ta korta mikropauser efter varenda rörelse och att dricka en klunk från Estus-flaskan tar i runda slängar tio minuter, vilket får mig att dö vid tillfällen som jag i min egen hjärna tycker att jag borde ha klarat av, om min karaktär nu bara kunde visa prov på lite mer samabetsvilja. Jag vet, "Git Guuuud", och allt det där, men trots att jag har en nästintill otrevlig mängd detaljer att klaga på i Dark Souls 2 så har jag det ändå roligt där jag krigar vidare i goda vänners lag. Spelet ska erövras och Patrik ska naturligtvis kamma hem sin platina-trofé även denna gång, innan det är dags att resa vidare mot Lothric och Dark Souls 3.
Petter har rattat GT2-kärror i Assetto Corsa Competizione den senaste tiden.
Marie Liljegren:
Horizon Forbidden West: Burning Shores
Det var länge sedan jag spelade ut Horizon Forbidden West. Riktigt länge sen, och riktigt länge har jag gått och suktat efter DLC:t som släpptes exklusivt till PS5. Eller suktat, mer surat som en femåring att det inte släpptes till PS4. Sen så skaffade jag ju tillslut en Playstation 5 i höstas och har sen dess betat av alla spel jag längtat efter. Nu är det dags för Burning Shores att roa mig och det är nu jag verkligen märker vad tiden gör. Tiden får oss att glömma. Och glömt har tanten gjort med råge. Varje knapptryckning är nu en gissningslek och döden inträffar lite väl frekvent. Min tidiga så grymma maskindödarskill är som bortblåst och kvar står nybörjar-Bettan som inte ens kommer ihåg hur hon ska huka sig i det höga gräset för att undvika fiendernas vakande ögon. Så just nu är jag en sorglig syn vill jag lova. Jag är lite som en tonåring som övningskör pappas bil. Jag tar mig sakta och tvekande fram och ibland blir det motorstopp medans bilen tar känguruhopp.
Och man ska ju inte hoppa in i spel efter så här lång tid, det vet ju vem som helst, man ska börja om från början men jag är ju inte som alla vet ni ju vid det här laget. Tydligen är jag vad Povel kallade en självplågare. Så här sitter jag nu och tittar på medans Aloy försöker ta sig an en mindre mekanisk T-Rex och det ser allt annat än proffsigt ut. Vilken knapp kastade bomber? Äh, skit samma jag slår som en galning med min lans i stället medans maskindelar flyger runt mig som om det snöar. Efter fem svettiga minuter trillar besten och jag pausar för att vila mina stackars händer. Kanske dags att gå på spelkontrolls-bootcamp?
Patrik Severin:
Cities Skylines II
Jag har fastnat rejält under januari månad med att bygga min drömstad. Mitt koncept är att skapa städer med allt vi förväntar oss att de ska innehålla. Jag har byggt busshållplatser, tågstationer, bilvägar, sjukhus och skolor. Mängden kontroll du har är fenomenal, och du kan rikta vägar, anpassa stoppljus samt mycket annat. Det skapar en stad du har kontroll över på ett mikro och makroperspektiv. Jag gillar att dela in städerna i kvarter, döpa vägar och starta massiva industriprojekt. Tröttnar jag på det kan jag bygga ut vägar, tunnelbanor, flygplatser eller hamnar.
Det finns alltid något du kan göra för att förbättra din stad. Med analytiska verktyg inbyggda kan jag snabbt hitta problemområden för att försöka rätta till dessa. Städerna kan bli så massiva och sammanhängande att varje litet byggprojekt kan tvinga fram förändringar över större delen av staden. Cities Skylines II har som en konsekvens slukat många timmar med sitt beroendeframkallande koncept och roande upplägg. Just nu har avloppsvatten runnit in i ett distrikt och en ganska stor bit av min budget går åt att stoppa denna situation. Då har jag inte nämnt hur jag samtidigt försöker bygga ut logistiken för taxibilar i ett medelinkomstområde, döpa hundar, hantera återbetalningen av lån, säkra handelsvägar via fartyg och reparera ett annat distrikt i eftermälet av en naturkatastrof. När kriserna hopar sig, pengarna slutar komma in och du enbart vill snygga till staden är titeln som bäst.
Marie har besökt de brandgula polygonstränderna under januari 2024.
Olof Westerberg:
Dead Cells: Return to Castlevania
Från till synes ingenstans blev suget efter mer Castlevania alldeles omättligt. Men hur gör man då för att överleva, år 2024, när det inte släppts ett ordinarie Castlevania på drygt 15 år? Man vänder sig till Dead Cells vars DLC från förra våren, Return to Castlevania, är mer än nog för att tillfredsställa blodtörsten. Crossover-samarbeten har ju länge stått som spön i backen till Motion Twins roguelite-pärla där bland annat Hotline Miami, Slay the Spire, Shovel Knight, Katana Zero och Hollow Knight redan lånat ut vapen och dräkter, men Castlevania är det första egna, riktigt stora tillägget som involverar hela franchise-paketet. Banor, bossar, karaktärer, quests, dräkter och vapen - you name it. Iklädd gotisk långrock och kråsskjorta med bibel, piska, vigvatten och kors i hand har jag nu, glad i hågen, sprungit genom slottet åtskilliga gånger till tonerna av ödesmättade orglar jagad av ingen mindre än Dracula själv. När jag varje gång, allra högst upp i tornet, möts av ikoniska scenerier som den blödande fontänen och den kraschade droskan, då känner jag mig - tro det eller ej - helt och fullt nöjd. Då är min Castlevania-kvot uppfylld. Nästa stora önskan är förstås att Nintendo tillåter ett crossover-samarbete med sin älskade rymdjägarinna. På så sätt skulle Dead Cells kunna utgöra det allra första verkliga metroidvania-spelet.
Marcus Persson:
Sim City 2000
I kölvattnet av det relativt nyligen utannonserade Metropolis 1998, en retrodoftande nostalgitripp i stadsbyggargenren, så föll lusten på att återbesöka Will Wrights tidlösa klassiker Sim City 2000. Det i mitt tycke mysigaste och mest kompletta som genren har att erbjuda. Med sin perfekt avvägda balans mellan djup och tillgänglighet, för att då inte tala om den nästan kriminellt vackra pixelgrafiken, så är det än idag inga problem för undertecknad att bli fullständigt absorberad i den miniatyriserade världen från Maxis. Det spelar liksom ingen roll att 30 år har hunnit förflyta sedan dess lansering, för precis som Jan-Ove Waldner är Will Wrights spel evigt grönt.
Conny Andersson:
Palworld
Eftersom uppgiften att skriva en recension landade i mina händer så var det ju bara att sätta sig ner en fullspäckad helg och lira tills lustiga små monster besökte mina drömmar. Som tur var visade det ju sig vara en underhållande upplevelse och timmarna flög snabbt iväg, som de så ofta gör när något är kul och man ska sätta sig in i ett nytt spel. Det är också lite lustigt det där faktumet, att när ett spel saknar story eller någon riktig form av progression (även om givetvis flertalet saker skvallrar om hur mycket tid du lagt ner på det) så känns det ibland som att man inte direkt åstadkommer någonting men ändå inser man att man har suttit där i flertalet timmar och bara grejat med olika saker. För det finns ju en hel del att göra i Palworld och jag varierar mina upplevelser i spelet med att ibland bara stanna i min bas och bygga och fixa och ibland ger jag mig ut på äventyr i världen för att fånga nya Pals. Det är lika tidsslukande som underhållande och precis som jag skrev i min recension ser jag fram emot att se hur detta kommer att utvecklas och förbättras.
Petter Hegevall:
Assetto Corsa Competizione
Jag har spelat väldigt mycket Call of Duty: Warzone under januari. Väldigt mycket. Spelet fick lite nytt liv för egen del i och med att Sony hade den ytterst goda smaken att blockera allt vad Cronus heter och när man då slår av crossplay-funktionen i Activisions battle royale-spel, minskar mängden uppenbara onlinefuskare med 99%, vilket har förändrat Warzone för egen del. Det är dock Kunos bejublade racingtitel som stulit mest av min tid under de gångna fyra veckorna och mycket av detta har med DLC-paketet med GT2-kärrfor att köra. Red Bull Ring-tillskottet är inget jag applåderar särskilt mycket då jag alltid ansett den specifika banan vara rätt trist men GT2-bilarna är istället underbara. Lite livligare och mer oberäkneliga än GT3-varianterna vilket Competizione verkligen behövde.
Cuunie har spelat Palworld en hel del de senaste veckorna.
Henrik Pettersson:
Forspoken
Av förklarliga skäl så har jag aldrig prioriterat att spela Forspoken. Spelet fick ju som vi alla vet rätt så mediokra omdömen och jag har därför aldrig känt något behov av att kasta flera hundralappar på det, men när jag lyckades få tag på det för under 100 kronor tänkte jag att det var dags. Med 36 timmar under bältet och en platinumtrofé förstår jag dock till etthundra procent varför spelet inte mottogs med glädje. Forspoken var verkligen medelmåttigt rakt igenom. Den perfekta femman, i betyg. Inledningen var bland det absolut sämsta jag någonsin bevittnat i spelväg och Frey kan mycket väl vara den sämsta protagonisten jag någonsin spelat som. För att inte tala om den fruktansvärda följeslagaren Cuff som jag hatade från första stund och dialogen mellan dem är så pinsamt dålig att jag vill spy. Striderna var dock helt okej och parkour-inslagen var inte så pjåkiga. Har du lyckats hålla dig borta från spelet så råder jag dig att fortsätta undvika det. Att tillbringa 36 timmar som jag själv gjorde kan inte beskrivas som annat än idioti. Frågor om varför jag gjorde det undanbedes.
Jonas Mäki:
Like a Dragon: Infinite Wealth
Jag tror att om man bara tagit med tiden jag lagt ner på Dondoko Island eller Sujimon Battles i Like a Dragon: Infinite Wealth, så hade dessa båda var för sig räckt till att bli mitt mest spelade under en normal månad. Men... januari var ingen normal månad, för då släpptes det spel jag personligen sett mest fram emot i tre års tid, nämligen just Infinite Wealth. Först lirade jag halvt dygnet runt inför recensionen, och med den avklarad har jag fortsatt avnjuta Ichiban Kasugas ljuvliga äventyr på Hawaii och försökt hitta de mest udda uppdragen, vansinniga Poundmates, sjuka personligheterna och de fränaste vapnen - utöver att försöka maxa ovan nämnda Dondoko Island och Sujimon Battles. Det här är verkligen ett spel skräddarsytt för mig och jag har redan bestämt mig för att göra något jag väldigt sällan gör - nämligen spela igenom New Game+. Jag vill ha mer.
André Lamartine:
Gwent
Ja, då var vi tillbaka där igen: det ultimata tröstspelet Gwent har återigen värmt ensamma kvällar med sitt vassa kortspelsgameplay. Men nog känns det annorlunda, allt. Detta för att CDPR har slutat utveckla spelet nu. Officiellt. Det kommer inga mer kort eller funktioner, det är slut på det roliga från utvecklarnas sida. Däremot lever servrarna och utvecklarna har nu tillåtit högt rankade spelare att rösta om spelbalansen mot slutet av varje månad. Gwent lever med andra ord vidare och även om jag kommer att sakna öppnandet av nya digitala kort (i ett redan löjligt generöst spel) kommer jag att fortsätta spela Gwent till tidernas ände. Eller ja, tills CDPR bestämmer sig för att stänga servrarna. Länge leve Gwent.
Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med under förra månaden?