Conny Andersson mest spelade januari 2025:
Indiana Jones and the Great Circle
Januari är för min del officiellt månaden då jag försöker klara av så många spel som möjligt som jag startat och kommit en bra bit på. Gällande Indys underhållande äventyr var jag lite över halvvägs, sedan kom annat i vägen. Men nu satte jag mig under två dagar och körde spelets sista kapitel efter en liten längre paus ifrån det och nådde då till slut eftertexterna. Som helhet har jag verkligen tyckt om detta. Det har bjudit på bra atmosfär, varit snyggt visuellt och haft kluriga pussel som jag gärna hade sett ännu mer av. Spelets avslutande kapitel bjöd också på riktigt häftiga sekvenser och finfina miljöer. Jag hoppas verkligen vi kan få en uppföljare på detta som finputsar vissa aspekter och ger oss ytterligare ett spännande och underhållande äventyr.
Henric och Petter har spelat en hel del Rivals under januari.
Henric Pettersson:
Marvel Rivals
Absolut inget spel har kommit i närheten av att spelas så mycket av undertecknad som Marvel Rivals och är det en sak som är säker så är det att jag inte kan få nog. Neteases överraskning till PVP-titel är inte bara snuskigt roligt, utan även riktigt läckert och har redan uppdaterats flera gånger sedan decemberlanseringen. Under den gångna månaden har jag kämpat och kämpat i rankat läge där jag nog har strax över 60 procents vinster. I skrivande stund är jag i Guld I men har för avsikt att åtminstone nå platinum innan säsongen (som dock bara börjat) klappar igen. Jag behöver bara lyckas stå på samma sida som spelare vars hjärnor faktiskt fungerar. För herregud vad ofta jag slås samman med folk som vägrar kommunicera, vägrar byta karaktär och som vägrar spela som ett lag. Folk måste börja tänka, helt enkelt. Likväl älskar jag skiten, men hade inte sagt nej till bättre sällskap.
Joel Pettersson:
TCG Card Shop Simulator
Jag har inte spelat särskilt mycket alls den här månaden och det enda spelet jag kan dra till minnes att jag har ägnat tid åt är det fasansfullt nördiga spelet TCG Card Shop Simulator. Självklart handlar det ju om en liten pärla från Steams spelbibliotek där det trängs med tusentals andra spel i simulator-genren. Men det här är faktiskt ett riktigt kul, välgjort och framförallt beroendeframkallande spel. Premissen är enkel - man ska öppna en butik där man säljer spelkort (tänk Pokémon, typ) och en massa annat som hänger med i butiker av den typen; merch, spelmattor, kort-sleeves och serietidningar med mera.
Man får dessutom öppna paket själv och samla alla kort där vissa är oerhört sällsynta och dyrbara. Kunder vill sälja sina kort, byta dem och sitta och spela kortspelet i butiken. Det finns ett djup här som är svårt att förklara, så jag undviker det och meddelar istället att själva paketöppnandet var det som hoppade upp och bet mig i min beroendepersonlighets luftstrupe. Paket efter paket revs upp till den grad att pengar som egentligen borde ha lagts på att köpa in mer till lagret istället lades på jakten efter folierade, inverterade och glittriga samlarkort. Det blev ingen succé för min affär men hujeda mig vilket vidrigt spel - på ett bra sätt.
Patrik Severin:
Final Fantasy VII Rebirth (PC)
Förutom det efterlängtade Kingdom Come Deliverance II har jag spelat rätt mycket Stalker 2 och Final Fantasy Rebirth (PC) under den gångna månaden. Sistnämnda är en lite mer än godkänd portning, men inte särskilt mycket mer. Jag är fortfarande besviken över att vi inte har ultra-wide vid lanseringen och det saknas grafiska inställningar vi är vana med från andra Playstation-titlar. Det ska sägas i deras försvar att det flyter på riktigt bra. Spelet ser också bra ut, men om du som mig har en väldigt bred skärm blir det som att skopa ut två av tre glassmaker ur en kartong. Smaken är fortfarande god och trevlig, men det kunde ha varit mer i förpackningen. Jag gillar titeln såhär långt och jag kommer garanterat att spela hela trilogin. Tyvärr får vi i nuläget lita på att moddare erbjuder saknade funktionaliteter innan de byggs in officiellt. Redan dag ett fanns ett någorlunda fungerande modifikation för ändamålet. Detta var även en kritik jag hade mot Final Fantasy XVI när det kom till formatet. Av det jag testat ännu tycker jag att detta är ett mer engagerande spel än sexton, som hade stora problem med linjär bandesign, icke existerande utforskning och sövande spelmekanik.
Moa Andersson:
Helldivers 2
Efter en ovanligt tuff månad att starta det nya året med, har det av förklarliga själ varit en relativt seg spelmånad. Men, mitt bland stress och dylikt - har det varit en ren fröjd att kunna försvinna bort till en plats där gräset definitivt inte är grönare, men som har kunnat bjuda på en slaktfest vi kallar duga. När tiden väl infunnit sig, har jag tillsammans med sambo och kompisar spenderat tiden med att pulvrisera aliens på löpande band och råkat kasta en eller två raketmissiler lite för nära lagkompisar. Helldivers 2 har visat sig vara det perfekta spelet under hela januarimånad och har dessutom påmint mig om hur roligt det kan vara att köra multiplayer.
Marcus Persson:
Enshrouded
Det är lite knappt ett år sedan det senaste i ordningen spel i den sprudlande survival-genren lanserades på Steam. Men att Enshrouded utlovade något utöver det vanliga var tydligt redan från början, med ambitioner som sträckte sig långt bortom rimlighetens gränser för ett så litet team av utvecklare. Så jag höll motvilligt tillbaka och i samband med den rejäla Souls of the Frozen Frontier-uppdateringen som lanserades för knappt två månader sedan, så kändes det lämpligt att (äntligen) dyka in i spelvärlden. De första timmarna var så klart lite av en kalldusch, speciellt när man blivit så van vid Valheim, ett spel som nog är den närmaste och mest rättvisa jämförelsen jag kan göra. Men där slutar också likheterna. Att Enshrouded är betydligt med öppet och inbjuder till långt mer utforskning blir snabbt tydligt. Kontrasterna mellan en slumpmässigt och handgjord spelvärld är också uppenbara, både på gott och ont. Men en sak är säker, jag och vännerna har olidligt kul och blandningen mellan Breath of the Wild, Dark Souls och Valheim är nära nog perfekt. Spelets nyligen publicerade road map inför året ger också en antydan om allt gott som komma skall, och här finns verkligen nästan hur mycket potential som helst. Jag är förälskad, den saken är klar och om du är ett fan av generen och ännu inte prövat på Enshrouded så är det dags nu.
Nyhetsredaktör Mäki har njutit av hela sex stycken gamla Capcom-klassiker.
Marie Liljegren:
Ghost of Tsushima: Directors Cut
De få lediga stunder jag haft över denna månad har tillbringats med min älskade Jin där jag slagit mig blodig för att fria ön Tsushimas invånare från mongolernas järngrepp. Och när den siste mongolen äntligen stupade och Khotun Khan äntligen låg huvudlös vid mina fötter slapp jag den där hemska känslan som alltid infinner sig när ett grymt underhållande spel är över för nu väntade DLC-portionen av spelet som jag trots allt aldrig spelat och det var faktiskt den delen jag från början ville komma över när jag bestämde mig för att köpa spelet igen men denna gången till min Playstation 5. Så många timmar har nu lagts på att få Örnen på fall på den nya ön Iki Island. Och här blev det lite stopp på mina divalater som jag struttat omkring med under de sista timmarna på Tsushima där jag känt mig odödlig. Plötsligt hade fienderna tuffat till sig och mina annars så lätta dödarfasoner funkade inte på samma vis längre. Nu var det dags att tänka till lite innan man stormade emot de intet ont anande fienderna. Att planera som jag fick göra i början av spelet innan jag uppgraderat alla vapen och olika tekniker.
Men med lite tålamod och en stor portion med ödmjukhet kom jag upp i sadeln igen och kunde igår njuta av att släcka livet på den förbaskade Örnkärringen som gav mig syner. Två saker fattas för att platinumet är mitt så det tänker jag sysselsätta mig med ett tag till. Sen blir det nog att köra om Hogwarts men på Playstation 5 denna gången i väntan på nästa samurajspel Assassins Creed Shadows.
Jonas Mäki:
Mega Man 1-6
Jag hade lite senare julledighet än vanligt i år och startade på trettondagen med ett rejält sug efter retro. Jag landade i att det trots allt var länge sedan jag spelade original-Mega Man, och sparkade igång Mega Man Legacy Collection, en samling jag aldrig tar bort eftersom spelen är så förbannat bra att jag vet att suget faller på mellan varven. Så jag började med första spelet och konstaterade snabbt att takterna sitter i. Det ledde till att jag satte igång med Mega Man 2, som för alltid är ett av de bästa spel jag någonsin lirat, och samma sak där. Allt känns välbekant och jag vet precis i vilken ordning alla bossar ska tas. Mega man 4-6 har jag dock betydligt sämre koll på, så efter att ha dansat igenom del tre, blev det lite tuffare. Men Mega Man är alltid Mega Man och det var sammantaget en fin vecka med massor av ljuv retro av bästa sort.
Niclas Wallin:
NHL 25
Nytt NHL men även i år så blandas spelglädjen med nästan lika stor del frustration, det hör liksom till numera. I sina bästa stunder är det riktigt njutbart och roligt att spela, men så faller det plötsligt tillbaka i gamla synder igen. Jag har som rookie i Be A Pro-läget precis tagit Chicago Blackhawks till en sensationell slutspelssplats som säkrades i allra sista omgången efter att ha varit fast i bottenträsket under större delen av säsongen och nu stundar alltså kampen om Stanley Cup-bucklan. Det har varit tufft och jag har faktiskt fått slita rejält den här gången till skillnad från tidigar utgåvor så det känns som att svårighetsgraden balanserats något. Nu väntar som sagt det bästa och det är slutspelshockeyn, önska mig gärna lycka till.
Johan Vahlström:
WWE Supercard
Det här var verkligen en överraskning. Det var över tio år sedan jag senast spelade det här kortspelet. Men när jag införskaffade en surfplatta var det ett av de rekommenderade spelen att ladda ner från onlinebutiken. Lite nostalgi, kul, tänkte jag. Och nu är jag fast. Hela månaden har jag spelat det här, trots att jag i princip helt och hållet slutat tittat på wrestling. Det kommer event minst varannan dag känns det som och där sitter jag som en galning och trycker på skärmen för att besegra mina motståndare med mina kort. Just nu är jag redigt fast i det här träsket. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan jag kommer ut ur det.
Olof Westerberg:
Helldivers 2
Likt Moa har även jag tillbringat januari månad i demokratins tecken och vare sig jag spelar själv, ihop med svågern, en vän eller bara tillfälligt ytliga bekanta har jag roligare än jag haft på väldigt länge i multiplayer. Varje bana blir till ett mindre äventyr eller en upptäcktsfärd, och man vet aldrig på förhand vad som kommer att hända och bjudas på härnäst. På en bana kom vi tyst överens om att aldrig lämna (den mer än lovligt svårstyrda) bilen och jag tänkte tillbaka till mina bästa minnen med Warthog från Halo: Combat Evolved; på en annan bana blev jag ihjältrampad av mina tre medspelares gigantiska exoskelett om och om igen, och på ytterligare en bana delade vi ut vänskapliga knogmackor till höger och vänster tills vi vrålade av skratt. Mixen mellan blodig tävlan, äventyr och humor är så briljant att patriotismen sannerligen smittar av sig. För demokratiiiiin!
Joakim Sjögren:
Donkey Kong Country: Returns HD
Då jag i mitten av januari hade i uppgift att recensera Donkey Kong Country: Returns HD så har majoriteten av speltiden den här månaden tillbringats tillsammans med Nintendos trofasta primats upphottade Wii-äventyr. Precis som jag skrev i ovannämnda recension tycker jag fortfarande att titeln i fråga håller en hög klass, och även fast det har hunnit passera snart 15 år så kan alla som ännu inte testat detta charmiga plattformsspel göra ett inköp utan att ånga sig. Visst, jag tycker fortfarande det är lite trist att man inte valde att slå samman detta med uppföljaren Tropical Freeze och således erbjöd en dubbeldos av vår älskade Kong, men att man numera kan lira båda dessa lir på Nintendo Swicth (och förhoppningsvis även på Switch 2 i framtiden) känns, för ett troget fan av följetongen, som en rejäl vinst.
Helsvenska Helldivers 2 har snurrat flitigt hemma hos flertalet redaktionsmedlemmar även under januari.
Andre Lamartine:
Marvel's Spider-Man 1+2
Efter en lättsam Mario-månad kände jag för lite mer blockbuster-känsla i min PS5. Svulstiga, fläskiga vrålsnygga, explosiva spel som känns som dyra Hollywood-filmer. Valet föll naturligtvis på Insomniacs Spiderman-spel, vilket har dammat i min backlog tillräckligt länge nu och jag är väldigt imponerad. Jag ogillade Mr Negative i första spelet och tyckte att berättelsen blev extremt rörig mot andra delen, men i det stora hela är dessa spel otroligt kvalitativa sett till slagsmål och grafik. Jag fick precis det jag ville från dessa spel: att spela igenom två ostiga storfilmer i en och samma månad. Jag gillade hur mycket smidigare tvåan var sett till gameplay, men jag tror att historien om Dr. Octavius i första spelet var betydligt starkare. Det är bara bra synd att det tydligen aldrig blev några DLC-kapitel till tvåan, för det hade verkligen behövts ett ordentligt avslut efter den hafsiga sista Venom-akten.
Petter Hegevall:
Marvel Rivals
Det är ett alldeles strålande, genomgående strålande, spel som Netease satt ihop och jag känner hur jag torskat dit, fullständigt. Jag och fyra glada gubbvänner (som alla brukade spela Warzone dagligen men har ny bytt ut det haveriet mot Rivals) samlas vid 22:00 i lobbyn, pratar lite strunt och öser den igång ett tiotal matcher innan läggning, och det är alltid lika utmanande och underhållande. Netease har verkligen norpat de allra starkaste delarna ur Overwatch och gjort ett spel av det och jag ser fram emot 100 timmar till de kommande månaderna.
Vilket spel har du tillbringat mest tid med under januari 2025?