Månadens mest spelade: Januari 2026

Conny Andersson:
Octopath Traveler 0

Jag ville ju egentligen inte ha samma titel som jag avslutade 2025 med här. Men trots att jag klarat tre spel under månaden och kommit en bra bit på ett antal titlar till - så är det fortfarande Square Enix finfina pixel-rollspel som snurrat allra mest. Total speltid har passerat 80 timmar sedan jag gav mig ut på denna resan i början av december. Jag har faktiskt varit lite ful och kikat ungefär hur lång tid jag kan tänkas ha kvar - och om inte någon förbannat supersvår boss sätter rejäla käppar i hjulet så kan detta nog vara avklarat om jag ger det några timmar till. Jag har verkligen gillat det - men de sista tio timmarna har samtidigt känts lite urvattnade. När jag skrev en blogg tidigare under månaden om hur långa spel bör vara så hade detta platsat som aningen för långt. Det har helt enkelt ett sista parti jag önskar man kunde skippat. Men jag måste ju såklart se eftertexterna rulla.

Marie Liljegren:
Fallout 76

Plötsligt händer det som trisslottsreklamen brukar skräna ut. Majsan har börjat spela ett onlinebaserat spel trots att jag alltid skrikit högt om min allergi emot just sådana spel. Men det är aldrig för sent att ändra sig. Men jag har valt en medelväg, jag håller mig borta från folk i spelet och kör själv som den introverta människa jag är. Jag älskar Fallout och har gjort sedan jag för första gången fick Fallout 3 i mina händer. Så till den milda grad att jag började samla på det jag fick tag i med samma namn. I min ägo finns allt från två PIP-Boys, bubbleheads, lunchlådor och till och med kaffe. Så ni fattar, jag älskar det. Sen blev jag bittert sur när Fallout 76 kom ut och det visade sig vara onlinebaserat. Såpass sur att jag bojkottade det med att säga att jag aldrig skulle spela det. Sen var det väl ingen stor förlust i början då spelet fick blandade betyg. Men så läste jag att mycket gjorts för att fixa till det och eftersom jag nu sitter med ett prima Game Pass så tänkte jag, va fasen!, låt oss testa! Och det är precis det jag gjort! Utforskningen går framåt men jag har mycket att lära mig för jag har upptäckt att det skiljer sig en hel del från mitt älskade Fallout 3, Fallout New Vegas och Fallout 4. Så är det någon annan som spelat så tar jag gärna lite fina tips för jag känner mig som en newbie trots att jag lirat de andra till förbannelse. Och det är sjukt skönt att mysa runt i wasteland i väntan på nya avsnitt på Fallout-serien. Då blir abstinensen desto mindre.

Patrik Severin:
The Elder Scrolls IV: Oblivion - Remastered

Jag har pendlat en del mellan Oblivion, AC: Odyssey och Stalker 2 i januari. Med lite moddar är i princip alla problem jag hade med basversionen borta. Mycket av prestandaproblemen går att lösa med icke officiella patchar och moddar. Det har såklart sina grundproblem men spelet är lite av en nostalgikick. Det är både roande, storslaget, engagerande och mysigt att spendera tid i denna förbättrade remaster/remake. Även om städerna är lite tomma på liv finns det en härlig känsla av utforskande och att du kan gå var du vill och göra vad du vill. Tiden jag spenderat med denna utgåva har också påmint mig om många av förbättringarna Skyrim erbjöd spelarna. Bara en så enkel sak som att du inte behöver gå hela vägen tillbaka i grottorna. Jag har också prövat att inte använda pilbågar denna gång för att skapa en lite annorlunda genomspelning. Förhoppningsvis dröjer inte nästa The Elder Scrolls för länge.

Joel Pettersson:
MIO: Memories in Orbit

Jag har tyvärr inte haft så jättemycket tid över under januari att lägga på spel utöver de jag har recenserat. Det har helt enkelt varit mycket att stå i. Det klagar vi ju inte på, tvärtom, så är det skoj att ständigt ha saker att göra men lite ledsamt är det nog ändå att de där spelen man bara spelar för att det är kul faller mellan stolarna till förmån för såna man "måste spela". Nåja, MIO är ju ett riktigt bra spel, så det är inte synd om mig inte - men det är ändå inte riktigt spelet i mina drömmar. Det är på tok för svårt för mig som är otroligt medelmåttig när det kommer till gaming-profess och sen har jag märkt att jag inte riktigt pallar all backtracking som ett klassiskt metroidvania bjuder på. Jag menar, det är 2026 nu och då borde vi inte backtracka som om det vore 1994. Det glädjer mig i alla fall att MIO: Memories in Orbit är ett sjuhelsikes trevligt spel att bara titta på. Det är fantastiskt vackert på sina håll.

Kenny Nordgren:
Battlefield 6

Januaris mest spelade för undertecknad är, föga förvånande, Battlefield 6. Det finns en stor risk att jag kommer att upprepa mig många månader framöver... enda spelet jag rört utöver ovanstående är Super Mario Bros. Wonder som jag spelar tillsammans med min fru, men det är förmodligen cirka 3% av mina månatliga speltid för januari. Jag har äntligen börjat bli något sånär stabil i BF, och stabil i sammanhanget är att jag avslutar en match med en K/D-ratio som ligger på plus. Har dock inte hittat ett vapen som passar mig kanonbra ännu. Saknar min fina AN-94 med two round burst från Battlefield 3, där... snackar vi fina grejer. Fiiina grejer. Något liknande vapen i BF6 och vi är i hamn!

Jonas Mäki:
Secret of Mana

Under julledigheten, som för min del inleddes första veckan i januari, kom jag och sambon på att vi skulle spela igenom Secret of Mana, något vi tidigare gjort var för sig - men aldrig tillsammans. Sagt och gjort, jag laddade ner det till Switch och så satte vi igång. Det blev en ljuvlig resa som ganska omgående gjorde det uppenbart att en hel del fantastiska inslag från förr gått förlorade i dagens spelvärld. Att kunna fastna i ett spel och inte veta vart man skulle kändes befriande vid något tillfälle, att verkligen behöva gå prata med folk och få gnugga geniknölarna lite. Internet har vi avstått från att använda, kunde vi klara det här när vi var yngre så kan vi väl klara det nu, gick resonemanget. Och... det kunde vi. Secret of Mana är inget jättesvårt spel, men bitvis ändå utmanande, speciellt mot slutet med lite för låg level. Summa summarum behöver vi verkligen fler riktiga rollspel med co-op, det är få saker som är så vackra som riktiga pixlar där man 100% vet att ingen AI varit inblandad, Super Nintendo-musik kan verkligen vara magisk och den där rena spelglädjen klassikerna erbjuder är något jag lite för sällan tycker att jag upplever i moderna spel (som dock har mycket annat på menyn såklart, försöker inte säga att det genomgående var bättre förr).

Johan Vahlström:
Inazuma Eleven: Victory Road

Andra månaden i rad detta är mitt mest spelade spel. Fram till för någon dag sen var det också det enda spelet jag hade spelat på hela månaden. Jag hade spelat klart allt innehåll som inte var online, men precis då passade utvecklarna på att släppa nytt innehåll och ännu mer speltid. Som det klassiska citatet säger:"Just when I thought I was out, they pull me back in." Jag kommer nu att spela igenom denna nya del och när jag är klar med den kommer jag lägga spelet på is till nästa roliga uppdatering kommer. Min backlog är enorm och jag kan ju inte gärna fortsätta spela spel jag egentligen redan klarat, även om jag älskar det väldigt mycket. Det är nåt speciellt med fotbollsrollspel som genre. Vi får inte se det speciellt ofta och när någon blandar mina två favoritgenrer kan du räkna med att jag är där.

Joakim Sjögren:
Resident Evil 4 Remake

Det är snart dags att återigen leta igenom byrålådor och vitrinskåp efter ammunition och gröna örter i och med releasen av Resident Evil 9: Requiem, och av den av den anledningen har jag tillbringat större delen av januari med att lira om del fyra. Vi snackar givetvis om den uppdaterade versionen som släpptes häromåret och inte originalet, detta då ursprungsversionen som släpptes 2005 knappt är spelbar idag tack vare sitt extremt styltiga kontrollschema. Visst, det finns fortfarande en hel del charm och nostalgiska känslor för spelet som skrev om mycket av actiongenren i början på 2000-talet, men remaken från 2023 är, med dagens mått mätt, en betydligt mer polerad (duh!) upplevelse och numera det enda rätta sättet att avnjuta denna eminenta skräck-actionpärla. För Resident Evil 4 är ett fantastiskt spel, och efter att ha manövrerat Leon S. Kennedy genom den spanska landsbyggden så ser jag otroligt mycket framemot att återbesöka Raccon City den 27 februari. Låt oss hoppas att det vankas ett nytt mästerverk.

Marcus Persson:
Necesse

Januari blev månaden då Necesse tog över helt, precis som om jag behövde ännu ett survival-spel i mitt liv. Men uppenbarligen så räckte det inte med Valheim och Enshrouded, vilket också resulterade i att halva månaden försvann i ett pixligt töcken av basbyggande, utforskning och alldeles för många "bara en timme till"-ögonblick. Digitalt knark i den renaste av former, och vad som gör Necesse så farligt beroendeframkallande är hur klockren själva gameplay-loopen känns. Du bygger upp din lilla koloni, rekryterar allsköns personer från världen (alla med olika förmågor), optimerar din produktion, automatiserar och ger dig ut på jakt ovan- likväl som under mark, efter skatter och bossar. Det finns något otroligt tillfredsställande i att se sin by växa fram, från en handfull träväggar till ett organiserat maskineri där alla har sin roll. Det känns som Terraria möter RimWorld, men med en egen identitet som verkligen står på egna ben. Det är ett spel som belönar nyfikenhet, kreativitet och envishet - och som vägrar släppa taget, och dessutom relativt nyligen släppts i fullversion - efter två år i Early Access.

Martin Carlsson:
Grid Legends: Deluxe Edition

Året inleddes med att ta sig an förra årets GOTY - Clair Obscur: Expedition 33 på Playstation 5 Pro - men så rasade ju min TV mitt i allt vilket ställde till det å det grövsta. Min trotjänare LG CX (som jag köpte i samband med lanseringen av originalmodellen av Playstation 5) byttes dock ut snabbare än kvickt mot flaggskeppet LG G5, och på den skärmen blev det istället racing till Switch 2 som stod för merparten av mitt spelande i januari. Ett spel jag recenserade nyligen, och det var ett hyvens racinglir på en plattform som hittills saknat en mer semi-realistisk upplevelse när det kommer till att bränna gummi - där Mario Kart World och Sonic Racing Crossworlds annars har pole position. Grid Legends är ett mer än väl godkänt spel med extrema mängder innehåll för enspelaren, likaså är det också ett spel som rent visuellt är något av det mest tilltalande jag sett till Nintendos senaste hårdvarupjäs och en knogmacka från ingenstans - vilket känns som ett uppvaknande inför framtiden. Vid det här laget bör alla göra rätt i att inte underskatta Nintendos bärbara hybridenhet.

Sebastian Lind:
Sword of Hope

Januari inleddes med att jag äntligen tog tag i ett spel som legat i bakhuvudet och viskat styggelser till mig ända sedan 90-talet. Och när jag skriver "tog tag" menar jag att jag helst av allt hade velat knyckla ihop kassetten, ta strypgrepp på den och slow-koka den långsamt i en rostig kastrull. Ja, kära läsare, jag hatar Sword of Hope. Jag har avskytt detta svartvita rollspelsäventyr ända sedan dagen då jag som barn stegade in hos den lokala elhandlaren och spenderade alla mina veckopengar på detta avskyvärda Gameboy-RPG. När jag fick reda på att det släppts till Switch Online fanns det liksom inga ursäkter kvar - nu var det dags att ta revansch! Och, sagt och gjort... Drygt tio timmar senare så hade jag besökt kungadömets alla hörn, misshandlat en duva och letat efter vampyrer på en kyrkogård. Till sist stod jag vid slottsporten, tog mig igenom rosenträdgården och spegelvärlden för att äntligen stå öga mot öga med Draken - och jag VANN! Hah! Sword of Hope må vara ett ganska undermåligt rollspel som ärligt talat inte har så mycket att erbjuda, år 2026. Men känslan av att besegra ett spel som hånfullt gäckat mig under alla dessa 30 år? Den är inget annat än fenomenal. Förmodligen har jag haft årets bästa spelupplevelse redan i januari, för hur ska jag toppa det här?

Johan Mackegård:
Death Stranding

Jag har ett komplicerat förhållande till Kojimas postapokalyptiska budbärarsimulator. Jag älskar stora cinematiska spelupplevelser, trivs med digitala långpromenader, använder sällen fast travel i öppna världar och ser Metal Gear Solid V som ett av sin generations absolut bästa spel. På pappret är Death Stranding ett perfekt äventyr för mig men ändå har jag av någon anledning väldigt svårt att ta det till mig. Det är liksom något som tar emot och som hindrar mig från att bygga upp det där underbara spelsuget mellan sessionerna. Inte för att jag inte har roligt när jag väl sitter och styr Norman Reedus karaktär, för det har jag, men det är ändå något som tar emot. Jag vill dock väldigt gärna tycka om Death Stranding så jag fortsätter att kämpa, tar på mig stövlarna, packar ryggsäcken och beger mig ut i bergen i ren förhoppning om att jag också ska bli frälst av Kojima, ännu en gång.