Månadens mest spelade: Juni 2025

Conny Andersson:
Monster Train 2
Jag skulle ju inte fastna. Det går inte. Jag har alldeles för mycket tidskrävande single player-spel att uppleva och en backlog större än Mäkis "nöd-lakrits-skafferi" att tugga mig igenom. Ändå har jag suttit där varje kväll under årets första riktiga sommarmånad och försökt ta mig till slutet. För helsike så beroendeframkallade det är. Jag har dessutom upptäckt att jag varit så dålig på spelet att jag inte klarade av spelets slutskede. Det var för svårt. Det är så många nätter jag stirrat på klockan och tänkt att "detta får vara sista omgången" - men så har jag kommit på en strategi, testat en ny kombination av hjältar, insett att det kanske, kanske går... tiden rinner iväg och jag får tvinga mig själv att stänga av.

Så, för drygt en vecka sedan kom jag till spelets sista boss. Den spöade mig och så är det bara att köra om från början. Men jag började inse att det finns en chans... Och så mitt i natten (klockan 04:30 enligt mina anteckningar) kunde jag vråla ut min glädje med händerna uppsträckta. Efter så många timmar att jag skäms för mycket för att berätta antalet. Direkt efter avinstallerade jag det. För jag hade ju egentligen inte tid...

Patrik Severin:
Persona 3 Reload
Det var otroligt tacksamt att Persona-serien gjorde sin västerländska debut på PC 2020. Det ledde till att jag upptäckte serien med fyran och har sedan dess haft väldigt roligt med alla lanserade titlar till formatet. När Persona 3 Reload lnserades var det ett givet köp. Tyvärr blev det lite liggandes då jag ville klara av femman först. Jag är inte besviken att ha detta spel under sommarledigheten då det spelar snarlikt femman. Det ser och låter bra ut och spelar väldigt väl, trots lite repetition när du ska ta dig upp till toppen av tornet. Även om gruppen inte känns lika sammanslipad som den i femman är det smått omöjligt att lägga ifrån sig spelet. Det bådar gott inför remaken av fyran som har potentialen att vida överträffa den vi fått i trean. Tyvärr har jag inte spelat ettan eller tvåan men både trean, fyran och femman är bra exempel på hur man gör ett annorlunda koncept spännande och givande. Jag hoppas såklart att ettan och tvåan får samma behandling i framtiden.

Jonas Mäki:
Mario Kart World
Vissa månader funderar jag över vad som varit mitt mest spelade spel, vissa månader har jag i princip bara rört en titel, och juni 2025 är ett perfekt exempel på sistnämnda. Jag har nämligen spelat Mario Kart World så till den milda nivå att jag fruktat att jag skulle slita ut min Switch 2 prematurt. Har jag vänner på besök blir det klassisk versus-racing och sitter jag själv alterneras det mellan Knockout Race och Free Roam (som fortfarande har många utmaningar som gäckar). Sammantaget kombinerar Mario Kart World både ljuvlig multiplayer med utmaningar som triggar min lätta OCD, vilket får mig att vilja göra exakt allt spelet har att erbjuda - och då hjälper det ju att det dessutom är vansinnigt kul.

Marcus Persson
Diablo 3
Jag trodde ärligt talat jag var färdig med Diablo 3. Att jag hade stökat av min sista Greater Rift, öppnat min sista horadric cache, dräpt min sista elitemob. Men icke, suget kom smygande och en kväll förra veckan så gick det inte att stå emot längre. Jag loggade in och innan jag visste ordet av så satt den gamla beroendekroken, rätt in i hjärnan. Det började oskyldigt. Ett par bounties. Några rifts. Men plötsligt var jag tillbaka i full fart med min eviga kärlek, Crusadern. Och än idag så har Diablo 3 ett sällsamt flyt i sitt gameplay som är svårt att tävla med. För att inte tala om tillfredsställelsen när skärmen exploderar i partiklar och färger. Och så klart looten, den förbannade, underbara looten. Kanske är det nostalgin. Kanske är det det faktum att Diablo 4 fortfarande inte riktigt klickat för mig. Men Diablo 3 - trots sina år på nacken - är som ett gammalt skinnställ: nött, repigt, men jävligt bekvämt. Det kanske inte är spelet som förändrats. Kanske är det bara jag som äntligen landat i att Diablo 3 inte behöver vara perfekt - det räcker att det är kul. Och det är det. Herregud, vad kul det är igen.

Niclas Wallin:
Rematch
Sifu-skaparna valde en helt annan riktning i och med Rematch och glad är väl jag för det. Inget ont om Sifu, men Rematch smäller ändå lite högre för egen del som det fotbollsfan jag trots allt är. Jag i princip tvingade min lilla krets att ladda ner det så vi kunde testa om det var något att ha och det blev ju en succé. Efter en mycket trevande start då det har en viss inlärningskurva så har vi nu fått upp ångan ordentligt och vår väloljade lagmaskin har börjat rada upp segrar. Vi har alla accepterat våra roller och jag som en gång i världen var skyttekung på sjumannaplanerna har fortsatt den traditionen i Rematch och jag får lite samma känsla när jag gör mål här som jag fick på de leriga planerna som 11-åring. Det här är verkligen riktigt roligt och det lär bli många fler timmar i sommar.

Henric Pettersson:
Elden Ring Nightreign
Juni månad har gått i sadismens tecken. Denna månad har jag nämligen spelat mängder av From Softwares heta Elden Ring Nightreign vilket nästan har gjort att jag hoppkickat min TV av vrede. Tålamod lönar sig däremot och nu har jag trots allt lyckats tvåla dit spelets samtliga bossar, sett eftertexterna rulla och nästan kammat hem platinumtrofén. Något jag aldrig trodde att jag skulle säga. Innan spelets premiär var jag nämligen oerhört skeptisk till konceptet men med 40 timmar under bältet kan jag såklart inte säga annat än att Nightreign är ett kanonspel. Tillsammans med ett par duktiga polare finns det nu få spel som levererar så mycket nöje som detta.

Olof Westerberg:
Stardew Valley
Dagen kom. Äntligen. En av de där måttstocks-dagarna som man ser tillbaka på med glädjetårar i ögonen för resten av sitt liv. Det var en trött lördagseftermiddag tidigt i juni som frugan efter åratal av övertalning sent omsider gav efter och sade: "Jag vill starta en bondgård i co-op med dig." Jag torkade en tår ur ögonvrån, mumlade "jag älskar dig också" och startade genast upp min Nintendo Switch. Efter det startskottet har vi tillbringat otaliga timmar med att tillsammans återupptäcka allt det jag på egen hand lärt känna under åren och numera navigerar i som i min egen ficka. Det har varit en helt underbar upplevelse att tillsammans ta oss an Eric Barones kärleksbarn och delta i den legendariska äggjakten, leta reda på borgmästarens mytomspunna byxor, bege oss djupt ner i gruvan, fiska tills energimätaren nästan stöter i botten och tillsammans skynda oss hem på kvällen (om vi inte råkar svimma redan på bryggan, det vill säga). Efter knappt tio år tillsammans kan jag nu äntligen kalla vårt förhållande komplett.

Martin Carlsson:
Mario Kart World
Att vi är många som sett fram emot Mario Karts comeback är troligtvis en underdrift, Mario Kart 8 har ju som bekant varit mainline sedan det debuterade till Wii U 2014 och släpptes i piffad utgåva till Switch i form av Mario Kart 8 Deluxe. World är givetvis bekant, men med nya inslag och grepp rent spelmekaniskt. Att ladda upp sin Kart på raksträcka, tilta spaken och hoppa i sidled för att grinda räcken - som i sin tur agerar avsats inför nästa sidledshopp som låter mig köra på väggen intill som leder till avsides genvägar. Bekanta, uppdaterade nivåer med alternativa passager står på schemat utöver flera nya. Däremot är jag inte särskilt förtjust i delsträckorna där man nu alltså kör mellan huvudnivåerna, det är lite glest med väldigt breda vägar och framstår som stundtals platt utfyllnad. Multiplayern är fenomenal och har aldrig varit mer kaotisk. Open world-aspekten är lite torr på innehåll, men innebär förhoppningsvis en arena Nintendo ämnar utöka och krydda med mer genomtänkt innehåll för en spelare framöver. Mario Kart World är inte perfekt - men potentialen finns och lär spelas i många år framöver.

Alexander Lindberg:
Dustwind: Resistance
Det har varit en första sommarmånad i och med juni som har tillbringats lite här och var när det kommer till spelandet. I början av månaden spelade jag äntligen klart Doom: The Dark Ages och Lost Records: Bloom & Rage. Efter det var allt fokus på Summer Game Fest där jag olyckligtvis var sjuk i över en vecka i samband med detta där det inte blev något spelande alls. När jag till slut tillfrisknade tillbringade jag en hel helg med Gears of War: Reloaded som jag även skrev en förhandstitt på då och slutligen förra veckan körde jag 15 timmar av Dustwind: Resistance inför en recension som skrevs klart under fredagen. Här och där under månaden har det också samlats på några timmar Splitgate 2 dessutom och även om.jag troligtvis spelade Dustwind: Resistance mest denna månaden så är det just Splitgate 2 jag njutit mest utav att lira. Vilken sanslös spelbarhet 1047 Games bjuder på.

Petter Hegevall:
Splitgate 2
Det här är inte bara min nya darling inom spelvärlden, det är mitt sommarspel 2025 och titeln som jag avser tillbringa mängder med tid med framöver. För det är verkligen så fenomenalt bra, under rätt förutsättningar. Conquest-läget ger jag inte mycket för och Battle royale-portionen är medioker som bäst men samlad trupp i custom lobby, Team Deathmatch på banor som Elemental samt Grid - Är Splitgate 2 just nu actiongenrens bästa upplevelse. Spelmekaniken är nämligen fantastisk med lysande förhållande mellan springspeed och eldhastighet, perfekt TTK och otrolig vapenkänsla. Det märks så väl att utvecklarna dyrkar Halo, har växt upp med Halo, och har gjort ett spel som på flera sätt känns som Halo - om Bungies originalteam fortfarande satt vid spakarna.

Joel Pettersson:
It Takes Two
Semester betyder fokus på familjen och tiden som tillbringas med en handkontroll i näven har sjunkit markant de senaste veckorna. Det är sol, grillning, discgolf, glass och en och annan isande kall Gin & tonic som gäller nu istället men jag och frugan rullade faktiskt eftertexter till ett spel häromkvällen. Inte vilket spel som helst utan Josef Fares fantastiska samarbetspärla It Takes Two. Vi började faktiskt spela det när det släpptes för några år sen men av oklar anledning blev vi aldrig färdiga - men nu har vi avnjutit hela kalaset och vi hade riktigt kul.

Det råder ju vissa - vad ska man säga - skillnader när det kommer till färdigheter i TV-spel mellan mig och min fru. Hon spelar aldrig medan jag gör det lite för mycket och detta ledde till att jag stora delar av äventyret fick stå och vänta medan frugan dog om och om och om igen när hon försökte traversera en "hoppa-på-plattformar"-sträcka. Men med mycket envishet och jävlaranamma gav det med sig (även om jag fick hjälpa lite ibland genom att ta hennes handkontroll) och vi tog oss hela vägen till det rätt gulliga slutet. Det är ett bra spel, It Takes Two, och särskilt variationen och lekfullheten samt ögonblicken när samarbetet partner emellan verkligen klaffar. Minispelen man hittar här och där är roliga också. Summa summarum; perfekt semesterspel.

Moa Andersson:
Elden Ring Nightreign
Bröllopsmånaden blev av förklarliga skäl en väldigt stressig sådan, särskilt när den började rundas av. Men mitt i allt planerande, organiserande och uppstyrande inför månadens grand finale - har jag och sambon kunnat släppa allt bröllopsfixande (åtminstone i stunden) med att lira FromSoftwares senaste titel en hel del. Eller ja, "en hel del" låter väl mer eller mindre som en underdrift med tanke på hur många timmar som har investerats i att döda bossar på löpande band i en enda lång kamp mot klockan, ringen och diverse random spelare som mer sällan än ofta faktiskt vet vad de håller på med. Summa summarum, så har Elden Ring Nightreign varit helt perfekt under den gångna månaden. Stundom frustrerande, på en nivå som bara FromSoftware lyckas med. Men oavsett - jädrigt roligt.

Johan Vahlström:
Dune: Awakening
Jag förväntade mig inte speciellt mycket av detta överlevnadsspel/MMO, men blev positivt överraskad när jag drog igång det för min recension. Sen har jag fortsatt. Men det kanske också är för att juni har varit en månad där inte så mycket intressant, personligen, har släppts. Det är något intressant med en loop som består av samma saker hela tiden. Samla material, skjut några banditer för att inte förlora materialet, hoppa upp på motorcykeln jag tidigare byggde av insamlat material, åk till min bas, lägg in material i diverse maskiner för att skapa nytt material. Rinse and repeat. Mest imponerad är jag ändå över spelvärlden som utvecklarna lyckats göra oväntat intressant med tanke på att det bara är en stor öken. Sand överallt. Men de har verkligen lyckats få till känslan av fara som finns i böckerna (och filmerna). Jag jobbar fortfarande på att alla ska kalla mig Lisan al Gaib!

André Lamartine:
The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered
Det tog nästan 20 år, men nu har jag äntligen börjat på mitt äldsta spel i min ständigt växande backlog. Jag har nämligen alltid önskat spela detta, men av någon anledning investerade jag aldrig fler rollspelstimmar på denna speljuvel. Efter att ha tillbringat flertalet timmar i Cyrodiil vill jag bara slå mitt yngre jag i bakhuvudet med en stol. Oblivion är ju underbart! Trots dess uppenbara rynkor känns detta rollspel mer levande och upptäckarvänligt än majoriteten av open world-spelen som dumpas idag. Det är ett spel som jag verkligen hade önskat forma mig mer som "gamer" under tonåren, för det finns så mycket karaktär och minnesvärda uppdrag här att det verkligen har stått sig genom tiden. Som jag har förstått det är det inte lika vibrerande grönt som originalet och att de små ändringarna man har gjort i denna remaster har inte alltid varit uppskattade av fansen, men jag njuter i fulla drag av Oblivion; framförallt gillar jag hur ofta äventyret hittar mig som spelare än tvårtom...

Marie Liljegren:
Street Fighter II
Att leva i ett infernaliskt flyttkaos är något som tär på en ordningssam människas psyke, och nu när det är dagar kvar inför den stundande flytten är den enda konsol som finns kvar under TV:n min lilla grå SNES, Super Nintendo. Allt annat är vackert placerade i små väskor inlindat i tjocka badlakan för att flytten ska vara så skonsam som möjligt. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att mina dagar den senaste månaden kretsat kring spelande. Jag kan faktiskt räkna mina spelstunder på en hand och det har nog typ aldrig hänt. Men de gånger jag suttit och varvat ner är det i fint sällskap, ja, med rena celebriteter. Jag har hängt med Blanka, Dhalsim och Ryu när solen gått ner och jag kan ju avslöja att jag lipat en och annan gång i frustration när bossarna gjort slarvsylta av mig. Det har tärt på självförtroendet då jag en gång i tiden traktat mig själv som en jävel på just detta spelet. Retro i all ära, men tålamodet som behövs saknas hos denna kvinna idag. Är glad att jag inte flyttat in i lägenheten än för då hade jag nog blivit vräkt med tanke på ljudnivån på tant när fighterna inte gått som planerat.

Joakim Sjögren
Mario Kart World
De må inte finnas många titlar värd att införskaffa till Nintendo Switch 2 i detta nu, men vad gör det egentligen när man har ett av årets mest underhållande racingspel att ta del av. Mario Kart World erbjuder nämligen så ofantligt mycket spelglädje i detta nu, och oavsett om man spelar med vänner och bekanta eller hoppar in online för att testa sin lycka bland främlingar så finns det alltid något intressant att sysselsätta sig med. Favoriten är fortfarande Knockout Tour för min egen del, och att slunga sig mot mållinjen tillsammans med 23 andra galningar är, och förblir, ypperlig kaotisk underhållning.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under de fyra gångna veckorna?