Conny Andersson
Lego Batman: Legacy of the Dark Knight
Jag hade verkligen sett fram emot Lego Batman. Och efter att ha sprungit runt i Lego Gotham under månaden kan jag säga att jag inte alls är besviken. Tvärtom är jag faktiskt otroligt överraskad och skulle utav tvekan säga att detta är det bästa Lego-spelet jag haft nöjet att köra. Det är dock inte "enbart" ett bra Lego-spel utan ett ruskigt välgjort och underhållande spel i övrigt. Låt mig utveckla; Lego-spelen är ofta otroligt charmiga. Men de kan också kännas lite simpla där lekfullheten och humorn tar förstaplatsen - snarare än att det ska vara ett komplett spel. If it makes sense... Lego Batman: Legacy of the Dark Knight ger dock inte den känslan, överhuvudtaget. Tvärtom är det som en värdig uppföljare till vilket Arkham-spel som helst. Det är så välgjort ner i varje beståndsdel och bjuder på en öppen värld som är så otrolig skoj att vara i. Detta tillsammans med en förvånansvärt finslipad berättelse och briljant spelmekanik så är detta en av årets allra största behållningar för egen del.
Johan Vahlström
Honkai Star Rail
Om någon hade sagt till mig att junis mest spelade spel är något jag inte spelat på tre år hade jag sagt att den personen nog borde gå och få hjärnan kollad. Men här är vi, så kanske är jag som behöver undersöka hjärnan. Jag hoppade av Honkai-tåget när den första delen av berättelsen tog slut och vi behövde vänta på nästa uppdatering för att få spela vidare. Sen kom jag helt enkelt inte tillbaka. Sen har jag sett uppdatering efter uppdatering komma och gå utan nåt intresse från min sida. Så fyllde spelet fyra år och jag kände att det kanske var dags att kolla in vad som hänt under dessa år och att säga att det finns en hel del mer material nu är ingen överdrift direkt. Problemet är väl att jag snart kommer nå den nuvarande ändpunkten och frågan som kommer då är om jag kommer kunna hålla intresset uppe tills vi får spela vidare. Än så länge tuffar dock tåget på här hemma.
Patrik Severin
XCOM: Enemy Unknown + Enemy Within (Long War)
Ibland återbesöker jag äldre spel och XCOM: Enemy Unknown med sin exansion Enemy Within är ett exempel på det. Detta är också första rebooten Firaxis utvecklade. Jag har lagt till Long War och njutit ganska mycket av det som erbjuds. Förutom den fantastiska grund spelet vilar på med det spelmässiga som på ett helt fantastiskt sätt kompletteras av mellansekvenser som känns så naturliga i spelet att du inte ens tänker på att det är en mellansekvens. Det känns som att lira Half-Life på den punkten där det spelmässiga aldrig avbryts även om utan att tänka på det ser på en av spelets invävda mellansekvenser.
Long War gör spelet både längre, mer utmanande och väver in nya spelmässiga inslag. Denna utgåva av spelet bjuder också på mer mörk skräcktematik kontra tvåan som dock är överlägsen sett till både uppdragsstruktur och variation. Om du är en av få som inte testat rebooten av XCOM passa på att plocka upp kompletta versioner av ettan och tvåan på Steams sommarrea. Tvåan är speciellt nedsatt med sin expansion och båda spelen kostar inte mer än en utekväll med allt inkluderat. De är två av marknades bästa moderna omgångsbaserade strategispel.
Martin Carlsson
Pokémon GO
Då jag knappt har varit hemma sedan jag gick på semester så blir man ju per auto lite mobil. Och vad som också är mobilt är ju Pokémon GO, ett spel jag knappt spelat alls de gångna åren. Men så hände något... den där Vahlström drog i trådar och hyllade spelserien som fyllde 30 år i år. Själv är jag lite drygt 12 år äldre än franchisen, och lirade precis som alla andra Pokémon Red/Blue på Game Boy back in the day. Världsfenomen är till för att synas.
I mobilspelet som lanserades 2016 (jag slangade ned det tidigare än så, då jag är Android-användare) är numer level 65 och skickar kurvbollar mot Squawkabilly i allsköns färger, som nyligen introducerats. Ett lagom nöje när man ligger på plankan och bränner sig, trots att man smort in sig med diverse högtrycksbaserad UV-spray som mest troligt gjorde fler hål i ozonlagret än skyddade mig.
Muris Mulisic
Zelda Nimpzie Adventure
Jag har alltid fascinerats av de olika fan-hacksen till Nintendo 64 spelen. När jag under en mässa fick chansen att få tag på en fysisk kopia av ett tog jag det tillfället. Nimpzie Adventire är en fanversion av klassiska Ocarina of Time. Spelet är som ett Master Quest 3.0. Oerhört utmanande och ambitiöst spel. Tror du att du kan Ocarina of Time så rekommenderar jag detta spel starkt. Du startar i Zoras Domain och ordningen på de tre första grottorna är helt förändrat. Jag märkte snabbt att det inte gick att spela traditionellt. Utan i denna version måste du röra dig fram och tillbaka genom grottorna. Spelet har även några unika områden. Saknar kanske lite i handlingsdepartmentet. Trots det är det ett oerhört välutvecklat fan spel, som fan av Zelda serien älskade jag de olika ändringarna och tänkte "Detta missade ni Nintendo". Bra med en liten uppvärmning inför Ocarina of Time remaken
Johan Mackegård
Grounded
Jag och min gode vän Patrik har försökt hitta tillbaka till den digitala co op-soffan på sistone där vårt senaste försök till onlinebaserat samarbete krympte ner oss till storleken av en lilltånagel och slängde ut oss i trädgården. Omgivna av krypande, mångbenta monster och med det långsiktiga målet att återgå till vår normala storlek vandrar vi omkring i det höga gräset och gör vårt bästa för att överleva. Det tog ett par missöden innan vi lyckades skaka av oss övertygelsen om att vi i egenskap av protagonister sitter på toppen av bakgårdens näringskedja, men efter ett par sammandrabbningar med en och annan fientligt inställd spindel fick vi snällt inse att läget är precis tvärtom. Högmod byttes mot försiktighet och planen kastades om till att undvika faror fram tills dess att vi snickrat ihop tillräckligt mycket utrustning för att kunna vara säkra på att gå helskinnade ur mötet. Huruvida vi lyckas återvända hem i naturlig storlek eller slutar som skrikande, sprattlande kvällsvard är fortfarande upp till ödet men tills vi vet så krigar vi på i Grounded och hoppas på det bästa.
Joel Pettersson
007: First Light
Jag har inte spelat så mycket den här månaden. Det har varit lite för mycket att göra, bra väder och fotboll på TVn. Inget jag klagar på - alls. Men när det väl spelats så är det James Bonds nya (danska) äventyr som jag lagt flest timmar på. Det är ett mycket mycket bra spel där jag främst kärat ner mig en del i Bond-skådisen och imponerats av hur väl IO förvaltat 007-arvet utan att vare sig framstå som tramsiga eller bakåtsträvande. Det är helt enkelt ett väldigt bra spel - vilket inte är särskilt unikt 2026 men glädjande likväl.
Marie Liljegren
Crimson Desert
När jag läste härom dagen att 95% av spelarna slutat spela skrattade jag gott för mig själv, för som vanligt kändes det som om jag var sisten på bollen. Jag är långt i från färdig och det känns som om ni kommer få läsa att Majsan spelar Crimson Desert i denna lista många månader framåt. Samtidigt som jag ser att jag har mycket kvar att göra så stressas jag inte det minsta. För just nu vill jag inte att det ska ta slut, jag har trots allt för roligt i spelet. Och jag har ingen stress, så länge jag är klar till november när GTA kommer så har jag mitt på det torra.
Förr som alla gamers vet så pausar man inte ett spel. Det betyder i sådana fall rena döden när man senare tar upp det igen och man glömt styrning och vad fasen man höll på med. Så nej, jag fortsätter leta skatter och nya vapen. Hackar mineraler och dräper drakar och vättar. Jag har äntligen blivit av med min Britney Spearsrustning i glansigt rött och ser nu ut som den bad ass jag siktade på. Nu är det minsann inga fiender som skriker "Oooops i did it again" efter mig.
Fredrik Malmquist
FC26
För första månaden i år är det konkurrens mellan två spel. FC26, som trillade in på PS+, och Meccha Chameleon. Det är egentligen två helt olika typer av spel. Det ena har stått för snabba matcher fotbollsmatcher, medan det andra har bjudit på skratt, kaos och många minnesvärda stunder tillsammans med redaktionen. Även om speltillfällena med FC26 blev fler till antalet tror jag att Meccha Chameleon-tillfällena med redaktionen, tidsmässigt, varade längre om vi lägger ihop tiden från de olika sessionerna.
Meccha Chameleon är väldigt enkelt att ha kul med. Det är kurragömma med färg på en uppsjö av roliga och knasiga banor. Speltillfällena har även fungerat som teambuilding och gett oss tillfällen att lära känna varandra lite bättre i redaktionen efter det senaste halvårets tillskott. Personligen har jag uppskattat de här stunderna sjukt mycket. De har varit välbehövliga pauser från en något stressigare period på jobbet. Under sådana perioder passar de lite enklare spelen perfekt som verklighetsflykt.
Oliver Thulin
Alan Wake 2
Spelhösten 2026 ser ut att vara tajtare packad än Jonas Mäkis Skittles-låda och Remedys Control Resonant är för egen del en av de absolut hetaste titlarna som släpps senare i år. Därför har jag under första halvan av året, när det funnits lite tid över, återbesökt både Control i våras och Alan Wake 2 nu i juni. Sistnämnda står sig som studions starkaste spel. Ändlöst kreativt, med sömlöst giftermål mellan alla möjliga sorters konstformer och en förtjänad självsäkerhet som man sällan ser. Som survival horror-spel betraktat finns det givetvis spel med roligare action. Det är roligare att karatesparka zombies i ansiktet med Leon i Resident Evil Requiem än det är att lysa med Alan Wakes ficklampa på skuggmonster - men i Resident Evil får vi å andra sidan väldigt sällan (praktiskt taget aldrig, skulle jag säga) ett episkt, feberdrömskt rockoperatiskt dansnummer att njuta av. Och ibland väger det bra mycket tyngre än något annat kan.
Kenny Nordgren
Battlefield 6
Hör och häpna så är det Battlefield 6 jag har spelat mest denna månad återigen. Men! Det ska tilläggas att det inte blivit särskilt mycket spelande överhuvudtaget, och det beror på fotbolls-VM som går varmt hemma hos undertecknad. Så ibland, när tid finnes (mellan sol och fotboll) har det blivit en och annan Conquest-match. Men detta kanske handlar om... tre eller fyra dagar per vecka. Brukar vanligtvis inte spela så mycket under juni-augusti, så det är som sig bör egentligen.
Marcus Persson
Factorio: Space Age
Det har förvisso blivit en del timmar Meccha Chameleon med flera andra dårar här på redaktionen, men min huvudsakliga speltid denna månad har blivit i Factorio och Space Age-expansionen.
Självförtroendet var så klart på topp. Efter ett antal hundra timmar i det vanliga spelet så tänkte jag och de tre vännerna att detta skulle bli en cakewalk. Kul hur fel man kan ha, för Space Age var verkligen Factorio uppskruvat till elva. Total briljans och skallebank på en och samma gång.
Plötsligt räckte inte längre den gamla fabriksdesignen när nya planeter, resurser och produktionskedjor skulle knytas ihop. Varje framsteg ledde till två nya problem Det bästa har ändå varit att uppleva allt tillsammans. Ena kvällen sitter någon och optimerar logistik medan en annan försöker få energiförsörjningen att fungera, och resten försöker desperat förstå varför produktionen plötsligt stannat av.
Kort och gott. Space Age är precis så som varje expansion borde vara. Något som fullständigt vänder upp och ner på allt man trodde sig veta och samtidigt både är skoningslöst, smart och utmanande. Factorio är fantastiskt, men med Space Age blir det ren och skär briljans.