Svenska
Gamereactor
artiklar

Månadens mest spelade: Maj (2023)

Maj är slut och det har alltså blivit dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att skriva några rader om de spelen vi tillbringat mest tid med...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Månadens mest spelade: Maj (2023)
Hegevallz har fortsatt mosa på i Epic Games hyperpopulära shooter även under maj månad.

Johan Mackegård:
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
Min och Links resa genom Hyrule är långt ifrån över och tillsammans med våra ömtåliga vapen och allt mer spejsade uppfinningar drar vi från region till region för att hjälpa våra kära medborgare med alla deras problem. Precis som i många andra spel med öppna världar har jag valt att uppleva Tears of the Kingdom utan att använda mig av teleportering (eller "fast travel") för att fördjupa min inlevelse ytterligare och på riktigt uppnå känslan av att vara på resande fot. Det tar lång tid att gå mellan två givna platser men äventyren som ofta inträffar på vägen gör det värt besväret varje gång! Tears of the Kingdom är ett strålande spel som fortfarande har så mycket att ge och jag skulle inte förvånas om det är spelet jag skriver om även nästa månad.

Conny Andersson:
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
När jag skriver detta har jag varit på äventyr i Hyrule i närmare 100 timmar. På marken, ovan den och under den. Det är en massiv värld, men som tur är har Nintendo fyllt den åt alla håll och kanter med saker att se och göra. Jag tycker att de nya förmågorna är roligare än i föregångaren, och jag tycker spelet som helhet är bättre. Visst, det saknar kanske den där känslan när man sprang ut från grottan i Breath of the Wild och såg det enorma Hyrule för första gången. Men på alla andra punkter är det ett bättre, mer innehållsrikt och varierande spel för Nintendo utvecklat och lagt till nog med saker för att man ska vilja ta resan genom ett nästan likadant Hyrule en gång till. Min favorit har nog varit att det denna gången finns ordentliga grottor, men det finns många överraskningar att bli underhållen av. Resan kommer nog pågå i minst någon vecka till innan eftertexterna rullar, och sedan börjar det jobbiga: Att vänta massa år på nästa spel. Jag är otroligt spänd på att se hur Nintendo ska utveckla detta vidare, men innan jag funderar alldeles för mycket på det ska jag pressa ut så mycket speltid från Tears of the Kingdom jag bara kan.

Petter Hegevall:
Fortnite
Jag älskar verkligen Zero Build-läget i Fortnite och det faktum att det till skillnad från i stort sett allt annat i denna genre (jag stirrar på dig, Warzone 2.0, Battlefield 2042 samt Halo Infinite) känns allt annat än slarvigt och halvfärdigt. Istället upplever jag Epic Games ultrakulörta battle royale-shooter som orimligt polerat och välskött, och det är spelet som min son vill spela allra helst. Vi teamar ofta upp med Franks morsas nya gubbe som tidigare tävlar i "Forre", hoppar ned mot Frenzy Fields och försöker skjuta oss till slutcirkeln. Den gångna månaden har det blivit extra mycket Fortnite eftersom Epic först släppte Star Wars-portionen för att sen släppa lös Miles Morales, som i vanlig ordning gör att det kännas fräscht och ombytligt. Jag vet inte om jag skulle spela detta särskilt mycket om det inte var för att Frank Hegevall älskar det, men som det är just nu kör jag mer än gärna ett par matcher per dag, tillsammans. Det vet jag ju är en sån sak som unge herr Hegevall kommer att minnas för resten av sitt liv. För så ser jag på mina första riktiga spelminnen.

Detta är en annons:

Marie Liljegren:
Dead Island 2
Denna månad har jag begett mig till det glamorösa Los Angeles som nu borde gå under namnet Hell-A då hela staden blivit invaderade av zombies som bär dyrare kläder än vad jag gör. Bland flotta villor i Bel Air har jag hängt och levt undergångens glada dagar i jakten på att ta mig levande ut ur eländet som karaktären Carla. Jag har slagit in skallar på många tjusiga ställen nu, Bel Air där jag smög på tå för att slippa bli bitchslappad av Will om han skulle dyka upp. Jag har letat efter min tonårskärlek Dylans hus i Beverly Hills och jag har njutit av sanden mellan tårna på stranden vid Santa Monica. Eller njutit, jag har kanske inte fått njuta så hemskt mycket mer än av att springa för mitt liv medans en ändlös skara av minst sagt ohyfsade odöda velat gnaga på mina brunbrända muskiga vader. För jäklar vad muskig min Carla är. Slår vad att hon kan knäcka valnötter med skinkorna precis som Petter kan och ska visa på varje redaktionsmöte.

Precis som första spelet har utvecklarna valt en perfekt lekplats för mig och jag känner att jag kan avboka min sommarresa för jag har trots allt fått min mentala dos av sol, glittrande stränder och första klassig inackordering. Livet i Los Angeles är dock rätt stressande att jag antagligen kommer behöva vila upp mig när jag upptäckt färdigt för att undkomma nervösa ögonlocksryckningar och allt för snabba tarmuttömningar som en sidoeffekt.

Månadens mest spelade: Maj (2023)
"All the pretty horses" signerat Star Stable-dyrkaren Jocke Sjögren.

André Lamartine:
Disco Elysium
Många på redaktionen drar nog ut på ett open world-äventyr i Hyrule denna månad, men själv sticker jag ut från mängden och har vandrat ut på en inre resa i kritikerälsklingen Disco Elysium. Nej, ok då, jag har ju ingen Switch för tillfället, men Disco Elysium råkar också ett av de där spelen som har dammat i min backlog lite väl länge nu och i maj var jag helt enkelt sugen på att tala med mitt... limbiska system. Zaums omtalade rollspel är precis så svårknäckt och intelligent designat som jag har hoppats på och hittills har jag inte en endaste susning om var detektivdrama är på väg. Det är härligt oförutsägbart och dränkt i säregenhet, vilket gör mordgåtan till så mycket mer än bara en deckare - det är än så länge ett enda härligt krafs i kraniet till det andra och jag lär nog hålla på och vara nervös över minsta skillcheck i några veckor till.

Detta är en annons:

Olof Westerberg:
Dead Space (2023)
Självklart har också jag tagit mig an Links äventyr denna månad, men främst har jag faktiskt utforskat rymdstationen USG Ishimura. Jag hade haft Dead Space inplastat i hyllan i säkert två månader i väntan på en alltför sällsynt (och därför ytterst helig) "boys night" med ett gäng vänner. Men så var det äntligen dags och herregud, det var precis så läbbigt som jag föreställt mig. Den främsta anledningen till att jag skjutit upp det tills nyligen var ju just för att jag behövde sällskap för att ta mig igenom den mardröm som är stackars Isaac Clarkes uppdrag ombord på rymdbasen. Jag menar - den våldsamma rekylen i Dual Sensens feedback, ljudet av att stampa sönder Necromorphernas skallar, de isande stråkarna och de rörliga skuggorna från ventilationstrummorna - tillsammans skapar allt en närmast oslagbar audiovisuell upplevelse som bara får mig att längta efter ännu mer rymdskräck när äventyret är över. Varför kan inte Sega och Creative Assembly låta det nio år gamla Alien: Isolation få en likartad behandling, till exempel?

Patrik Severin:
Diablo IV
För mina fullständiga tankar och betyg se min recension. Det är mörkt, blodigt, engagerande och riktigt sylvasst. Demondödandet har inte varit så roligt sedan tvåan. Både skurkarna och protagonisterna är mer mångfacetterade än i trean och det är riktigt roande att utforska Sanctuary. Bara en sådan sak som alla nostalgiska ljud. Fyran hackar också på världsbygget, som en arkeolog i jakt på ny kunskap. Vi får verkligen utforska seriens historia här och dess värld på ett annat sätt än tidigare. Stridssystemet är bäst i serien, det känns bra, låter bra, spelar bra och roar på kungliga premisser. Det beror inte bara på grymma animationer, ljuddesign och estetik utan också på klasserna. Lite synd att alltid behöva vara online bara. Det kanske inte kommer att frälsa alla fans av serien, men det övertygade mig och får Diablo III, samt Diablo Immortal att se ut som ett felsteg.

Månadens mest spelade: Maj (2023)
Redaktör Mäki har levt rövare i rollen som Capcom-bödeln Ryu den gångna månaden.

Marcus Persson:
Nigel Mansell's World Championship
Det är högsäsong för världens snabbaste bilsport. För det är inte inte nog med att F1-säsongen verkligen hunnit komma igång rejält, även EA och Codemasters senaste spel baserat på det högoktaniga spektaklet befinner sig bara några veckor bort från release. Så hur väljer jag då att tillbringa min tid för att värma upp? Med Gremlins klassiker från 1992 så klart, det eminenta Nigel Mansell's World Championship på Super Nintendo. Det första riktiga bilspelet med simulator-aspirationer i min ägo, och något jag fann hutlöst imponerande och realistiskt som liten palt. Lustigt nog har Nigel Mansell's World Championship åldrats förhållandevis väl, sin enkelhet till trots. För även om det kan tyckas skrattretande att i någon form beskriva spelet som simulator, så är nostalgin påtaglig och rent spelmekaniskt gjorde Gremlin Interactive ett strålande arbete med att fånga känslan av att susa fram i 300 knyck - inte minst tack vare Super Nintendos Mode 7. Kort och gott, Nigel Mansell's World Championship är oskyldig arkadracing som underhåller än idag.

Måns Lindman:
PGA Tour 2K23
Nu när termometern klev över 20-strecket ett par dagar i rad i maj månad så var det äntligen dags för bejublad säsongspremiär. Då åkte den gamla golfbagen fram igen och med den också ett lättare sinne. För det är ju så för egen del, att när solen tittar fram så börjar golfsäsongen och det finns få saker som gör livet mer drägligt än att sitta där efter en svettig dag på jobbet och svinga ett par bägare och en järnsjua när solstrålarna fortfarande letar sig in i vardagsrummet. Det här året har jag också uppgraderat, från PGA Tour 2K21 till PGA Tour 2K23. Visst, det är i princip samma spel. Väldigt svårt att skilja dem åt sida vid sida men det kunde inte hjälpas. Jag hoppade på superdealen som följde påskerbjudandet när det var gratis att spela under hela den helgen och sedan satt jag där och kände att, nej jag måste ju ha det. Låt gå för att det är samma spel igen men något bättre balanserat och med snäppet bättre grafik. Förmodligen inte värt att punga ut fullpris, i synnerhet eftersom jag nästan alltid står lätt hukad på litet designerbord när det vankas kvällsgolf men för halva priset? Absolut. Och det är väl som min konsumtionsstinna morbror brukade säga när han adderade ytterligare en onödig pryl till sin "hoarder dungeon", kan man så bör man.

Joakim Sjögren:
Star Stable
Det var Måns som tipsade mig om hur beroendeframkallande denna stallsimulator verkligen är och efter en månad bland mina polygonbaserade kusar är jag naturligtvis fullt beredd att hålla med. Mäki kallade tidigare Star Stable för ett mästerligt spel och jag skriver under på allt det där, i omgångar. Jag har ryktat, skott om, ridit och tvättat mina kära pållar likt en vilde den gångna månaden och har inför juni inga planer på att sluta.

Niclas Wallin:
Rocket League
Värmen har kommit och spelandet har blivit lidande, det är ju så det blir den här tiden på året för en sådan värmeälskande varelse som jag. Kvällarna däremot är i regel fria och då har jag och mina gamla vänner ägnat åt oss Rocket League i synnerhet, jag vet inte hur många timmar vi lagt ner nu i det men otroligt nog är det fortfarande lika roligt. Nu senaste tiden har vi känt oss självsäkra nog att börja delta i turneringar och det har inte gått helt åt fanders ändå, häromkvällen tog vi oss hela vägen till semifinal efter en mycket solid defensiv insats där undertecknad gjorde sitt livs match som målvakt i kvartsfinalen. Där i semin blev det sedan stryk om än med små marginaler och känslan är att vi snart kommer knipa vår allra första titel.

Månadens mest spelade: Maj (2023)
Många av oss har spelat väldigt mycket Zelda under de senaste fyra veckorna.

Johan Vahlström:
MLB The Show 23
Det har varit lite lugnare på spelfronten denna månad än vad det vanligtvis är för mig. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Men när det har funnits en liten stund över har jag bara slagit mig ner för att svinga loss. Det är, som jag nämnt många gånger tidigare, ett spel som inte kräver så mycket fokus och det är för mig en sorts avkoppling efter en lång och/eller jobbig dag. Jag har dock märkt att jag spelat mindre detta år än tidigare år och det beror inte alls på att spelet är sämre. Jag tror helt enkelt att jag haft annat att göra. Tillfredsställande är det dock att drämma till bollen så att den är "outta here!"

Jonas Mäki:
Street Fighter 6
Trots att fighting under lång tid var min absoluta favoritgenre, så spelar jag inte alls lika mycket längre. Dels tycker jag det idag lite för ofta kretsar kring nya gimmickar snarare än att bara dela ut stryk, dels kommer det helt enkelt inte lika många stora spel längre. 2023 ser ut att ändra på detta dock och för mig började det i maj, då jag som synes recenserade Street Fighter 6. Det innebar att jag återigen fick sitta och grotta ner mig i prioritet mellan olika attacker, se vilka launcher som fungerar bäst och komma på smartaste combos för att snabbt väva in superattacker. Dessutom fick jag på nytt hänga med Guile, min favoritkämpe oavsett fightingspel. Och Street Fighter 6 är kanonkul (minus singleplayern och den kassa presentationen), med potential att blir rejält mycket vassare längre fram när fler kämpar läggs till. Om Mortal Kombat 1 och Tekken 8 ska rå på det här, får de ta i från tårna.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under maj månad?



Loading next content