Månadens mest spelade: maj 2026

Marie Liljegren
Crimson Desert
Spelet som bara fortsätter att ge är det som roat mig även denna månad. Jag kommer på mig själv att ständigt pausa från uppdrag och bara ge mig ut på äventyr på jakt efter ren utforskning och den så beroende framkallande skattjakten på bättre vapen och rustningar. Jag har tagit mig till sjätte kapitlet så det är ändå en bit men Crimson Desert är lite som en ljuv GTA i medeltiden, den lockar med så mycket annat än att bara följa den röda tråden. Länge sedan jag njöt så av att bara ha roligt i ett spel. I går hittade jag den sista delen i jakten på Frostrustningen och jag måste säga att utvecklarna är helt underbara på att ge lösningar till alla ens problem.

Blev stoppad av törnen på min väg in till sista delen och jag som inte utvecklat förmågan att skapa eld än fick plötsligt dilemmat att jag inte kunde ta mig igenom vägen och det som stod i min väg för att få mina efterlängtade stövlar. Ingen campfire i närheten eller den minsta fackla. Ska man då behöva komma tillbaka när man fått sin skill? Nej då. En timmes letande i ruinen så hittade jag en otroligt bra dold krypgrund som egentligen är en utgång men in kom jag och nu är stövlarna mina! Under min jakt blev jag även 38 bitar guld rikare så inte nog med att jag kommer bli inröstad som den bäst klädde i Pywel, nu kommer jag vara lite nyrik också.

Trots att jag lagt otroligt många timmar i spelet känns det som om jag bara borstat och vidrört ytan. Kartan visar hur mycket orörd mark som helst trots jag tycker jag varit överallt och det gör att det känns som om jag kommer ha att göra de regniga dagarna som väntas komma under semestern. Tror inte jag kommer tröttna på detta spelet i första taget. För vet du vad? Jag älskar det.

Jonas Mäki
Lego Batman: Legacy of the Dark Knight
Jag har alltid gillat Lego-spelen och tycker egentligen inget av TT Games spel varit dåliga, möjligen lite uttjatade. Men... senaste åren har det knappt släppts ett enda Lego-spel och suget har smugit sig på. Tiden har studion använt till att skapa den andliga efterföljaren till Batman: Arkham-spelen, men alltså byggt i Lego. Resultatet är ett jättelikt äventyr med ett stort och levande Gotham City fyllt av sidouppdrag och färgstarka karaktärer. Till detta kommer sedan en välskriven kampanj och förvånansvärt vuxen fanservice för DC-fans och cineaster i allmänhet. Jag och min tant har nästan varje dag firat kvällarna med att klämma en timme eller två i detta digitala Gotham City - och trots att vi passerat 30 timmar är vi inte helt klara ännu. Fenomenalt och mina varmaste rekommendationer.

Marcus Persson
Diablo IV: Lord of Hatred
Med tusentals timmar bakom mig med både Diablo II och inte minst Diablo III, så är det på sätt och vis ganska märkligt att jag dröjt så här pass länge med att sätta tänderna i det fjärde (numrerade) äventyret i ordningen. Men, bättre sent än aldrig sa ju en klok gubbe en gång. Intrycken? Ja, de var väl inledningsvis lite blandade. Att följa någon story kändes lönlöst då jag kastade mig in i spelet tillsammans med två andra Diablo-veteraner. Vilket också ledde till att fokus hamnade på "klubba monster och maximera gear" snarare än att stanna upp och andas in stämning, världsbyggande eller vad karaktärerna egentligen hade att säga. Men kul har det varit ändå.

Den öppna världen och de nästan retsamt många städerna och systemen var till en början lite överväldigande, det ska ärligt sägas. Men sen var jag och vännerna också otroligt bekväma med Diablo III och dess egenheter. Man har lärt sig att nästan spela det i sömnen, så när nu allt kändes så bekant, men samtidigt också främmande, blev det kortslutning i skallen under några timmar. Dock, efter de första 30 levlarna så börjar det klicka rejält, och jag har även fått för mig att börja köra solo. Mest för att i lugn och ro kunna njuta av berättelsen också.

Sen kan jag tycka att spelet uppmuntrar en lite väl mycket att investera vidare. Med skins, pets och allsköns annat lull-lull. Digitalt smink på sin höjd, men vill folk köpa grönglödande rustningar för 300 spänn så be my guest. Jag fokuserar på gameplayet istället, och det är, i varje fall hittills, förbannat underhållande.

Oliver Thulin
Marathon
Bungies så kallade "extraction shooter" är mitt mest spelade varje månad sedan det släpptes, med runt 250 timmar klockade än så länge, och mer lär det bli - så bra tycker jag att Halo- och Destiny-studions senaste satsning är. Och det förvånar ingen mer än det gjorde mig, för jag är inte intresserad av denna subgenre egentligen. Jag respekterar spel som Escape from Tarkov och svenska Arc Raiders men har historiskt funnit konceptet med att varje session riskera värdefull utrustning som tagit mig tid att förtjäna smått förolämpande. Bara tanken på att jag kan förlora alla mina coola prylar till nåt svettigt as som gömde sig bakom ett hörn med inga särskilda ambitioner i livet bortom att göra mitt surt, det lät lika önskvärt som att borsta tänderna med majonäs.

Skillnaden mellan Marathon och andra spel av dess typ är dock att Bungie sitter på några av världens bästa speldesigners, vilket resulterar i vapen som känns som en dröm att skjuta, bandesign som de flesta andra spel bara kan drömma om och grafisk design att dö för. Marathon är ett av de mest estetiskt attraktiva spelen som släppts det senaste decenniet, är jag beredd att konstatera, och medan det absolut kan kännas som en rejäl pungspark när man blir dödad så är spelet såpass svinbra att jag ofta är motiverad till att ge mig ut och vinna tillbaka vad jag miste, plus lite till.

Conny Andersson
Forza Horizon 6
Jag fick ju den stora äran att recensera detta. Ett av årets absolut mest efterlängtade titlar för egen del. Även om betyget jag satte kanske inte riktigt var det som en del (inklusive jag) förväntade eller hoppades på - så har jag, såklart, otroligt roligt med detta. Mitt betyg återspeglade delvis en liten frustration över att Forza Horizon 6 känns lite för familjärt och bekvämt. Samtidigt är det ju väldigt, väldigt bra. Grafiken är i toppklass. Racingen är underhållande. Japan är en magnifik plats. Men framförallt; här finns mängder med innehåll. Som gör att man kan ha roligt hur länge som helst. För även om kört runt på vägarna en bra bit över 50 timmar så känns det lite som att jag bara börjat. Forza Horizon 6 tog alltså upp ordentligt med tid under den gångna månaden och kommer definitivt göra detsamma nu under juni.

Sebastian Lind
Mina the Hollower
Sommarnatten stod lutad mot mitt fönster, trädens kronor viskade i mörkret. Datorns sken var den enda månen i rummet. Alla sov, bara jag och Mina var vakna.
Hon grävde sig genom jord och skuggor, genom hemliga gångar där varje ny skärm bar på ett löfte om något okänt.
Jag följde henne djupare ner och timmarna försvann, som stjärnor i gryningsljus.
Musiken vilade över världen, som dimma över en stilla sjö.
Varje ruin hade en egen sorg. Varje lykta en egen dröm.
Och bakom varje hörn väntade den där sällsynta känslan, som bara riktigt bra spel kan ge:
att världen är större än man först kan se.
Mina blev mer än en figur på en skärm. Hon blev min följeslagare genom natten,
orädd, envis och lysande i mörkret.
När gryningen till slut rörde vid himlen, ville jag inte lämna hennes värld.
För vissa spel spelar man. Andra lever man i för en stund.
Och den natten med sommaren utanför fönstret,
var Mina the Hollower inte bara ett spel.
Det var en plats jag inte kunde lämna.

Johan Vahlström
Forza Horizon 6
Brum brum! Tut tut! Det är precis såna här spel som gör Game Pass värt att ha. Tillsammans med många andra valmöjligheter så klart. Forza Horizon-serien är nog min favorit bland de olika bilserierna och att de nu också blandat in Japan i bilden gör denna del ovanligt mumsig för mig personligen. Visst, det går att klaga på att det mesta i form av race och utmaningar är hämtat från föregående delar, men det är charmen i landskapen, att kunna köra runt i en polisutsmyckad gammal Volvo i Akihabara, friheten. Problemet är att jag är smått besatt av att klara utmaningar så alla vägar är körda, alla maskotar är krossade, och de flesta av loppen är redan köra. Som tur är kommer det ju lite säsongsevenemang med jämna mellanrum för att ge mig nåt nytt. Spelet har knappt släppts och jag längtar redan efter vad vi kommer få se i framtida DLC.

Patrik Severin
Nuclear Option
Ibland hittar man lite gömda diamanter och detta är en sådan titel. Det är en blandning av en flygsimulator och Ace Combat. Spelet går ut på att flyga futuristiska flygplan, slå ut mål och succecivt tjäna mer pengar så att du kan köpa bättre flygplan. Det går att spela i samarbetsläge och online mot andra men det är likväl ett skoj enspelarspel. Mycket av spelet är designat så att du slåss mot AI-fiender. Det finns baser att förstöra med bombplan, antiluftsystem att besegra och fiendeflygplan att slåss mot. Det är en udda mix av adrenalin vi ofta får av arkadspel och en full komplex simulering av både flygplanen och dess interiörer. Det är en märklig blandning, men det fungerar riktigt väl. Det påminner lite om hur Need for Speed Shift försökte ta serien in i simulatorområdet utan att gå hela vägen. Detta är ett exempel på just detta fast gällande stridsflygplan. De är dock påhittade flygplan men de beter sig som du tänker dig att de borde och spelet har stöd för både joystick, reglage och Eye Tracker.

Kenny Nordgren
Battlefield 6
För omväxling så har jag spelat Battlefield 6 denna månad. Det kunde man inte tro, eller hur? Ny säsong dök upp för någon vecka sedan, och med den nya vapen och en ny karta. Äntligen så har det dykt upp ett vapen som jag tidigare eftersökt - en assault rifle med 3-round burst. Om jag inte minns helt galet så var det AN-94 jag använde i Bad Company-spelen med inställningen 3-round burst. Nu får jag nöja mig med en M16A4, men än så länge känns det kul. Har tyvärr inte fått något sikte som jag fastnat för ännu.

När vi är in på tyvärr-spåret så måste jag säga det om kartan som tillkom - nämligen Golmud Railway. Detta är en karta som forumet enligt uppgift har gapat efter väldigt länge. Personligen tycker jag den är alldeles, alldeles för stor. Det är ju en karta som fokuserar på fordon, det är jag med på, men tycker den är så pass stor att det är ofta det inte händer någonting. En av rundorna jag gick så hamnade jag på 3/2 i K/D-ratio, och det är extremt lågt för undertecknad. Till nästa säsong så önskar jag mig Operation Metro, Grand Bazaar eller Harvest Day - tack på förhand!

Peter Westberg
Resident Evil: Requiem
Jag tyckte väldigt mycket om Village. Nej, det var inte läskigt någonstans. Däremot var det förbaskat jävla snyggt och underhållande. Förväntningarna på Requiem var stora. Och de infriades, även om jag - som alltid när ett nytt spel påbörjas - var skeptisk. Det tog en stund innan jag accepterade de stora skillnaderna mellan perspektiven. Jag ville alltid återvända till Leons brutala kapitel medan Graces delar var krypande, mer obehagliga - men inte lika underhållande. I slutändan var Requiem ändå en fantastisk upplevelse. Jag tillbringade merparten av april och maj månad i Raccoon City och jag älskade det. Nu när maj är över har jag precis gett mig i kast med hett efterlängtade 007: First Light. Det är än så länge för tidigt att uttala sig, men det är snyggt. Dock känns det på förhand lite VÄL mycket som en mix av Uncharted och Hitman, men jag är precis igenom de (lite väl utdragna) prequel-uppdragen med montage och innovativa men väl utdragna tutorialuppdrag.

Joakim Sjögren
Mina The Hollower
Det släpptes i fredags, I know, men trots att man endast har tillbringat en ynka helg tillsammans med den pixliga gnagaren från Yacht Club Games så måste man erkänna att man är fast. Den retrodoftande estetiken är givevtis tilltallande och den medryckande musiken är briljant, men trots de nostalgiska locktonerna från förr så lyckas Mina stå på tämligen egna ben. Spelbarheten är nämligen snudd på fenomenal och det vankas ett djup och en öppenhet som är ovanlig när det handlar titlar som drar paralleller till Game Boy Color-eran. Det har som sagt bara gått ett par dagar, men jag räknar redan nu att vi lär få se det här indieäventyret högt upp på många listor i slutet av året.

Fredrik Malmquist
Bubsy 4D
Många gånger spelar jag ett spel tills det är slut och går raskt vidare till nästa. Bubsy 4D har en tröskel man måste komma över innan man riktigt "vågar". När man nått dit är spelet underbart, till en början var spelet lite frustrerande för mig. Men NU! En bana som tog mig 25 minuter på första försöket redde jag ut på under fem minuter efter några försök (läs: ett antal). Bubsy är mycket underhållning för pengarna och bor det en lite speedrunner i er så kommer ni snabbt fastna. Mina söner gav upp långt innan de nådde tröskeln av full kontroll. Trots att spelet har sparpunkter så håller det inte en i handen likt många andra moderna plattformare. Sista dagarna har det blivit en hel del FC26 efter att jag och sonen upptäckte att det var en av månadens spel på Playstation plus.

Martin Carlsson
Saros
Come back stronger. Det är inte bara ett ledord för spelet, det är ett sätt av leva. Saros har fullständigt dominerat för min del även om jag varvat med Yoshi och R-Type. Saros är ett spel som dröjer kvar, utmanar och bjuder upp till dans med nya steg varje gång man startar upp det. Rogue är inte bara en genre, det är ett way of life - för vem fan vet vad som lurar bakom hörnet i vardagen? Arjun Devraj a.k.a. Rahul Kohli agerade utgångspunkt i Housemarques fantastiska comeback efter 5 år - där de sjösatte Returnal som uppföljning på sin legacy med bullet-hell. Saros är för min del årets bästa spel hittills, då det utmanar enligt genomtänkt mall och gameplay som klappar både med- och mothårs. Sonys förstapartstitlar fortsätter spela i egen liga sett till både struktur och teknik. Missar du det här så lever du inte livet digitalt, och det är väl någonstans där vi förenas inom intresset?

Johan Mackegård
Gears of War Reloaded
Några av de mest minnesvärda spelupplevelserna från tiden med Xbox360 kommer från just Gears of War. Allt började med att att jag, någon gång i högstadiet, fick låna seriens andra del och blev golvad av råheten och det sanslösa övervåldet. Senare såg jag och mina syskon till att även införskaffa ettan och när trean väl släpptes 2011 så inhandlades även det med tillhörande tematiserad konsol. Gears of War är helt enkelt en stor del av min spelhistoria så när det stod klart att Reloaded var på väg så var det en självklarhet att jag och min lillebror skulle ge oss ut och kriga tillsammans med Marcus Phoenix ännu en gång - och nu har resan börjat. Precis som för lite drygt 15 år sedan sitter vi sida vid sida med varsin kontroll i soffan och skjuter, spränger och sågar oss igenom horder och åter horder av aggressiva locusts. Trots att nostalgibrillorna är på så råder det inga tvivel om att Epics klassiker är ett av få riktigt underhållande spel som fungerar i co-op och jag hoppas innerligt att man även bestämmer sig för att släppa resten av serien till Playstation då speciellt det kommande Gears of War E-Day vore otroligt roligt att få avnjuta till Sonys format.

Joel Pettersson
Forza Horizon 6
Jag har brummat runt i Japan en hel del den senaste månaden och när det begav sig spelade jag fullständigt orimliga mängder av föregångaren. Risken är överhängande att årets upplaga slukar minst lika många timmar - kanske fler. För herre i min lilla låda, vilket makalöst spel det här är. Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak jag saknar från Forza Horizon 5, eller något som föregångaren gjorde bättre. Horizon 6 är vassare, snyggare, tätare och roligare på precis alla punkter. Och med tanke på att femman redan var - och fortfarande är - en alldeles lysande arkadracer är det inte särskilt märkligt att toppbetygen faller över årets Japan-resa med ungefär samma frekvens som körsbärsblommorna singlar ner över asfalten.